Midsommarafton

Efter att ha sovit i 11(!) timmar i sträck vaknade jag upp till denna regniga gråa midsommarafton.

Jag behövde verkligen sova! I normala fall sover jag som längst 6 timmar, oftast bara 5. Men efter den här veckan, med allt som hänt och tempot som varit, behövde jag nog bli mer eller mindre medvetslös för att återhämta mig. Det var bra att jag fick den möjligheten!

Nu har jag tre dagar på mig att ta igen mig innan cirkusen börjar igen. Fast jag ska erkänna att jag har smygjobbat lite nu på morgonen. Har raderat 150 användare i ett system. Det känns skönt, ungefär som att storstäda!

Ska peta i mig lite frukost tillsammans med barnen nu, sen är det dags att börja laga mat… *suck* …innan vi ska åka till goda vänner och ”fira” midsommar.

 

Tystnad….

Få eller inga inlägg på bloggen = sjukt mycket att göra på jobbet!

Jag har gått för högtryck de senaste veckorna vilket har resulterat i att orken för att göra saker, t.ex. skriva inlägg, har varit obefintlig. Men nu skådar jag ljuset i slutet av tunneln – hurra!

Det är fortfarande ett skyhögt tempo, men mer kontrollerbart. Tror jag.

Imorgon är det tydligen midsommarafton. Fick frågan för några veckor sedan av goda vänner om vi skulle fira tillsammans, hemma hos dem. Svarade ja. Insåg plötsligt i tisdags att det kanske var en smula bra att ”planera” också, typ vilken tid man skulle ses och vad vi skulle bidra med. Tack och lov att det är nära vänner, som har stor förståelse för att jag inte skriver kilometerlånga meddelanden, som inte tar illa upp när jag svarar enstavigt. Lyckades bestämma tid och fick en listan på vad vi skulle bidra med. Första tanken: när f-n ska jag hinna handla??? Lyckades lösa det där med inhandling genom att igår morse dra iväg till ett storköp och vara redo när de öppnade kl. 7. Sen direkt till jobbet och där fyllde jag upp kylskåpet med alla inhandlade varor. Har inte ens orkat fundera på när jag ska tillaga det som ska tillagas…. Inatt kanske?

Ja, det har varit, och är fortfarande till viss del, väldigt mycket på jobbet. Om det bara hade varit skrivbordsjobb hade det känts lättare, men nu har jag dragit runt två personaldagar med allt vad det innebär också. Det tar extra mycket på krafterna att fixa såna saker, att behöva umgås med människor hela dagarna (och en kväll) och försöka läsa av både behov och stämningar.

Känner mig matt och längtar till skrivbordet.

Igår fick jag en ”sommargåva” av personalen. En burk nyslungad honung och en flaska vin. Nu ska vi se, jag äter inte socker och dricker inte alkohol….  Hm, hur tänkte dem? Nåja, det är tanken som räknas, tror jag.

 

 

Skolavslutningar

Plötsligt är det dags för skolavslutningar. Idag!

12-åringen vill inte gå på sin egen avslutning utan vi går allihop på 9-åringens.

Barnen har (tack vare mormor) nya avslutningskläder. Jag insåg plötsligt i helgen att vi inte hade köpt några kläder och fick en smula panik eftersom jag inte såg någon glugg denna vecka att kunna dra iväg på dagtid och shoppa med barnen. Mormor löste det hela genom att erbjuda sig!

Så nu gäller det bara att le lyckligt på en skolgård i några timmar, sen kan jag åka till jobbet. Och där väntar nya utmaningar… Fick en hint igår kväll av en kollega att chefen nog kommer att söka upp mig pga min ”förändring” i slutet av mötet igår. Kan bli intressant…

Men sen så är det helg! Som jag längtat.

Skit!

Just hemkommen efter en planeringsdag med ledningen. En dag som inte alls gick som jag hade tänkt mig.

Det var jag som skulle stå för planerandet av dagen, och jag hade gjort mitt bästa för att på extremt kort tid få till ett vettigt innehåll.

Vi är bra på hårdvara i ledningen, men pratar i princip aldrig om känslor till/för varandra. Vi är sjukt dåliga på att uppskatta varandra, säga bra saker och se varandras insatser.

Så just det hade jag tänkt fokusera på en liten stund av dagen. Såg hela tiden framför mig att hela ledningen skulle avsluta dagen med en riktigt go känsla, att alla skulle känna sig fulla av uppskattning.

Det gick sådär…

Vi tog oss igenom min ”känslo”-punkt på dagordningen och konstaterade rätt krasst att vi är dåliga på att bekräfta varandra, sen fortsatte vi bara till nästa punkt. Det där lyftet jag hade önskat att alla fick uteblev fullständigt. Man kan säga att denna punkt blev en flopp. Även om jag fick höra ett antal gånger att jag var oersättlig.

Sen rasslade dagen på och vi kom till sista punkten. Den handlade om våra roller och arbetsfördelning…  Det hela slutade med att MIN roll var ifrågasatt, att chefen tycker han får försvara min existens i organisationen. Att ”folk” inte vet vad jag gör.

En dag som jag trodde skulle lyfta oss alla slutade med att jag blev ifrågasatt.

De sista minuterna kände jag att jag mentalt stängde av. Blockerade tårarna som hotade att komma med hjälp av viljekraft.

Kollegorna hade bråttom iväg så jag blev sittandes själv i konferensrummet en stund. DÅ kom känslorna som jag hållit tillbaka. En kombination av arg-ledsen. Tänkte i mitt stilla sinne att det inte är så konstigt att folk undrar vad jag gör egentligen, chefen ger mig i princip aldrig cred för saker inför andra.

Packade mig iväg till bilen och lyckades köra hem med tårfyllda ögon.

Hann inte mer än hem så ringer en kollega och undrade ”vad som hände på slutet av dagen”?

Jag orkade inte rota i mina egna känslor så jag pratade bara på i största allmänhet för att inte behöva blotta mig.

Skitdag!

Hell month

Jag gör mitt absolut bästa för att överleva denna helvetesmånad.  Tar de chanser som finns för återhämtning, t.ex. passar jag på att bada så mycket barnen orkar…

Men jag är i ärlighetens namn helt slut.

Begriper inte att ”allt” skulle hända just nu, och samtidigt.

Det har varit kaosartat på jobbet med både medarbetare och verksamhet. Som grädde på moset är chefen till råga på allt fullständigt slut både kroppsligt och själsligt. Jag jobbar som en tokdåre med brandkårsutryckningar till både höger och vänster och hinner inte ens reflektera över vad jag BORDE göra. Det jag gör av ”mitt eget” blir inte direkt i toppklass och har en del brister kvalitetsmässigt. Men jag ser en ände på turbulensen, jag ska bara överleva tills dess.

Hemma är det också rörigt, barnen ska byta skola till hösten och det i sig har skapat en del extraarbete i form av människor som ”tycker” en massa om det beslutet, människor som både ringer och mailar. När beslutet väl var taget – vi byter – då tappade 12-åringen orken att gå till nuvarande skola de sista veckorna, skolan som är HATAD. Det är ett evigt peppande varje morgon, jag är väldigt tacksam för att kommande vecka är sista skolveckan.  Sen är det sommarlov! Men jag ska erkänna att jag inte ens har funderat på vad 12-åringen ska göra under de veckor som 9-åringen går på fritids och jag och maken jobbar… Jag orkar inte tänka på det också just nu.

Jag känner mig verkligen helt slut, blir irriterad konstant och hittar inte riktigt tiden/platsen för återhämtning. Tack och lov att det är badväder!

Nya äventyr

Sitter vid köksbordet och dricker kaffe, sneglar på klockan och funderar.

Snart ska jag väcka barnen inför en väldigt speciell dag. Idag ska nämligen båda barnen på studiebesök på en ny skola. Skrämmande och spännande.

Vad kommer de att tycka? Är detta en skola som de gillar? Är det denna skola de ska byta till, från sina nuvarande mindre bra skolor?

Onekligen blir det en speciell dag.

Recept Floridasallad

Sjukt god sallad, fungerar till frukost, lunch och middag.

För att den ska bli riktigt bra rekommenderar jag att den placeras i kylskåp ett tag innan den äts, som allra bäst är den efter en natt i kylskåpet. Men den fungerar utmärkt att sleva i sig nanosekunder efter att den är klar också.

Floridasallad

1 blomkålshuvud
1 finhackad rödlök
2-3 paket bacon
Dressing:
1/2 dl majonnäs
1 dl creme fraiche
1 msk fransk senap (mer om du gillar senap)
1 msk citronsaft
svartpeppar
Gör så här:
Hacka  blomkålen i småbitar.
Stek baconet, häll bacon och baconfett över den hackade blomkålen
Blanda dressingen
Blanda i löken i dressingen
Blanda allt
Håller i kylen fyra-fem dagar.
Nu är allt här i livet relativt så se detta som ett grundrecept, jag har experimenterat hej vilt, haft mer bacon, mindre majonnäs, mer creme fraiche, glömt löken och drygat ut allt med kinakål. Det mesta funkar! Bara gör!
Bild lånad från Allt om lchf.nu

Uppgång och fall

Förra helgen var det riktigt kanonväder. Jag började lördagsmorgonen med att sätta mig i solen med en rejäl balja kaffe och P3 Historia.

Efter några timmar infann sig någon form av välmående. Plötsligt kände jag mig bekväm i min kropp, på gott humör och riktigt tjohoooo inombords. Jag mådde så bra att jag blev förvånad.

DEN känslan höll i sig i 9 dagar, ända tills i förrgår. Då kom fallet.

Måndag morgon: *pang* 5 kilo tyngre, svullen och sjukt irriterad.

Nu har jag mått pissdåligt i 2-3 dagar, blir galen på folk omkring mig. Har god lust att vråla Håll käften! till alla som kräver min uppmärksamhet.

Livet….

Kär!

Japp, har plåtat ytterligare lite i trädgården.

….och så har jag blivit kär! 😍

I en sallad! 😁

Närmare bestämt Florida-sallad. Gudars vad gott det är, även efter att ha smackat i mig den nio måltider i rad tycker jag den är fantastisk. Helt klart ny ledare på matlistan.

Idag gjorde jag det!

Har länge varit sjukt sugen på att ta med nya svindyra kameran (som ligger och samlar damm) på en sväng i trädgården. På vägen hem idag bestämde jag mig för att IKVÄLL skulle det ske. Jag skulle banne mig ta mig tid och plåta!

Här är några av bilderna:

Det var inte alldeles enkelt att plåta med två barn som gapade, skrek och sprang omkring runt mig. Men känslan – känslan av att göra något bara för min egen skull en stund – var fantastisk.

Nu ska jag ta ännu mer hand om mig själv och krypa ner i lopplådan med en god bok.

Jakten på de perfekta byxorna

Jag beställer, jag hämtar, jag provar och jag skickar tillbaka. Ungefär så har det sett ut ett bra tag nu.

Senast beställde jag stretchjeans från ett märke som jag ”kan”. De hade rea så jag slog till på två par jeans, full av förhoppningar.

Hämtade paketet och provade jeansen. För stora – inte bra. Skickade tillbaka och beställde nya, fyra storlekar mindre.

Hämtade det nya paketet igår. Provade och tänkte att kanske, kanske fungerar detta?! Äsch, jag testar imorgon bitti igen så får vi se.

Nu sitter jag här med nya jeans på mig. Svarta. Det ska bli 28 grader varmt idag igen. Hm….

Jag struntar i att det ska bli varmt, idag tänker jag ha dessa brallor på mig. Med lite tur kanske de kan bli nya favoritbyxor?

*pang*

Märkligt hur det plötsligt exploderade i trädgården. Borta är kalla, grå och tråkiga morgnar när bilen behöver värmas upp för att ens gå att sitta i. Nu är det färgstarkt överallt och ljumma vindar redan klockan halv fem på morgonen.

Roade mig med att krypa runt i en rabatt igår kväll med kameran i högsta hugg.

Blir glad och pepp av alla färgglada växter och av värmen.

Och tur är väl det, för så mycket annat att bli glad över existerar inte just nu…

 

Bruten tystnad

Nio dagar utan ett inlägg – måste vara nytt rekord?! Men nu kan jag inte vara tyst längre.  😀

Har funderat en del över bloggen och insett att jag gnäller väldigt mycket, det är mycket frustration som töms ut via tangentbordet. Bra eller dåligt? Tja, jag har kommit fram till att det är bra. Det är min blogg, jag skriver inte för att roa andra utan för att bli av med saker som finns inombords, både frustration, funderingar och glädjeämnen. Så jag fortsätter på inslaget spår helt enkelt.

Och självklart har det hänt mängder med saker de senaste nio dagarna…

På jobbet är det rörigt och en smula turbulent. Jag berörs inte direkt utan kan beskåda spektaklet på lagom avstånd. Blir tillfrågad om mina åsikter och säger vad jag tycker i ledningsgruppen, som nu tycks ha möte varannan dag på grund av allt som händer. Som jag ser det finns det just nu många möjligheter till positiv förändring, men man måste våga ta det steget för att det ska bli verklighet, och det är jag inte helt säker på att höga vederbörande vågar.  En väldigt positiv sak är i alla fall att Puckot blev fråntagen ett projekt häromdagen *gör vågen*, baksidan av det beslutet är att tiden fylls med annat  – som antagligen påverkar mig, negativt.

Hemmavid är det också rörigt. Funderar på att låta barnen byta skolor, ett gigantiskt beslut som upptar mycket funderande. En nära vän har drabbats av cancer vilket känns oerhört jobbigt. Kommunikationen med maken är….obefintlig? Men hej, jag förnyade mitt gymkort ett år framåt och har faktiskt varit på gymet en gång!

Enda området där det är fullständig stiltje är vikten.  🙄

 

Sköna maj?

En lugn helg med många tankar och funderingar har passerat. Känner mig både laddad med energi och samtidigt en smula nedstämt och uppgiven. Förbryllande kombination.

Men igår var det äntligen måndag igen, en måndag som jag tillbringade med (snart) 12-åringen på ett köpcenter. Vi hade en riktig mamma-och-dotter-dag. Hade i min enfald trott att 2-3 timmar skulle räcka långt, haha så fel jag hade! Det blev över fem timmar. Hade aldrig kunnat ana att dottern hade sådant tålamod, hon provade över 40 par jeans! Tror att hon totalt var i provrummen i tre av de fem timmarna. Själv hade jag gett upp efter tredje paret byxor och ledsen-förbannad gått därifrån!

Så detta var min huvudsakliga utsikt igår.

Vi lämnade köpcentret ett stort antal kronor fattigare och med en proppfull bagagelucka. Samt icke att förglömma – en själaglad dotter. Tror dessutom att vi lyckades med konststycket att köpa sommarens alla kläder till båda barnen, inklusive baddräkter!

Trots att vi verkligen hade både trevligt och mysigt så kände jag mig nedstämd, sneglade på kläder till mig själv och insikten att jag är fet vällde upp. Nu behöver jag verkligen inte kläder men känslan av att inte kunna prova mer än ett begränsat urval är…….påfrestande.

Att nästan alla människor som gick runt i köpcentret till råga på allt verkade vara uppklädda och såg väldigt fräscha ut gjorde det hela värre.

Jag både såg ut och kände mig som jag kom från landet.  Det fanns ju speglar i princip överallt och vart jag än vände mig så såg jag den där glåmiga tjocka tanten med taskig hållning, risigt hår och f.d. svarta stretchjeans som satt riktigt dåligt.  Fy fan!

Jag har blivit bekväm på något sätt, bryr mig inte så mycket om hur jag ser ut. Jag behöver inte göra det känns det som, åker ju bara mellan hemmet, barnens skola och jobbet. Då ställs inte så höga krav,  eller snarare jag har sänkt kraven, tycker inte att jag behöver leverera. Nu fick jag en käftsmäll när jag befann mig i verkligheten.

Det kryper i kroppen, jag är frustrerad. Det är också ett sätt att börja maj på.

 

Vad mer är att vänta?

Vad är detta för vecka egentligen? Det känns som att ALLT händer just nu…

Efter tisdagens gnällmöte vaknade jag på skapligt bra humör på onsdagsmorgonen, sömn gör underverk för humöret!

När jag lämnat barnen på deras respektive skolor åkte jag raka spåret till däckfirman för att få på sommardäcken.

Sommardäcken som ”ingick” när jag köpte bilen och som legat inpackade i platspåsar sedan dess.

Vad jag missade när jag köpte bilen var att faktiskt kolla de där däcken! När vi packade upp dem stirrade både jag och däckkillarna förvånat på dem och en av killarna sa förskräckt:

– De där får du inte åka på, jag vägrar montera sånt skit på din bil! 

Så här såg de ut:

Jag tror framvagnsinställningen har varit helt åt helskotta vilket gjort att framdäcken var fullständigt nedslitna och på väg att brista på ena sidan.

En smula förskrämd kollade jag på vinterdäcken för att se om de blivit lika slitna under vintern, men de hade de inte – tack och lov!

Det hela slutade med att jag investerade i fyra sprillans nya däck för 6 000 kr. Det sved.  😥

Något nedstämd åkte jag sen till jobbet, förbannad på mig själv för att jag inte kollat däcken, förbannad på säljaren som mörkat detta faktum och sur över det stora hålet i plånboken…

Trots denna negativa start på dagen lyckades jag få en hel del gjort under onsdagsförmiddagen.

Efter lunchen, som bestod av en massa ojande och spekulationer från de övriga kollegorna över den uppkomna situationen med kollegan som sagt upp sig, satte jag fart igen.

Plötsligt kommer en kollega inrusande på mitt rum, smäller igen dörren, kastar sig i mina armar och storgråter fullständigt förkrossad.

Jag står nog och håller om kollegan i dryga tio minuter medan tårar och snor rinner innan det har lugnat ner sig så pass mycket att det går att kommunicera.

Vad har hänt?

Jo, kollegan hade tillsammans med chefen och några andra ansvariga varit på ett möte där de tillsammans inför ganska många (ca 60 pers) skulle förklara bakgrunden till en del beslut som berörde de närvarande.

De hinner knappt börja innan massan av människor ger sig på min kollega och under 15 minuter fullständigt förintar henom. Hackar i småbitar och kritiserar på ett aggressivt sätt.

Till slut blev det för mycket för kollegan, som lämnar mötet och flyr till mitt rum.

Det absurda är att kollegan blev kritiserad för något som är fullständigt ovidkommande. Ungefär som att en bagare skulle bli kritiserad för att inte kunna cykla!

Och hur i helskotta kunde chefen låta detta ske? Varför ingrep han inte när en av hans anställda utsattes för detta?

Efter drygt 1½ timme var kollegan i sådant skick att hen kunde lämna mitt rum. Kvar satt jag och var upprörd, samtidigt som jag funderade på hur det hade gått för chefen på det där mötet. När jag sen skulle åka för att hämta barnen insåg jag att mötet fortfarande pågick!

På kvällskvisten skickade jag ett sms till kollegan för att kolla hur läget var. Kollegan kontrade genom att ringa upp och berätta att läget nu var under kontroll. Hen hade hunnit prata med chefen efter att mötet var över och fått rapport om att allt hade gått bra, men att chefen hade ångest(!) över det som hänt med kollegan. Generöst nog hade chefen erbjudit kollegan att dagen efter få jobba hemifrån! Kollegan protesterade eftersom vi hade ett viktigt möte inplanerat under hela torsdag förmiddag. Vi ägnade säkerligen en timme åt att spy galla och gnälla av oss innan vi avslutade samtalet.

Torsdag morgon vaknade jag vid 3-tiden av att jag hade en dundrande huvudvärk. Gick upp och tog värktabletter och drack kaffe. Insåg att det inte var huvudvärk utan migrän! Inte direkt vad jag behövde just denna dag.

Försökte kräkas bort trycket i huvudet innan jag skulle skjutsa barnen och åka till jobbet men det släppte inte. Så med en platspåse placerad i knät ”i fall att” skjutsade jag barnen och styrde sen till jobbet.

Ägnade hela förmiddagen åt det viktiga mötet med kollegan och chefen. Tvingade dem att sitta i mitt mörklagda rum för att jag skulle stå ut. Blev förvånad över hur effektiva vi faktiskt var, och återigen upprörd över en del saker men det var inte svårt att hålla masken eftersom migränen dominerade.  När mötet var slut valde jag att åka hem, ingen idé att sitta med sånt tryck i huvudet och försöka jobba, det blir bara löjligt.

När jag kom hem upptäckte jag att en del tryck faktiskt lättat i huvudet men att jag istället fått ont i axlarna! Slet fram en vetekudde som jag värmde och la på axlarna och parkerade mig sedan raklång i soffan tills det var dags att hämta barnen.

Igår kväll bestämde jag mig för att jobba hemifrån idag, måste få klart några dokument som ska skickas till en myndighet.

Tack och lov är migränen inte dominerande idag, den ligger som på lurpass i bakhuvudet. Så nu gäller det att få iväg barnen så att jag kan jobba effektivt.

Den stora frågan är väl egentligen vad som kommer att hända idag???

 

Årets officiella gnällsammankomst avklarad

Ibland, ganska ofta faktiskt, undrar jag hur folk är funtade.

Igår satt jag i över fyra timmar på ett årligt återkommande möte och blev smått galen på folk. Istället för att komma framåt kändes det som att alla hade med sig varsin slaskhink som de tömde ut på bordet. Ett år av samlad irritation och missnöje spyddes ut och geggades runt i.

Jag valde att hålla en väldigt låg profil, satt mest och antecknade, men när mötet var slut och jag hasat mig till bilen för att skynda hem reflekterade jag en del.

Vad är det som gör att människor inte vill se sin egen del i saker och ting, som gör att de bara förväntar sig att saker ska lösa sig utan att de själva rör ett finger, inte ens säger till att det finns ett fel?

Samma människor som i mina ögon inte tar sitt eget ansvar hävdar med en enorm självgodhet att de är så ansvarsfulla.

Jag blir som en trotsig treåring inombords när jag hör hur de på mötet går till rena personangrepp, ”K som är så välbetald ska inte göra de här sakerna”, ”L gör inte sitt jobb”, ”varför har M tagit jobb ifrån N”, ”O jobbar så långsamt”, ”P känner sig djupt kränkt över det här” osv. Jag får en nästan ohejdbar lust att trycka till dem genom att påpeka deras egna brister på ett riktigt j-vligt sätt. Tack och lov har jag med åren lärt mig att knipa käft för att inte skapa konflikter.

Men jag tar illa vid mig och blir upprörd!

Syftet med mötet var inte, och har aldrig varit, att kritisera andra och ifrågasätta vad de gör, varför de gör det eller hur de gör. Efteråt kändes det dock som att det var precis det som just gjorts i fyra timmar! Jag begriper inte hur vi kan hamna på personnivå vareviga gång!

Ett typexempel på hur ansvarsfulla dessa personer är visar sig när en (av 123 frågor) ställs:

– Har skyddsombuden utbildning inom området? undrar mötesordföranden.

-Jag har minsann aldrig fått någon utbildning! säger en person upprört.

Hm, nu ska vi se här tänker jag tyst för mig själv… Du är alltså skyddsombud? Okej, vilket ansvar har då DU att skaffa dig den kunskap som de fackliga medlemmarna förväntar sig att du har då de har valt dig?

– Har du varit i kontakt med facket för att kolla vilka utbildningar de erbjuder inom området för valda skyddsombud? undrar mötesordföranden.

– Men jag har ju aldrig fått någon utbildning! svarar personen ännu mer upprört.

-Ja, det är för jävligt att vi förväntas sitta på möten utan att ha fått utbildning, säger plötsligt en annan person.

Så håller det på, i princip varenda fråga/punkt slutar med att allt är någon annans fel. Jag blir galen och frustrerad när det blir så, jag vill komma fram till en åtgärd om något inte fungerar, inte fastna i dy.

Så detta malde i mitt huvud medan jag körde hem. En stor besvikelse (och återigen en bekräftelse!) på att många medarbetare är som de är och en känsla av skam över chefen. Jag tog illa vid mig när det spyddes galla över chefen, jag vet att han inte är perfekt och kan inte riktigt förstå varför jag skäms å hans vägnar, men det gör jag. Jag vill försvara honom med näbbar och klor, men förstår inte riktigt varför eftersom jag själv är besviken på honom.

På förmiddagen kom administratören som sagt upp sig dagen innan in till mig för en spontan pratstund – som tog över en timme!

Det samtalet låg också och skvalpade i huvudet på hemvägen.

Det administratören berättade om orsaken till sin uppsägning kändes som jag själv hade kunnat säga. Skillnaden är väl att min bägare inte är full ännu.

En av orsakerna var löneskillnaden till ”den speciella damen”.

Efter samtalet kollade jag upp vad ”den speciella damen” faktiskt har i lön och insåg att människan har 700 kr mindre än mig. Hur är det möjligt??? Motsvarande tjänster ligger 7-8000 kr under min lön.

Den där löneskillnaden på 700 kr fick mig att gå igång ordentligt och väckte avundsjuka(?) inom mig.

Jag har svårt att hantera mina tankar runt detta, å ena sidan blir jag förbannad och besviken över att en person som har ett glassjobb lyckas få upp sin lön så galet mycket jämfört med min, å andra sidan tycker jag att jag har ett bra jobb. Den här obalansen gör mig bitter och lämnar en fadd smak i munnen.

I ärlighetens namn leker jag med tanken på att säga upp mig. Det gynnar mitt ego att tänka på kaoset som skulle uppstå. Jag ser framför mig hur rörigt det skulle bli när det ska rekryteras (minst) tre personer för att göra mitt jobb, och var skulle dessa människor få plats?

Jag letar inte aktivt jobb, men har de senaste månaderna blivit kontaktad och erbjuden två jobb. Det är smickrande men inget har känts tillräckligt lockande.

Som tur var kom jag hem och kunde släppa alla dessa tankar på irriterande, inskränkta personer och löneskillnader. Det var bara att kasta sig in i vardagen och fixa mat till barnen.

Och idag är det en ny dag som garanterat kommer att innehålla oväntade saker. Det är bara att sitta lugnt i båten och låta det ske. Fast först av allt ska jag åka till däckfirman och byta däck!

Inte en måndag som alla andra

När jag kom till jobbet igår hade jag två saker i huvudet som jag tänkte jobba med. Så blev det inte kan jag säga!

Istället blev det en riktigt märklig måndag.

När jag väl hade parkerat mig på stolen, efter att ha varit ”måndags-social” och lyssnat på allas helgeskapader, slog jag en pling till chefen för att kolla en sak. Han svarade inte utan lyfte bara luren eftersom han satt i ett annat samtal.

Jag överhörde det samtalet och blev en smula konfunderad eftersom chefen lät väldigt formell. När han väl avslutat det andra samtalet och började prata med mig sa jag precis just det, Jösses vad formell du lät! Han svarade, Jag kommer till dig nu.

Hann fundera en del innan han några minuter senare dök upp, tänkte att nu har det väl hänt något allvarligt, frågan är bara vad.

Han kom intrampandes, stängde dörren och satte sig riktigt nära mig och väste fram A har sagt upp sig! Min spontana reaktion var YES – äntligen!

A är en person som vi har haft problem med, en konfliktskapare med väldigt hög röst. En sån där person som alltid, verkligen alltid, säger sitt hjärtas mening – utan censur. Som tar sig rätten att komma på möten, även utan inbjudan, bara för att få yttra sig.  På ren svenska skitjobbig. A har varit sjukskriven sedan september (för det är för långt att åka till jobbet, det skapar utbrändhet!) och alltså beslutat sig för att säga tack och adjö. En välgärning för oss alla.

Vi var tacksamma för denna uppsägning samtidigt som våra hjärnor kickade igång och vi började diskutera vilka möjligheter som nu öppnade sig, och hur vi skulle ta till vara på dem.

Chefen hann bara lämna rummet så kom en av kollegorna som jobbar i samma byggnad som mig in i mitt rum. En av kollegorna som jag just hade fått en helgredogörelse av.

– Jag ville bara berätta för dig att jag säger upp mig idag, jag ska gå till chefen nu och berätta det!

Va? Öhum…. Jaha?!

I ärlighetens namn minns jag inte vad jag svarade, men hon travade i alla fall iväg till chefen.

Jösses! var min reaktion på detta när jag väl var ensam på rummet. Vad kommer att hända nu? Den här personen fungerar som någon form av administratör åt en väldigt speciell dam. (Herregud, alla är verkligen speciella!)

Den speciella damens reaktion skulle jag vilja se/höra tänkte jag, detta kommer att kallas katastrof med stora bokstäver. Att bli av med sin slav/högra hand är inte lätt.

Personligen har jag oerhört svårt för den speciella damen, och det tror jag personen som just sagt upp sig också har, det är en krävande dam som hävdar att hon har det viktigaste jobbet av oss alla. När hon säger det brukar jag himla med ögonen och fundera på vilken världsbild hon har.

Saken är den att hon bytte internt till det jobb hon har idag för drygt två år sedan och hon har fortfarande möjlighet att gå tillbaka till sitt tidigare jobb. Ett jobb som är långt ifrån krävande, det består mest av fika och mys i min värld. Det fina i hennes kråksång är att hon skulle få behålla sin nuvarande lön (som är skyhög!) OM hon går tillbaka.

Jag hann inte mer än fundera igenom vilka scenarior som skulle kunna ske när chefen ringer. Jag kommer till dig, var allt han sa.

Några minuter senare kom han, stängde min dörr och slog sig ner i en fåtölj.

-Jag antar att du vet vad som hänt? sa han.

-Jajamensan! sa jag.

-Vad tror du händer nu? undrade han.

Vi började spekulera och kom fram till att vi antagligen kommer att behöva ersätta både administratören och ”den speciella damen”.

Medan vi satt där och försökte räkna ut oddsen för de olika scenarierna hör vi plötsligt ”den speciella damen” med oerhört hög röst vråla Det här måste jag få smälta! Vi antog att hennes högra hand/slav just berättat nyheten…

Vi satt kvar och diskuterade fram till lunch, för samtidigt som det blir rörigt finns det också en massa möjligheter i detta.

När chefen sen gått och jag satte mig vid lunchbordet valde kollegan att berätta för alla att uppsägningspappret nu var inlämnat.

Första reaktionen?

Jo, de två andra administratörerna som gör liknande uppgifter blev bleka och det första en av dem säger är Ja, bara inte jag får dina arbetsuppgifter! 

Hm, det säger en del. Noll intresse för personen ifråga, ingen undran över varför utan bara egoistiska tankar och rädsla för mer jobb.

Ja jösses, det var en intressant lunch måste jag säga, där det blev mer än tydligt hur egoistiskt andra tänker, känner och reagerar.

Efter lunch kom nästa sak.

En annan kollega som varit sjukskriven någon vecka hörde av sig och berättade att hen har drabbats av svår sjukdom, så svår att kollegan kanske aldrig kommer tillbaka mer. Vi pratar om 4-6 månader kvar att leva.

Ja jävlar vilken måndag!

 

 

Skröplig kärring

Konstaterar att jag har urusel kondition och är allmän otränad. Efter att en hel dag, mellan 7-15, ha trampat runt på föreningens jättejippo kan jag meddela att det ”dagen efter” känns! Fötterna gör ont och jag har träningsvärk i armar, rygg och ben. Känner mig som ett vrak! Okej, inte riktigt så kraschad som jag var när jag kom hem igår, då trodde jag att ryggen skulle gå av och fötterna förtvina. Efter en varm dusch kände jag mig dock en smula bättre.

Det väcker en del känslor att inse att den så kallade formen är obefintlig. Desperation, ilska, sorg och uppgivenhet är väl det översta lagret just nu.

Under en av mina ”tjurrusningar” igår då jag hade sällskap med 11-åringen fick jag plötsligt en idé om att jag kanske skulle åka upp till föreningens marker och promenera. Jag vet inte om jag drabbades av någon liten hjärnblödningen där, för jag avskyr verkligen att promenera! Det är så sjukt tråkigt, även om man har musik i öronen. Dessutom vill jag inte ha musik i öronen just där eftersom det är mitt ute i skogen och förekomsten av bland annat vildsvin är mer än hög.

Ja, jag vet inte varifrån den där tanken kom, efteråt funderade jag på om det kanske var meningen att jag skulle utveckla den för den var så stark och bet sig verkligen fast. Jag kanske rent utav skulle börja släpa mig till gymet?!  😀

Från idéer om promenader till något jag MÅSTE göra snarast – byta däck! Jag tror jag är den enda personen i de här trakterna som fortfarande kör med vinterdäck…  😳  Ska lasta in sommardäcken i bilen nu på morgonen och svänga förbi däckfirman på väg till jobbet, med lite tur har de tid att skifta däck åt mig.

Det är tur att min kalender ser ut som den gör idag med tanke på hur slut jag känner mig, det finns bara två punkter som jag behöver ta itu med. Inga möten, inga snäva deadlines eller andra krävande åtaganden. Ser fram emot en skön dag på jobbet. Jag kanske till och med kan dra iväg lite tidigare så att jag kan hämta 11-åringen från skolan? *håller tummarna*

 

Gnäll

Vaknade strax innan fyra i  morse och kunde inte somna om, trots flertalet försök. Till slut gav jag upp och traskade ner och fixade kaffe.

När jag hämtade morgonrocken passerade jag vågen, klev upp på den och konstaterade förfärat att jag gått upp två kilo sedan igår?!  😮

Ibland känns det här med vikten fullständigt hopplöst…

Jag gör vad jag kan för att inte tänka FÖR mycket på den och hamna i ett svart hål. När jag har energi så fokuserar jag istället på maten, att äta så bra som möjligt utifrån all kunskap jag genom åren har tagit till mig.

Men just idag hamnade jag i det där svarta hålet. Varför i helvete går jag inte ner i vikt? För fem år sedan, när jag började med lchf och kilona fullkomligen rann av mig såg jag framför mig att jag skulle vara ”normalviktig” när jag fyllde 50 år. Nu är det tre år kvar tills dess och den här resan känns hopplös. Jag önskar så innerligt att det fanns ett enkelt knep. Det behöver inte gå fort, men det måste gå åt rätt håll.

Nej, nu måste jag kravla mig upp ur det svarta hålet, ta på mig fejkleendet och vara übertrevlig hela dagen. Wish me luck.

Fortsatt framåt

Man skulle kunna tro att nu när det äntligen är lördag så sjunker tempot en smula, men icke! Detta är en av årets mest aktiva helger.

En helg som mest handlar om att förvalta arvet efter pappa, ett arv bestående av en förening som just denna helg har sin egen högtid. Det är tusen och en saker att fixa och dona med.

Det första åren efter pappas död var detta arv enormt viktigt för både mig och mamma. Att göra allt vi kunde för att bibehålla det pappa byggt upp. Men nu har pappa varit död i 9 år och känslan är inte densamma. Både mamma och jag suckar och stönar, undrar ibland varför vi håller på med detta. Trots att vi ifrågasätter så fortsätter vi. Undra just hur länge?

Så ingen rast ingen ro denna helg alltså, det är bara att fortsätta framåt i samma tempo som tidigare i veckan, och lägga i högsta växeln på söndag. Med andra ord, på måndag är man (jag) totalt slut.

Kan inte påstå att jag har vilat mig i form under den gångna veckan.

Onsdag och torsdag var fulla med möten, några gick riktigt bra och ett gick väldigt mycket mindre bra pga av Puckots plötsliga uppdykande. *tung suck*

Fredagen gick åt till att ”städa”, dvs svara på mail, bläddra igenom högarna på skrivbordet, följa upp saker genom samtal och förbereda nästa vecka. Och stirra in i skärmen…

 

En liten satmara

Ägnar denna morgon åt att bland annat skicka ut påminnelser till medarbetare som inte gjort en inventering av personuppgifter.

Det är med ett nöjt leende och viss skadeglädje jag gör det, i alla fall till somliga. I synnerhet en.

Det bor minsann en liten häxa i mig, och jag kan redan nu se vad som kommer att utspela sig när en viss person läser detta påminnelsemail. *ler brett* Då kommer det att gnällas till chefen… Hm, vilken tur att jag la en hemlig kopia av mailet till chefen, så att han är förberedd. Och för ovanlighetens skull kan han inte strunta i detta, det SKA göras enligt lag och det finns en deadline i form av ett datum.

Det stör mig något enormt när man har ansvar för ett visst område, när det till och med står i ens befattningsbeskrivningen att man ska ägna X timmar/vecka åt detta område, och sen bara skiter i det. Räknade lite snabbt ut att personen det gäller ligger back sisådär en 500 timmar.  Karma kommer nu via mail!  😆

 

En tisdagsmorgon i april

Äntligen verkar kroppen vara tillbaka i gamla vanor igen – vaknade strax innan fyra denna morgon.

Något mer som är tillbaka är vikten… Svor en lång ramsa nyss när jag ställde mig på vågen. Resultatet av magsjukan = +-0. Jag hoppades verkligen att vikten skulle ha stannat under det där strecket, men icke. Jävla streck!

Ytterligare en förändring i samband med magsjukan dök upp i onsdags – hunger! Jag är så sinnessjukt hungrig. Kan inte påminna mig att jag upplevt detta tidigare, det slår till plötsligt och då blir jag en smula knäpp eller snarare galen – jag MÅSTE verkligen ha något att äta. Trodde först att jag kanske åt för lite fett eftersom jag lärt mig att fett ger mättnadskänsla, men det verkar inte stämma. När jag tidigare har varit hungrig har jag kunnat kontrollera det, men nu blir det akut, jag fungerar inte om jag inte får något i mig. Intressant utveckling och upplevelse.

På jobbet är allt som vanligt sedan jag jobbat undan högarna som skapades när jag var borta förra veckan. Lika rörigt, gnälligt och händelserikt. Har dock inte riktigt kommit i fas ännu, har en del större projekt att ta tag i som jag skjuter framför mig medan jag plockar med småsaker. Men en vacker dag så!

Blir glad varje dag nu när våren tycks ha kommit. Det är ljust och varmt, eller i alla fall mindre kallt. Det är ett nöje att åka både till och från jobbet i ljus, och att slippa varmköra bilen vareviga morgon. Tänk att ljus och värme kan påverka så mycket, och tänk att jag är så känslig för detta! Hela livet känns på något märkligt sätt lättare av detta.

Glad över det lilla

När jag hade fått i mig frukost igår åkte jag till jobbet. Där lyckades jag göra något i stil med 20 timmars jobb på drygt tre timmar. Ekvationen kanske tycks märklig men vad jag menar är att mån-fre tar det hiskeligt lång tid att göra saker eftersom det blir ständiga avbrott. Älskar att få sitta i min ensamhet och jobba koncentrerat. Något annat jag älskar och som ger mig inombordsenergi är att upptäcka att mina snyggbyxor sitter ovanligt löst! Upptäckte det när jag gick runt på jobbet och kom på mig själv med att storflina. Inget ont som inte har något gott med sig alltså! Det var väldigt skönt att sen kunna lämna stället redan på förmiddagen och känna att jag var färdig. Högarna var puts väck!

På vägen hem funderade jag på allt som behöver göras i trädgården. Det är några träd vi borde ta ner, buskar som ska klippas och löv som ska krattas. Med tanke på att det var strålande sol och skapligt varmt borde jag ta vara på tillfället och göra allt detta.

Kände att jag var laddad med energi när jag väl kom hem (efter att ha svurit åt Postnord eftersom det inte gick att hämta ut paket på affären eftersom deras system låg nere!), så fram med ”jobbarkläderna”. Drog på mig en rutig jobbarskjorta och klev i mina svarta snickarbyxor.  Dags för dagens andra breda flin! Senaste jag hade dessa byxor kunde jag stå och gå i dem, sitta var otänkbart, men nu satt de löst! Inte så att jag tappade dem, men jag kunde utan problem röra mig i dem, böja mig ner och sitta i dem utan att inälvorna pressades upp i lungorna. Kände mig som en drottning där jag svingade motorsågen i trädgården, i löst sittande byxor!

Hade en fantastisk eftermiddag, fick massor gjort i trädgården och fick dessutom hjälp av 11-åringen. Vi växlade mellan att jobba som dårar och sen sitta och njuta av solen.

Tänk att en sån liten sak som lösa byxor kan ge så mycket energi och få en att må så bra!

Joråmensåatt…

Äntligen börjar jag känna mig normal igen! Fast helt återställd är jag inte. Mår sjukt illa varje morgon (nej, jag är inte gravid) och kroppen är matt, snudd på orkeslös.

I måndags låg fortfarande febern högt, fick ner den till strax under 38 grader med hjälp av Panodil. Äta ”som vanligt” var det inte dags för ännu utan jag tog det väldigt försiktigt och åt en del lax.

På eftermiddagen hade jag lovat 11-åringen att försöka hämta efter skolan. Jag klarade det, men hade för säkerhets skull med mig en bunke i bilen, för man vet aldrig…

Tisdag, onsdag (första feberfria dagen!) och torsdag var jag hemma, tog det lugnt mellan de hysteriska rycken jag fick. Bland annat putsade jag fönster.  😆

Igår pallrade mig till slut iväg till jobbet  och det var ungefär som att hoppa på en berg-och-dalbana i farten. Hade som mål att orka jobba fram till lunch, och det var väl ungefär så långt energin räckte. Fortsatte jobba även efter lunch men hua vad segt det var. Kom in i ett fnitterläge till slut och ”jobba” var bara att glömma.

Insåg att det fanns mer på skrivbordet än jag hade trott så jag tänker ta en sväng till jobbet idag också, ska bara få i mig kaffe och frukost först.

Sen har jag som mål den här helgen att få upp den där sabla drönaren i luften och lyckas filma/fota lite.

Tack vare denna sjukperiod håller sig vikten under det där strecket som jag passerade på väg upp för någon månad sedan – alltid något!

Livet pausar inte bara för att jag är sjuk, utan det har hänt saker även denna vecka. En av dessa ”saker” gav min mamma en riktigt chock och kommer antagligen att utvecklas till något större. Ska försöka skriva om denna händelse framöver när jag har mer tid och inte sitter och hoppar på kökssoffan – ivrig att få åka till jobbet.

Hur man går ner 5 kilo över natten

Gårdagen började strålande – jag fick igång drönaren och kontakten med styrenheten. Blev sjukt lycklig!

Men säg den lycka som varar. Strax innan lunch började jag känna mig konstig. En stund senare brakade helvetet loss. Någon form av magsjuka med feber. Det var läskigt att få 39,9 i feber samtidigt som magen gör sitt bästa för att vrängas ut-och-in. På kvällskvisten var jag så slut att benen inte bar, det var ännu läskigare.

Nu, ett dygn senare mår jag betydligt bättre, febern är strax under 38 och jag har både druckit kaffe och ätit lax – och lyckats behålla det.

Ingen trevlig upplevelse, det enda positiva var väl att vågen visade – 5 kilo. (Ja, jag vet att det är vätska!)

Har lyckats få iväg mail till jobbet och ställt in allt som var inbokat måndag och tisdag. Hoppas att jag är helt återställd på onsdag….