Reflektioner en söndagsmorgon

Vaknade som vanligt vid 4-tiden. Gick upp, fixade kaffe och parkerade mig i soffan. Slösurfade igenom alla sociala medier – jösses vad mycket ointressant skit som finns där. Tänkte tanken att åka till gymmet men avstod när jag såg att det var -18 grader ute. 🥶

Har funderat en del på det här med vänner…

Jag har någon form av stolthet inbyggd i mig som gör att jag ibland blir lite sur och grinig när det kommer till just vänner.

Den där grinigheten kommer fram när jag känner att det bara är jag som ger eller när jag känner mig utnyttjad.

Just nu går jag runt och muttrar för mig själv att det faktiskt inte bara är jag som ska höra av mig, att den andra parten också har ett ansvar för att vårda vår relation.

Och när man sätter det i verket, slutar höra av sig alltså – då blir det väldigt tyst. Det är ju fan ingen som hör av sig?!

Skrämmande! Och lite ledsamt. 😔

En annan sak som sårar mig djupt är när jag inser att andra är opålitliga. Det inträffade för några dagar sedan. En kollega som jag har delat en hemlighet med säger plötsligt ”..när jag berättade för maken…” Va? Jorå, människan har delat min hemlighet med sin man! Hyggligt. Nu handlade det inte om några stadshemligheter men man gör inte så! Hejdå kollega, dig har jag nu på min svarta lista och jag kommer inte att ställa upp och hjälpa dig med ditt och datt längre – no way!

Vänskap är svårt, man riskerar att bli väldigt besviken.

2 svar på ”Reflektioner en söndagsmorgon”

  1. det kan också vara dålig självkänsla hos de som inte hör av sig. i mitt fall kan jag tänka på ngn men känna att jag skulle störa, vad ska jag ens säga etc… så det blir inget samtal. Såna som jag försöker alltså inte tiga ihjäl sina bekanta.
    Jag uppskattar när de hör av sig till mig dock. Är dåligt av mig. borde ringa runt känner jag nu

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.