Första måndagen i februari

Okej, jag har väntat. Jag har suttit still i båten. Jag har tyckt att det har varit en väldigt jobbig period. Ja, jag syftar på jobbet.

Från att ha varit den som burit mest ansvar till att bli fullständigt ignorerad av de nya cheferna. Den resan har varit krävande, jobbig och faktiskt jävligt påfrestande. Det är många gånger som jag har ifrågasatt vad som egentligen händer, många olika spekulativa teorier har passerat min skalle. Just det där att inte bli tillfrågad, att bli behandlad som luft, är nog det som har varit värst.

Det hette från början, när de nya cheferna kom i augusti, att jag skulle ingå i en ”styrgrupp”. Vi hade ett möte, i augusti. Ett väldigt märkligt möte där min kollega skröt över allt som hen hade gjort/genomfört i vår verksamhet. Inget av det som sades var sant, det var jag som hade gjort de sakerna. Jag blev så paff att jag inte öppnade munnen. Hela mötet kändes som någon form av teater, där de andra närvarande klappade varandra på ryggen medan jag bara tittade på. Inte alls några goda minnen att titta tillbaka på. Hur som helst, det blev inga fler möten av denna typ. Förrän plötsligt förrförra veckan, då fick jag ett mail från chefen om att det var hög tid att vi drog igång den här gruppen (igen).

Så vi hade det där mötet, och jag var förundrad efteråt. Funderade på om det låg en hel kennel begravd. Hur kom det sig att jag plötsligt var inbjuden i värmen? Veckan därpå, dvs förra veckan var det dags för nästa möte, även det mötet var produktivt och min erfarenhet och min åsikt efterfrågades. Jag lovar att det for många tankar genom mitt huvud efter detta. Varför i hela friden tas jag plötsligt in på banan efter att ha fått suttit på bänken i ett halvår? Jag har mina aningar i sanningens namn. Jag tror att den ”kollega”, som förövrigt har varit extremt tight med de nya cheferna, har blivit synad. Den personen har gjort sig så extremt viktig och tagit åt sig äran för så mycket – men nu har nog korthuset rasat. När man blåser lite på det så visar det sig att det inte står upp. Något som jag har väntat på faktiskt, har många gånger funderat på om de nya cheferna är både blåögda och mindre begåvade, men det är kanske tvärt om? Nu är den falska kollegan tillfälligt satt på bänken en längre tid pga sjukdom (typ 3-4 månader) – kanske dags att jag passar på att smida medan järnet är varmt?

Jag noterade särskilt på mötet förra veckan att de två cheferna inte var det minsta intresserade av att ta kontakt med den sjukskrivna kollegan. Det fanns ett flertal frågetecken – saker som hen skulle ha gjort – som krävde svar. Skicka ett sms? Nej, vi tar beslut nu, hette det. Om man är snäll skulle man kunna tänka att dessa signaler om att inte ta kontakt (trots att det de facto var hens frågor/ansvarsområden) var för att skona, eller skydda personen i fråga. Det där med att man inte ska störa när någon är sjuk, typ. Men jag tror inte att det var så… Snarare tvärt om, en tydlig signal om att ”du får inte vara med”.

Nåja, oavsett mina spekulationer så var jag upplyft efter det där mötet och i slutet bad en av de nya cheferna om ett möte – kunde vi boka en tid nästa vecka för att prata om områdena X och Y? Självklart, fram med kalendrarna och boka.

Igår morse, måndagen den 1 februari, hade vi det där mötet. Jag hade låtit X och Y ligga och skvalpa i bakhuvudet under helgen och funderade på om jag nu ”officiellt” skulle bli fråntagen dem, om hen skulle peka med hela handen och säga åt mig att hålla mig borta från dem.

Men hej – så var det inte alls! Mötet började med att den här chefen höll ett brandtal om min betydelse på jobbet. Att hen under de senaste månaderna pratat med andra och hört om ALLT jag gör, hur viktig jag är i verksamheten. Här någonstans var jag mer än en smula förvånad, lite överväldigad och börja förstås fundera på vart detta skulle leda….

Till slut kom den, frågan. Jag vill fråga om du vill vara ansvarig för X, Y, Z och Å?

Jag blev lite ställd men fick till slut ur mig att jag ville ha ett förtydligande – vad menas med ”ansvarig”, vilka befogenheter och vilken budget har jag? Pratar vi helhetsansvar eller?

Jag fick svar på allt, positiva svar ska tilläggas. Jag kunde i princip diktera mina egna villkor.

Efter dryga två timmar var mötet över och jag satt som i chock i soffan, kände mig helt väck. Snacka om att rivstarta veckan!

Dryga 5 timmar efter detta möte kom nästa chock! Min förra chef mailade och erbjöd mig jobb på samma myndighet som han själv är på… Jag blev helt ställd. Det enda jag fick ur mig var ”Har du saknat mig?”.

Så plötsligt rasslar det till i rören minsann. Det lönar sig tydligen att skaffa sittsår i den där förbaskade båten och tangera sitt eget världsrekord i tålamod.

Ett svar på ”Första måndagen i februari”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.