Träning och ….välbefinnande?!

Känner mig på g och energifylld vid tanken på att börja träna. Bläddrade igenom en herrejösses massa träningsbilder och då slog det mig plötsligt att jag ser så himla nöjd och glad ut på i princip alla. Ja, rent av lycklig. Och när jag tänker efter – jag älskar att träna!

Just nu videocoachar jag tre personer som tränar kraftsport och en som håller på med kontaktsport och vill bygga mer muskler. Det blir mellan 5-11 videopass a’ 60-90 min i veckan. Jag lägger med andra ord skapligt mycket tid på träning – på andras träning.

Det är galet kul och tillfredsställande att hjälpa andra, att se dem utvecklas och få slå hål på en massa träningsmyter. Nej, man måste inte göra på ett visst sätt för att ”alla” säger det, inte heller kan man kopiera ett program som ett proffs kör – man får helt enkelt inte samma resultat. Istället måste man utgå från de förutsättningar man själv har och anpassa alla övningar utifrån sig själv. Gör man det, rätt övningar och med rätt teknik, kommer resultaten fort, oavsett utgångsläget. Här är ett exempel från en av mina adepter efter 4 månader av ”rätt” träning:

Jag brottas hela tiden med en inre konflikt när jag coachar andra. Jag vet att jag har väldigt mycket kompetens och erfarenhet, men tänker ändå ”hur kan de tycka att det är okej att ha en tränare i form av en fet 50-årig kärring?” Jag känner mig som en stor j-vla bluff som själv inte är vältränad trots mina kunskaper…. Oftast lyckas jag trycka undan den där osäkerheten, men den skaver.

Jag vet inte om jag har berättat att jag blivit vald till ambassadör för ett ”träningsföretag”? Det är i mina ögon helt obegripligt. Vi snackar om ett världsomspännande jätteföretag där man måste bli föreslagen av minst 10 personer för att komma ifråga som ambassadör. Såhär i efterhand, efter att jag tackade ja, har jag försökt luska ut vad folk skrev som motivering egentligen. Det enda som har kommit fram var min attityd, att jag alltid är positiv, ”lyfter” andra och kommer med glada tillrop samt ger kvalificerad feedback. Himla tur att det inte hängde på mitt bicepsmått eller hur mycket jag marklyfter.

Nybliven flexande ambassadör med julgrisfejs.

Ja, jag längtar efter att träna – så är det. Samtidigt som jag är livrädd för att bli sjuk, i vanlig förkylning eller corona (hemska tanke). Men vafan, jag kan ju inte sitta i soffan och bara gnälla, det är ju bara att börja! Eller?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.