Irriterad

Jag har känt mig låg ganska länge nu, håglös. Hittar inte ork och motivation ens till de enklaste sakerna utan måste göra saker baserat på disciplin för att de ska bli gjorda.

Inte blir det enklare av att jag upptäcker jag att jag gått upp några kilo i vikt heller…

På grund av det här ”läget” så reagerar jag starkare på saker. Denna morgon var inget undantag.

Sitter i soffan sedan kl. 04:40 och jobbar när maken plötsligt kommer infarande strax efter 07:00 och undrar vem det är som äter smör på nätterna?!

Va? Äter smör?

Ja, han har minsann noterat att innehållet i Bregottasken har minskat ovanligt fort. ”Asken var ju ny i förra veckan!”

Vad är problemet? undrar jag, det finns 2 nya förpackningar med Bregott i kylskåpet.

Fick aldrig något svar på den frågan.

Fattar ingenting. Herregud, människan har väl inte handlat Bregott på 20-isch år. Han handlar överhuvud taget ingenting av våra förbrukningsvaror , inte lagar han mat heller. Varför plötsligt bry sig om åtgången av Bregott?

Sånt här irriterar mig och äter av den lilla energi jag har.

Träning och ….välbefinnande?!

Känner mig på g och energifylld vid tanken på att börja träna. Bläddrade igenom en herrejösses massa träningsbilder och då slog det mig plötsligt att jag ser så himla nöjd och glad ut på i princip alla. Ja, rent av lycklig. Och när jag tänker efter – jag älskar att träna!

Just nu videocoachar jag tre personer som tränar kraftsport och en som håller på med kontaktsport och vill bygga mer muskler. Det blir mellan 5-11 videopass a’ 60-90 min i veckan. Jag lägger med andra ord skapligt mycket tid på träning – på andras träning.

Det är galet kul och tillfredsställande att hjälpa andra, att se dem utvecklas och få slå hål på en massa träningsmyter. Nej, man måste inte göra på ett visst sätt för att ”alla” säger det, inte heller kan man kopiera ett program som ett proffs kör – man får helt enkelt inte samma resultat. Istället måste man utgå från de förutsättningar man själv har och anpassa alla övningar utifrån sig själv. Gör man det, rätt övningar och med rätt teknik, kommer resultaten fort, oavsett utgångsläget. Här är ett exempel från en av mina adepter efter 4 månader av ”rätt” träning:

Jag brottas hela tiden med en inre konflikt när jag coachar andra. Jag vet att jag har väldigt mycket kompetens och erfarenhet, men tänker ändå ”hur kan de tycka att det är okej att ha en tränare i form av en fet 50-årig kärring?” Jag känner mig som en stor j-vla bluff som själv inte är vältränad trots mina kunskaper…. Oftast lyckas jag trycka undan den där osäkerheten, men den skaver.

Jag vet inte om jag har berättat att jag blivit vald till ambassadör för ett ”träningsföretag”? Det är i mina ögon helt obegripligt. Vi snackar om ett världsomspännande jätteföretag där man måste bli föreslagen av minst 10 personer för att komma ifråga som ambassadör. Såhär i efterhand, efter att jag tackade ja, har jag försökt luska ut vad folk skrev som motivering egentligen. Det enda som har kommit fram var min attityd, att jag alltid är positiv, ”lyfter” andra och kommer med glada tillrop samt ger kvalificerad feedback. Himla tur att det inte hängde på mitt bicepsmått eller hur mycket jag marklyfter.

Nybliven flexande ambassadör med julgrisfejs.

Ja, jag längtar efter att träna – så är det. Samtidigt som jag är livrädd för att bli sjuk, i vanlig förkylning eller corona (hemska tanke). Men vafan, jag kan ju inte sitta i soffan och bara gnälla, det är ju bara att börja! Eller?

November….igen!

Jaha, börjar som vanligt morgonen med att sitta i vardagsrumssoffan och dricka kaffe. Skummar igenom såväl facebook som världshändelser via nyhetsbyråer. Konstaterar att coronan härjar vilt, USA har en ny(?) president, det är Fars dag och att nu är det november ordentligt. Nu är det efter höstlovet, vilket innebär att det är nedförsbacke till jul och nyår. Det kommer bara att svischa till så kommer julen att tryckas upp i näsan på mig.

Kalas

Överlevde fredagens festligheter, dvs 11-åringens halloweenkalas. Den egentliga födelsedagen var i somras, men då gick det ju inte att ha kalas, dels pga coronan och dels pga att folk inte var hemmavid. Så, 11-åringen fick för sig att göra ett kalas i samband med halloween (ja, okej då, lite efter) med endast 5 personer inbjudna.

Eftersom jag vägrar ha kalas eller liknande hemma eftersom vi bor så sjukt trångt och har saker överallt så bestämdes det att kalas skulle äga rum i vårt andra hus, renoveringsobjektet. Ett helt tomt hus som står med underhållsvärme. Kan det bli mer halloweenigt? Tomma hus är ofta läskiga.

Kalaset gick bra, det var bara drygt 1,5 timme långt, men satan vad kallt det var i huset! Kände att jag blev irriterad på 11-åringen som inte riktigt brydde sig om alla gäster utan satte sig själv i fokus hela tiden. Inser att det finns en stor del egoism och lathet hos detta barn, det gillar jag inte. Men men, nu slipper jag förhoppningsvis tjat om kalas ett tag.

En annan sak som jag tar med mig från denna kväll var upplevelsen av ett särskilt barn. En tjej som aldrig(?) brukar bli bjuden på kalas för att hon är ”speciell och jobbig”. Jag har inte träffat henne särskilt många gånger och inte heller under någon längre tid, men nu fick jag chansen. Ja, att kalla henne ”speciell” stämmer bra, alla är vi väl speciella till en viss grad, men denna tjej krävde min uppmärksamhet konstant. Det var nästan så att jag undrade om hon var psykotisk några gånger, beteendet var mycket märkligt. Det som gjorde mig beklämd var att hon kom med sju(!) presenter. Fick känslan av att hon aldrig blir bjuden på kalas och nu ville visa sin tacksamhet genom att ge massor av presenter. Och det var inget billigt krafs… Sorgligt.

Corona

Finns det någon som inte är påverkad av detta virus? Jag tycker nästan jag storknar när jag läser allt som skrivs. Det värsta av allt är att jag själv inte kan avgöra hur pass allvarligt det är. Är jag överdrivet försiktig? Jag undviker i princip ALLT. Åker bara mellan hemmet, barnens skolor och jobbet samt besöker mataffären. Inga sociala kontakter med vänner rent fysiskt, ingen träning varken för mig eller barnen och inga aktiviteter utanför hemmet. Dessutom försöker jag jobba hemma så mycket jag bara kan. Egentligen är det ganska skönt, ursäkten ”på grund av corona” köper alla just nu, men jag gillar inte känslan av att känna mig förhindrad och begränsad. Om jag nu mot all förmodan skulle vilja göra något, så kan jag inte det. Eller kan och kan, det är ett beslut jag tar. Vill för allt i världen inte dra hem skiten och orsaka t.ex. min mammas död. Fy!

Egentligen skulle man utnyttja all den här tiden man får till något bra, t.ex. sortera saker – kasta, sälja eller ge bort. Men jag kommer inte riktigt dit, hittar inte motivationen. Det borde vara så att jag bara gör det, för det är vad jag säger till andra – bara gör, tänk inte! Jag har en vän som är världsmästare i att sortera sina saker, och jag är grymt avundsjuk, även om en hel del av hennes saker faktiskt hamnar hos mig… *ooops*

Det jag lider mest av i dessa Coronatider är märkligt nog av att inte få träna, har jag sagt det förut? *ler brett* Och nu är rådet/uppmaningen i mitt län att avstå från att besöka gym. *svär*

På jobbet så är det gym som jag betraktar som mitt eget (eftersom det är jag som har byggt upp det) stängt. Chefen bestämde sig plötsligt en dag för någon månad sedan att stänga det.

Det enda gym som jag skulle kunna tänka mig att besöka är mitt ”vardagsgym”. Har funderat på hur många som frekventerar gymmet och fick för mig att maila ägaren och fråga efter statistik. Det visade sig vara 0-1 personer tis-fre mellan 5-8:30 samt 11-15:30. Måndagar var det tydligen folk hela dagen där. På helgerna var det i princip tomt förutom lördag 8-11. Det finns med andra ord hur mycket tid som helst när man skulle kunna träna – i princip ensam! Vetskapen om detta satte griller i huvudet på mig, kanske skulle jag ändå kunna träna? Om jag är helt själv, eller om det är 1 person till där så borde smittorisken vara minimal. Om jag spritar av allt jag tar i både innan och efter samt använder operationshandskar borde det gå. Och icke att förglömma – duschar hemma istället för på gymmet. Kanske?! *hoppfull*

Chefens mail

Det är tydligen så att många på jobbet känner sig väldigt osäkra på hur de ska bete sig i dessa coronatider, så chefen snickrade i fredags ihop ett dokument med Riktlinjer under Coronapandemin. Där står det klart och tydligt Om du kan jobba hemifrån så bör du göra det. Hepp! Plötsligt försvann en del av mitt dåliga samvete när det gäller att sitta hemma i soffan och jobba. Dessutom hoppade hjärnan igång när jag insåg möjligheten att kunna åka och träna på kontorstid. Hehe, inget ont som inte har något gott med sig. Jag ska bara tänka igenom detta ordentligt innan jag presenterar det för mina kollegor. Kanske kan jag jobba på jobbet måndag och onsdag, resten hemma? Det vore guld.

Ledig

Sitter, som vanligt, i soffan med min kaffemugg denna morgon. Är ledig. Höstlovsledig.

Eftersom min arbetsbörda på jobbet inte är direkt stor så infinner sig inte riktigt den där känslan av ”ledig”. I ärlighetens namn så känns det som vilken dag som helst. Eftersom jag har möjlighet att jobba hemifrån så mycket så känns det faktiskt som en vanlig arbetsdag idag.

Igår var jag rent fysiskt på jobbet, i alla fall halva dagen. Hade det där ”personliga samtalet” på 1 timme med chefen som alla ska ha. Mycket märkligt samtal. Var skapligt spänd innan och tänkte att nu, nu äntligen, ska jag få reda på vad chefen vill att jag ska jobba med, det är nu han ska fråga vad jag gör. Men nej då, inte en enda fråga om mina arbetsuppgifter eller min arbetssituation! Istället babblade han på om sin katt, sin familj och pratade skit om en hel del anställda.

När han började leverera åsikter om förra chefen blev jag plötsligt väldigt misstänksam och på helspänn. Varför i hela friden pratade han om detta? Är detta en fälla, vill han få mig att säga något som jag senare kommer att ångra?

Den känslan – att vara på vakt – höll i sig resten av samtalet. Min hjärna gick på högvarv och analyserade allt, verkligen allt han sa. Jag var inte riktigt närvarande kände jag utan i någon form av beredskapsposition. Beredd på strid.

Vid flertalet tillfällen under samtalet funderade jag på vad jag egentligen gjorde där?! Det var, i mina ögon, ett helt värdelöst möte. Ja, bortsett från att jag nu vet allt om hans katter och hans frus allergi.

Mötet var på tidig förmiddag och när det var över och jag gick tillbaka till mitt rum kände jag plötsligt hur fullständigt dränerad på energi jag var. Satt någon timme på rummet och petade i småsaker men kände att jag inte fick tillbaka orken. Lika bra att åka hem. Så jag meddelade mina kollegor att jag hade jobbat klart för dagen och for hemåt.

Kunde inte riktigt släppa samtalet, så jag ringde en kollega på eftermiddagen som jag litar på och bad om hjälp att komma ut tanke-loopen som jag fastnat i. Ingen av oss får något grepp om denna nya chef, vi ser inget mönster och kan inte läsa av beteendet. Oerhört frustrerande!

Det är så mycket som är motsägelsefullt. Jag har som sagt inte riktigt koll på vad jag ska göra, eller snarare vad som är mitt ansvar och vad som förväntas av mig – jobb har jag hur mycket som helst. Sen om jag gör ”rätt” saker är en helt annan fråga. Det intressanta är att det var personalmöte förra veckan och där presenterade chefen den nya organisationen, jag fanns med som ”Kvalitetsutvecklare”. Vafan är det?

Jorå, jag vet vad en Kvalitetsutvecklare är – generellt – eftersom jag jobbat en hel del med kvalitetsfrågor, men vad chefen menar med det har jag ingen som helst aning om, för det har han missat att kommunicera med mig. Tydligen sitter jag med i någon kombinerad styr- och ledningsgrupp också. Hm, spännande! På ett annat möte (där jag inte var med) har han på en direkt fråga från personalen berättat att det är jag som är IT-ansvarig. Hm, det visste jag inte heller om.

Ja, lite lätt rörigt är det allt. Men min inställning att sitta still i båten gäller fortfarande, även om jag nu har både träsmak i rumpan och sittsår i densamma.

I-landsproblemet….löst?!

Alltså, detta med svarta jeans…

Numera känner jag mig som världsmästare i jeansprovning, utan att ha fått någon medalj. Jag har provat och provat och provat – utan att hitta några som passar.

Igår, när jag satt ensam och i tystnad (gudars vad skönt!) så slog det mig plötsligt att jag har en hög med diverse byxor ligger i tvättstugan. I den högen skulle det kanske finnas ett par svarta Levi’s som jag köpte för…2 år sen. 

Jag rusade in i tvättstugan för att gå igenom högen, och se på sjutton – där fanns de!

Den stora frågan var – passar de? Det var trots allt två år sedan jag köpte dem, och det borde finnas en anledning till att jag inte använt dem, t.ex. att de var för små.

Tråcklade mig i dem och hejsan, de gick på!

Tog på mig dem i morse och visst, en smula hårt sitter de i midjan, men inte så att jag måste knäppa upp dem. Jag tror minsann att jag har hittat mina svarta jeans nu!

 

Bjuder på en bild på mitt jeansklädda akterparti.

Vintertidssöndag

Vaknar, tittar på mobilen. 03:12. Va? Är klockan bara 3? Det tar några sekunder innan jag kommer på att det nu är vintertid som gäller, klockan är egentligen lite över 4. En helt normal tid för mig att vakna på.

Smyger ner till köket, sätter på kaffe och sätter mig sedan i soffan med mobilen en stund i väntan på kaffet.

Den här stunden på morgonen, innan alla vaknar, är dagens bästa stund. Att få sitta i egna tankar, hinna tänka klart utan störningsmoment, dricka kaffe och bara vara.

Denna morgon är inget undantag, jag kan låta tankarna fara runt i fritt tempo. Reflekterar över saker och ting, funderar på saker jag borde göra (men inte kommer att göra). Inom kort kommer maken och barnen att vakna till. De brukar inte vara direkt morgonpigga, men just idag ska de upp tidigt för att åka iväg på några dagars utflykt. En utflykt som maken vill göra, men barnen är mer tveksamma till. De är inte riktigt lika förtjusta i att traska runt i naturen som sin far. I synnerhet inte i slutet av oktober. Men hej, det kanske är kul att kolla på vattenfall och källor, eller inte… Så länge de håller sig borta från folk och corona så är jag nöjd.

Själv kommer jag att få den unika möjligheten att vara hemma med enbart mamma i 2-3 dygn (det är lite osäkert när de övriga kommer hem), bortsett från när jag är på jobbet. Hade tänkt jobba mån-tis denna vecka, på plats. Resten av veckan blir nog en kombination av distansarbete och ledighet. Det känns faktiskt ganska skönt, i alla fall i teorin, att vara hemma med bara mamma.

Den första tanken som slår mig är att jag dessa dagar kan åka och träna efter jobbet, utan att behöva tänka på att barn ska hämtas ett visst klockslag. Haha, jag som tränar så mycket! * ironisk*

Det är märkligt egentligen hur mycket träning jag har i huvudet trots att jag inte varit på gymmet på en evighet. Jag tänker träning, jag planerar träning, jag pratar träning, jag läser om träning, jag tränar/coachar andra via videosamtal, jag skriver om träning, jag köper träningskläder och träningstillbehör – allt utan att träna! Senaste inköpet är ett lyftarbälte med snabbspänne, något jag har velat ha väldigt länge.

Fördelen med ett snabbspänne är att man på en nanosekund kan öppna bältet efter ett lyft. ”Vanliga” bälten tar mycket längre tid, och om man dessutom håller på att tuppa av finns det en liten säkerhetsrisk med vanliga klassiska bälten. Det vore lögn att säga att jag i dagsläget lyfter så tungt att jag nästan svimmar, det är två år sedan jag var där, men jag kunde inte motstå bältet när det var superrea. Förhoppningsvis är det en god investering som jag kan använda….någon gång i framtiden.

Det är med blandade känslor jag tänker på gymmet och träning, det ska erkännas. Mentalt så tror jag att jag är där jag var för två år sedan vad gäller kondition och styrka, men det är jag verkligen inte. Dagligen får jag bevis för motsatsen, har tappar massor vad gäller kondition och ganska mycket i styrka. Det kommer att vara en rejäl uppförsbacke när jag väl börjar träna, jag kommer att vara besviken samtidigt som jag kommer att vara nöjd med att äntligen vara igång. Och herrejösses vilken träningsvärk jag kommer att ha!

Den stora frågan är bara NÄR jag kan börja träna igen. Jag har årskort på två olika gym, det ena gymmet är ganska stort, lite häftigare/modernare, ligger mitt i ett större samhälle och frekventeras av de som tar träning på stort allvar, många unga människor och en hel del kroppsbyggare. När jag har åkt förbi där nu i ”Corona-tider” har jag sett att det varit fullt med folk, oavsett tid på dygnet. Det andra gymmet är inte lika ”häftigt”, ganska litet men komplett och där återfinns ”vardagsmotionärer” och pensionärer. Chansen att stöta på någon där som är utstyrd i senaste kollektionen från Better Bodies är i princip lika med noll, medans det på det andra gymmet är standardklädsel. Det mindre gymmet ligger i en byhåla, som märkligt nog har tre gym, detta ”vardagsgym” där jag har årskort, en atletklubb för de ”stora grabbarna” och deras wannabies samt ett gym avsett för kvinnor i 40-60-års-åldern som vill dricka vin(!) på gymmet efter ”träningen” på fredagskvällen. Alltså, jag måste berätta om det där sista gymmet, det är onekligen speciellt.

För drygt två år sedan fick en kvinnlig entreprenör på orten för sig att hon skulle starta ett gym i en av industrilokalerna hon äger. Mängder med pengar plöjdes ner på marknadsföring av detta gym. Det skulle bli så professionellt, häftigt, säkert och gu’ vet allt. Dessutom med generösa öppettider. Det lät väldigt bra i början. Jag fick en ”personlig” inbjudan till öppningen, som för övrigt gick i värsta Cannes-festival-stil. Mycket höga klackar, make-up, bling-bling och champagne.

Alltså, ska man starta/öppna ett gym så kan det vara en fördel om man vid något tillfälle i livet faktiskt har besökt ett. Det verkar denna kvinna inte ha gjort – någonsin. Hon öppnade ett gym med svindyra maskiner från Italien, med gymmets logga broderat i klädseln på alla maskiner, med supereffektiva solarium från yttre rymden som man ska stå(?) i, fruktfat utspridda överallt samt doftpinnar nedstuckna kors och tvärs. Till råga på allt klämmer hon in en lounge med två fåtöljer som inte går att sitta i, men med ”rätt” belysning, och självklart ett fruktfat och en näve doftpinnar.

Jag började ana oråd när jag strax innan öppningen frågade vad det var för märke på maskinerna – en fråga som för mig är oerhört viktig. Det kunde hon inte svara på, det enda hon visste var att ”..de är chica, röda och från Italien.” Hepp.

Öppningsdagen kom och jag var där, i denna borg av säkerhet! Ni ska se slussen in till gymmet, herrejösses – Fort Knox ligger i lä.

När jag hade tagit mig förbi parfymdimman, alla höga klackar och klirrande champagneglas för att komma till själva gymmet upptäckte jag ganska snart att det inte var några kvalitetsmaskiner damen ifråga hade skaffat. De var rangliga och lämnade väldigt mycket att önska när det gällde säkerheten. En benpress utan låsmöjlighet?! Nej, det här gymmet var inte för mig!

Jag passerar det där stället minst en gång per dag och det är väldigt sällan, snudd på aldrig, folk där. Någon enstaka gång har jag sett att det lyser där inne. Verkar inte som att dyr marknadsföring, ”chica maskiner” och doftpinnar drar så mycket folk. Och när de där oljeinsmorda halvnakna muskelknuttarna som gick runt på premiärdagen inte längre är på plats så finns det heller inget att vila ögonen på för 50+damerna när de sippar vin efter sin fredagsträning.

Nej, tacka vet jag mitt lilla ”vardagsgym”, där finns det bra och robusta maskiner som servas kontinuerligt och där säkerheten på själva maskinerna är högre än säkerheten på ytterdörren. Jag ska erkänna att jag varit där några gånger under denna coronapandemi, bara för att få känna doften av gym. Endast vid ett tillfälle var det någon där, och då var det en ensam man som tränade. Det verkar med andra ord som att det finns en möjlighet att börja träna igen, utan risk för att bli smittad av covid-19. Men jag är feg, eller egentligen rädd. Tänk om jag skulle dra på mig skiten bara för att jag går och tränar? Men vad är alternativet egentligen? Att vänta ut denna pandemi och gå till gymmet först när svenska befolkningen är vaccinerad? Hur långt fram i tiden är det, ett halvår, ett år, flera år? Det där när man inte vet är jobbigt. Att behöva förhålla sig till något man inte kan greppa.

Nåja, den som lever får se, tills vidare får jag ägna mig åt träning på ett annat sätt.

Covid-19

Jag har bara väntat på det – ett bekräftat fall av covid-19 på jobbet.

Sent i förrgår kväll fick jag veta att 2 anställda har testats positivt. Ytterligare några i samma arbetslag har symptom och som grädde på moset har dessa två med bekräftad covid-19 i fredags träffat i runda slängar 80 personer. Ja, förutom att de naturligtvis har rört sig på hela bygget och träffat typ alla anställda. Dock inte mig vad jag kan minnas. 

Som sagt, jag har väntat på detta. I förebyggande syfte har jag jobbat hemma så mycket som jag har haft samvete till, vet väldigt väl om att mina närmaste kollegor villhöver mig på plats på jobbet. Jag har också väldigt medvetet hållit mig på mitt rum, inte knatat omkring på hela bygget, uppmanat till videokonferenser och tvättat händerna som en dåre. 

Efter detta besked valde jag att jobba hemma igår och så även idag.

I-landsproblem

Min ständiga jakt på jeans fortsätter. Jag har något motvilligt accepterat att mina svarta älsklingsjeans från USA inte går att få tag på längre. Jag MÅSTE hitta ett alternativ, hur plågsamt det än är. 

Den gångna helgen har jag provat över 25 par jeans – jag är galet trött på jeans!

Mitt utlämningsställe för paket, tillika min livsmedelsaffär, tror att jag är smått galen. Inte nog med att jag på sista tiden har beställt sjuka mängder kläder (läs: jeans) jag har dessutom returnerat samma mängder. 

Kan bara besviket konstatera att jag inte hittar några nya favoriter. 

Det enda par som satt helt okej var tyvärr blåa, med hitte-på-slitningar. Såg för hemskt ut. Mina telefonstolpar till ben kommer inte till sin rätt i jeans som ser ut som finska flaggan. 

 

Hemsk bild eftersom jag lutar mig framåt, men telefonstolparna syns TYDLIGT.

Efter helgens hysteriska provning behöll jag till slut ett par, det par av alla de svarta som var minst dåliga, för jag måste ha ett par jeans. Har dem faktiskt på mig i skrivande stund och jag trivs inte i dem kan jag säga. Midjan landar under brösten och de känns ”stickiga”. Men vad gör man inte?

Galet i-landsproblem. Folk dör i covid 19 och jag gnäller över jeans. 

Sånt är livet.

Förvånad? Nej, inte det minsta.

Ibland (ärligt talat ganska ofta) funderar jag på hur folk fungerar – egentligen.

För ungefär 1½ vecka sedan upptäckte jag att jag inte kunna logga in i ett system/program på jobbet. Väldigt märkligt! Eftersom jag är systemförvaltare och ansvarig för programmet blev jag en smula svettig. Herregud, tänk om det var så att ingen annan heller kunde komma in? 

Bara för att testa så loggade jag in som en annan användare – och det gick alldeles utmärkt! Sökte efter mig själv men hittade inte minsta spår av att jag ens hade existerat. 

Ringde till supporten på företaget som tillhandahåller systemet och bad om hjälp och för att kanske få en förklaring till det inträffade.

Vad fick jag veta då? Jo, att en av de två ragatorna som jobbar mest i detta program (och som båda avskyr – för att inte säga hatar mig) hade raderat mig! Bara så där – pang bom. 

Tack och lov var supporten hjälpsam, trots att vi inte har en tidigare relation. Efter 2 timmars pysslande fanns jag återigen i systemet.

Yes, skönt att vara tillbaka! Men…. Hade ragatan gjort detta med flit eller var det ett misstag? Jag var övertygad om att det var med flit, så himla enkelt är det inte att radera en användare, det kräver att man gör saker i flera steg. Trots att personen ifråga är IT-analfabet så går det inte att bortförklara detta som ett ”misstag”.

Nåja, back in business – trodde jag ja!

I måndags satt jag och pratade med en av mina närmaste medarbetare som plötsligt berättar att hen i fredags hade överhört ett telefonsamtal… Det var en av ragatorna som pratat med supporten för detta program. Hen hade hört saker som ”..men det är jag som arbetar mest med detta, inte hon..” och ”…det är jag som lägger in objekt, inte hon…”. 

Medarbetaren anade ugglor i mossen och ville berätta detta eftersom hen visste om vad som hänt förra veckan. Jag kastade mig över datorn för att logga in, men det gick inte!

Den första raderingen var alltså inget misstag, när ragatan sen upptäckte att jag ”plötsligt” fanns i systemet igen bad hon om hjälp av supporten för att få bort mig.

Jösses vad det snurrade i huvudet på mig. Vafan händer? Tror ragatorna att de plötsligt får göra precis hur de vill? Eller är nya chefen inblandad i detta? 

Jag lät tankarna flyga och fara i några timmar, sen beslöt jag mig för att faktiskt skicka ett mail till den nya chefen. Jag skrev att ragata X vid 2 tillfällen raderat mig som användare och ville veta om det var förankrat hos chefen. Och om det var förankrat ville jag veta orsaken till handlingen samt varför jag inte fått kännedom om det.

Fick svar efter några minuter – Nej, chefen hade inte gett några sådana direktiv, och skulle genast undersöka vad som hänt. Det måste vara ett misstag! 

Efter ytterligare några minuter fick jag följande svar: 

Har pratat med X nu. Hon var lika överraskad som jag var så hon skulle kolla vad som kan ha blivit fel.

Alltså fy fan! Ragatan blåljuger chefen rätt upp i ansiktet! Och chefen går på det. Makalöst.

Det pågår ett krig kan man säga, jag kan se ragatans breda och nöjda leende framför mig när hon tryckte på ”ta bort”.

Ska bli intressant att se vad som händer framöver i denna sak…

Livet…

….är en utmaning, det är helt klart! 

På jobbet känns allt väldigt osäkert. Min nya chef kommunicerar överhuvudtaget inte alls med mig. Hen verkar kommunicera oerhört dåligt med personalen över lag faktiskt, utom med ett fåtal utvalda. Det vill säga med kanske 3-4 personer av drygt 100. Spännande! 

På något sätt har jag anpassat mig, resignerat. Sitter lugnt i båten och bara….väntar? 

Ärligt talat tycker jag att det är ett jävla sätt att bete sig på. Det märkligaste av allt är att ”vi” (ja, även jag) i personalen inte säger flasklock. Vi tiger, lider och pratar en del skit bakom ryggen. Väldigt många saknar information, vi har inte ens någon aning om hen är på plats på jobbet. Det har hänt ett flertal gånger att hen inte har dykt upp på bokade möten, och inte hört av sig på något sätt. Till råga på allt är själva organisationen luddig, en del vet inte ens vem de har som chef!

Själv var jag lovad ett samtal i juni, innan jag gick på semester, där vi skulle bestämma mina arbetsuppgifter mer specifikt. Det blev inte av. Innan detta planerade samtal var jag väldigt tydlig med vilka områden (generellt) som saknade någon uttalat ansvarig – vilket ställde till problem i organisationen, en ärvd gammal surdeg.  Typ: om vi inte har löst detta tills efter semestern kommer folk att vara irriterade! Man kan säga att jag var väldigt tydlig, pratade med stora bokstäver. 

Nu har vi rullat med full verksamhet i 7 veckor och folk börjar bli riktigt griniga – eftersom det inte är uttalat vem som ansvarar för vad inom ett gäng områden. 

Det har gått så långt att hälften av personalen kallade till möte förra veckan för att avkräva svar på ansvarsfrågorna av chefen. Ett möte jag inte var med på. Hen gjorde det mycket enkelt för sig – hen sa helt enkelt att JAG var ansvarig! Hepp. 

Känns mer än märkligt att vara uttalat ansvarig för saker man inte ens har haft någon diskussion om…. Framförallt ingen lönediskussion.

Men som sagt, jag sitter still i båten och…..väntar.

Det var jobbet det, över det övriga livet ligger coronapandemin som ett tjockt täcke. 

Att inte kunna träffa vänner, att inte kunna träna, att inte kunna åka på hockey – listan på vad som inte längre är möjligt är lång.

Trodde väl aldrig att detta virus skulle få sådan påverkan på samhället i stort och på mitt eget liv.

Just nu genomsyras mitt liv av någon märklig ”väntan”. Ibland blir jag frustrerad men oftast är jag resignerad. Bara finner mig i situationen och sitter som en degklump och väntar på bättre tider. Vilket j-vla sätt att leva sitt liv på.

Nästan 4 = nästan 7

Det är när jag är som mest besviken, upprörd, ledsen eller irriterad som jag i huvudet skriver en massa inlägg till bloggen. Inlägg som aldrig blir skrivna i verkligheten.

Nu tänkte jag bryta den trenden, även om jag är upprörd och orolig över en hel del saker.

Dags att vara lite positiv!

För en smärre evighet sedan skrev jag om ett nytt sätt att äta – ALP. Jag började en 12-veckors-kurs i ALP i slutet av augusti förra året. Gjorde ett tappert försök att lägga om kosten, men det sket sig, jag orkade inte hålla i. Det där har legat och skvalpat i bakhuvudet sedan dess.

Inför årets semester, som pga corona skulle tillbringas hemma, funderade jag på om jag skulle ge ALP en nytt försök. Det är inte något extremt sätt att äta på, men ändå lite speciellt och det kräver att man tänker till och har en smula disciplin.

Insåg ganska snabbt att jag inte kunde köra ett eget race på hemmaplan med 4 andra familjemedlemmar ständigt närvarande.

Jag frågade helt enkelt barnen om de ville köra en utmaning i 4 veckor. De var på direkt. (Tack gode högre makt för det!) Mamma och maken struntade jag fullständigt i, de är vuxna och får väl fixa sin mat själva om det jag lagar inte duger åt dem.

Om 3 dagar har vi kört detta koncept i mål, då har vi klarat av 4 veckor!

Summeringen hittills är att jag är spytrött på att laga mat tre gånger per dag, men jag ska ärligt erkänna att barnen har hjälp till mycket och det är tack vare dem jag har fixat att orka! Det komiska i detta med hela ALP-konceptet är att man ska fokusera på tiden mellan måltiderna, inte tänka mat! Haha säger jag, det är inte lätt när man hela tiden måste fokusera på vad man enligt upplägget ska äta nästa gång, och dessutom inhandla födan. Känns som att jag aldrig har haft ett sådant fokus på mat som jag har just nu.

Till det riktigt positiva – vikten! På dessa nästan fyra veckor har jag gått ner nästan 7 kilo! Tjohoo! Barnen (11 och 13,5 år) har tappat ca 5 kilo vardera – välbehövliga kilon för dem att minska.

Och satan vad vi har ätit! Tre ordentliga mål per dag och enorma mängder med grönsaker.

För barnens del är detta över efter middagen på söndag, medans jag högst troligt kommer att fortsätta – för det verkar ju fungera.

Avslut…

Igår var det min chefs sista dag på jobbet. Väldigt märkligt. Hade väldigt blandade känslor.

Mest märkligt är att det sista tiden har poppat upp gammal skit, plötsligt kommer jag på en massa saker som gör mig arg och besviken på honom. Löften han inte har hållit, information han har undanhållit och en mängd andra saker som gjort mig ledsen.

Vi har haft fina stunder också, men det är inte dem jag minns just nu.

Hela den här ”avslutsperioden”, från det att han berättade att han sagt upp sig, har varit underlig. Eller snarare ostrukturerad. Jag får känslan av att allt bara har ”runnit ut i sanden”. Plötsligt så är han inte här längre?! Ingen ordentlig överlämning, inget ordentligt avslut. Vi sa inte ens Hej då till varandra igår…. Trodde i min enfald att han skulle titta förbi innan han gick, men det gjorde han inte. Ännu en anledning att bli ledsen. Efter 10 års väldigt nära samarbete försvinner han bara iväg?!

Jaha ja, så kan man uppenbarligen också göra.

Tung och trött

Snubblade över mitt horoskop på facebook nyss.

”Du trivs i ditt eget sällskap.”

Eh… Nej, det gör jag inte. För vem f-n vill umgås med en grinig och gnällig kärring? Inte jag i alla fall!

Känner inte alls igen mig själv. Är lättirriterad och snäser åt allt och alla. Tror att coronan påverkar till viss del – även om jag inte kan definiera hur.

Det som påverkar mig mest just nu är definitivt en viss viktuppgång. Fan också! Känner mig svullen, fet och otymplig. Tycker synd om mig själv samtidigt som jag sitter i soffan (iförd byxor med resår!) och gör absolut ingenting åt problemet.

Önskar verkligen att jag kunde få en dos jävlaranamma som gav mig kraft nog att i alla fall ta itu med maten…

Har du lite energi och motivation över – skicka den till mig.

Rörigt stillestånd

Välkommen tilbaka kära axel!

Corona – detta märkliga tillstånd. Jag vet inte hur andra upplever det men för min egen del kan jag bara säga att det känns som att befinna sig i en bubbla innehållandes en storm, medans det är någon form av vakuum utanför.

Just min bubbla består av:

  • en j-vla röra på jobbet (som väcker oro – det ska erkännas)
  • någon typ av märklig isolering hemma med hela familjen. Fem personer – som är hemma i princip hela tiden!
  • ingen träning. 

Det här ”tillståndet” skapar någon form av handlingsförlamning. Jag kommer liksom inte för att göra något. Noll motivation, noll inspiration!

Men en sak har jag i alla fall lyckats göra – iordningställa ett simpelt hemmagym. Väldigt enkelt utrustat och ytan är minimal. Men det fungerar! Tyvärr har jag inte kunna använda det överdrivet mycket eftersom jag åkte på en väldigt svullen och ond hals i kombination med snuva denna vecka. Men jag ser fram emot att kunna köra på igen när jag blir frisk.

En positiv sak som hände när jag testkörde gymmet var att min ena axel – som har varit en smula ur funktion – faktiskt svarade! Lovar att det infann sig ett brett flin då. 

 

Uppochnervända världen

Plötsligt, som från ingenstans, förändrades allt på grund av Corona. 

Det är verkligen på gott och ont, om man nu vill se något gott med detta, trots allt är det mest ont i mina ögon.

Det känns som att någon har tryck på paus-knappen, allt och alla verkar vara paralyserade – och rädda. Allt, precis allt, påverkas – så även jag.

På jobbet fick vi ställa om verksamheten fullständigt inom loppet av 1 timme i mitten av förra veckan. 

Hemma är det märkligt, mamma (70+) får inte lämna huset och maken jobbar hemifrån sedan 3 veckor. Hehe, inte den absolut bästa kombinationen… Är oerhört glad för varje dag som jag kan åka till jobbet och barnen till sina skolor.

Träna? Nix, nope, nej. Inga besök på gymmen för mig och barnen. 

Handla? Endast i nödfall, och då väldigt effektivt.

Sociala aktiviteter? Endast via nätet.

Samtidigt som detta märkliga tillstånd råder sitter jag frisk och kry på jobbet – känns mer än märkligt.

 

Fundersam…

Igår kom min chef trampandes i sällskap med den tredje personen i vår ledningsgrupp. De slog sig ner i fåtöljerna i mitt rum och började babbla. Samtalet handlade först om den tredje personen som har varit borta från jobbet i drygt 2 veckor. Stress var orsaken.

Sen fällde chefen bomben – han har sagt upp sig och kommer att sluta sista mars.

Tjoho vad det gick runt i huvudet på mig!

Jag har förvisso haft en stark känsla sedan i höstas av att detta skulle hända, men lik förbannat var jag inte beredd. Tror dock att det är väldigt bra för honom som person att han går vidare.

Sen började jag tänka på mig själv och min egen roll, och då blev det centrifugeringsfart i huvudet. Herregud, vad har jag för roll egentligen? Hur ska jag kunna förklara det för en ny chef? Hur kommer det här att påverka mig? Jag lovar att jag ägnade stor del av kvällen igår åt att försöka bromsa farten i huvudet.

Jag lyckades väl bena ut en del och trots allt landa i ett förhållningssätt till denna förändring – sitt still i båten!

Idag ska ”nyheten” släppas för resten av personalen – oj oj oj!

Vikten…

Jag har skrivit det förut – vikten är stabil (som f-n) sedan juli 2017. INGENTING har hänt, trots en del tappra försök. Jag äter min LCHF-kost och mår generellt bra av den, det är bara de där sista 40 kilona som jag skulle vilja bli av med…

Många saker har jag läst om – och testat. Alltifrån att äta utifrån blodgrupp och periodisk fasta till mejerifritt och gud-vet-vad. Ingenting fungerar på sikt.

I början på året så läste jag något som fångade mitt intresse, som faktiskt inte verkade vara någon ”genväg” eller extremvariant på lchf.

Jag hittar inte originaltexten jag läste, men här finns en snarlik text av Anna Hallén:

Leptin och LCHF.
Många av oss började med LCHF för ett gäng år sen. Blodsockret stabiliserade sig. Så även vårt insulin. De med insulinresistens (prediabetes och diabetes) läkte långsamt ihop, men är för alltid ändå känsliga mot kolhydrater. Vi gick nu ner i vikt och vi mådde strålande. Några gick ner allt och andra stannade på vägen. De med leptinresistens började förhoppningsvis även de läka då mindre fett på kroppen ger mindre leptin och därmed mindre belastning. Vi hade här troligtvis för mycket leptin och en kropp som inte lyssnade på signalerna från leptin – leptinresistens. Tyvärr och som tur är så är insulin och leptin bästisar.

Vi börjar med ”som tur” är: nu kan de med leptinresistens långsamt läka eftersom vi åt lågkolhydratkost. Leptinet minskade både i takt med att vikten minskade och eftersom vi åt en kost som ”ropade” på lite insulin.Men ”tyvärret” kommer (troligtvis) skapa problem. Den totala mängden leptin blir konstant låg med strikt LCHF under lång tid. Kroppen kommer nu tro att du är smalare än du är i verkligheten.

Jag lät innehållet i ovanstående mala i huvudet under våren, ville inte (som vanligt) kasta mig in i något nytt – och åter igen misslyckas. Hm, men kanske var det så ”enkelt” ändå – att jag hade kört mitt leptin i botten?

Någon gång under sensommaren kom ett erbjudande om att gå en 12-veckorskurs kallad ALP (Annas Leptin Protokoll) på facebook. Jag nappade!

Tror att kursen startade den 23 augusti, ett datum som passade mig dåligt då jag var bortrest just den helgen, men jag tänkte att jag skulle börja måndagen efter.

Det gjorde jag också, med att läsa all information. Herregud, ett helt nytt sätt att tänka! I princip gick det ut på att lägga till rotfrukter, frukt och bär samt dela upp intaget av protein/fett/kolhydrater för att kroppen bättre skulle kunna tillgodogöra sig alla ”byggstenar”.

Idag är det 23 december, exakt 4 månader sedan kursen startade. Jag har fortfarande inte startat… Jag har läst allt, tagit till mig alla diskussioner och så sakteliga börjar justera min kost, men jag har definitivt inte gått ”all in”. Jag gjorde ett tappert försök under 10 dagar och tappade till min förvåning 4 kilo – det borde ha gett mig motivation. Men näääää….

Så här står jag nu, viktstabil sedan 2,5 år, helt utan några vettiga ursäkter att faktiskt ta itu med något som jag upplever som ett problem och som det kanske finns en lösning på.

Jobbet…

Och här sitter jag en lördag tre dagar innan julafton – på jobbet!

Till råga på allt njuter jag. Det är så galet skönt att få jobba helt själv, att kunna få ett flöde i det jag gör utan ständiga avbrott. Tror att jag bara idag har fått tre dagars jobb gjort, galet effektivt. Jag har medvetet låtit en del saker vara de senaste veckorna eftersom jag faktiskt hade planerat att jobba både lördag och söndag denna helg. Fast nu verkar det som att jag inte behöver åka hit imorgon, så bra har det gått.

Men på måndag måste jag åka hit igen… Och det är en historia för sig.

Jag vet inte om någon minns hur förra hösten var för mig? Då när jag skulle komma ner i 40-timmars arbetsvecka med hjälp av avlastning av 2-3 assistenter?

Inom ett av mina områden lyckades vi rekrytera en person – som jag märkligt nog gillade. En person som faktiskt hade de kunskaperna som vi behövde. Jag vill jobba med kompetenta personer, såna som vet vad de pratar om. Är fullständigt ointresserad av allt annat i form av socialt liv utanför jobbet etc.

Det visade sig att den här personen gjorde ett fantastiskt jobb under förra hösten, städade upp galet många gamla surdegar jag hade liggande. Det var en enorm lättnad. Det akuta städjobbet skulle ta ca 4-5 månader och sen skulle personen ”glida över” i en del andra arbetsuppgifter som låg på mig. För att göra en lång historia kort – det gick åt helvete! Människan kan inte vara i möblerade rum, än mindre kommunicera med andra.

Visst hade jag märkt en dragning åt storhetsvansinne vid luncherna, men inte reflekterat nämnvärt över det, antagligen för att jag inte äter lunch med mina medarbetare varje dag. Men mina andra medarbetare började grymta så smått och påpeka ”lite fint” att den här personen var….jobbig.

I början av året så tog jag ett ordentligt snack med människan, återgav vad jag upplevt då vi jobbat utåtriktat ihop, och meddelade att jag inte tyckte att det var lämpligt att hen utförde vissa arbetsuppgifter. Frågan var då vad hen skulle göra istället – för hen kostade pengar! Vi enades om en mindre tjänst utifrån tidsmässiga gissningar om vad som skulle behövas framöver. I själva verket tror jag hen var lättad över att inte behöva göra en del saker. Hen var (är) ju lite bättre, lite finare än oss andra – och ska då inte behöva göra vissa saker. *himlar hejdlöst med ögonen*

Våren och sommaren passerade och jag kände att det här inte fungerade – och tackade min lyckliga stjärna för att jag hade varit smart nog att ge människan en tidsbegränsad anställning.

I ledningsgruppen slog vi i början av hösten våra kloka huvuden ihop och försökte komma på vilken sysselsättning hen eventuellt skulle klara av att göra, för vi betalade ju lön för x antal timmars arbete i veckan. Inget av det vi testade fungerade…

Hen har som sagt vetat att anställningen slutar sista december så när jag i slutet av november återigen tog ett snack för att stämma av och påtalade att tiden hos oss snart var slut blev hen chockad! Svårt chockad. ”-Vadå, får jag inte vara kvar?” Nej, det kan du ge dig fan på att du inte får – sa jag inte, men jag lovar att jag tänkte det.

Hen började mumla om än det ena än det andra, men jag vidhöll och skyllde på ekonomin – vi har helt enkelt inte råd! Ja, jag var feg, borde ha sagt sanningen och de hårda orden – men jag orkade inte.

Efter det samtalet satte jag mig och gjorde en planering över arbetsuppgifter som hen skulle utföra fram till den sista dec, rent krasst sett var det inte så många arbetsdagar kvar i december och det fanns/finns en hel del att göra. Vilket hen faktiskt borde ha koll på! Jag var/är hjärtinnerligt trött på att ständigt behöva vara den som tänker på – allt. Det gör att jag inte kan släppa vissa saker, eftersom ingen annan tar helhetsansvaret. (Sidospår: jag släppte faktiskt en sak helt och hållet förra hösten och det gick käpprätt åt helvete.)

Knappt har bläcket på min planering hunnit torka innan hen skickar ett mail och vill ha ledigt från den 17/12 och resten av tiden.

Skulle inte tro det va!

Men hjälp av djupa andetag och all väluppfostran jag kunde uppbåda svarade jag att vi behövde diskutera ev. ledighet utifrån de arbetsuppifter som fanns att göra (skickade med herrejösses-listan för säkerhets skull). Jag sa att jag var öppen för förslag om hen ville lägga sin arbetstid utanför ordinarie schema för att kunna vara ledig vissa dagar. Bad hen att fundera och bokade in ett nytt möte.

På det mötet upprepade hen ” – Men jag vill ha en lång sammanhängande ledighet!” in absurdum.  Jag frågade hur hen då skulle kunna lösa alla arbetsuppgifter? Till slut kläcker människan ur sig att hen kan jobba enligt planerat schema – om det nu är nödvändigt. Fint! sa jag, då kör vi på det.

Och en av de schemalagda dagarna är nu på…måndag!

Eftersom jag starkt misstror att hen gör vad som måste göras, och för att jag själv ska slippa städa upp, tänker jag bevaka allt jobb, alla timmar som hen har kvar! The Bitch it’s alive – and kicking!

Det går med andra ord inte så bra detta med att komma ner i 40 timmars arbetsvecka…

Något annat som inte går så smidigt är relationen med K. Minns ni? Den mest inkompetenta människan på hela bygget som fick mig att gå upp i atomer.

Tack och lov har K nu ett eget ”projekt” att jobba med så våra vägar möts i princip aldrig! ? Tack och lov säger jag.

Men K lurar hela tiden i vassen….

Det senaste som hände var att K i början av veckan skickade ut ett mail till alla anställda (även mig!) och uppmanade alla att swisha x antal kronor så att K kunde köpa ”fina julklappar” till X och Y – ledningen – ” för det fantastiska jobb de gjort under året!” Julklappar som skulle delas ut på torsdagens julfest för personalen.

När jag läste det där mailet blev jag alldeles iskall och väldigt ledsen. Ledningen består av 3 personer, X, Y och så jag….

Det där gjorde mer ont i hjärtat än vad jag egentligen vill erkänna. Att bli så dissad! Jag tänkte spontant att de kan ha sin jävla julfest och sina julklappar – jag tänker minnsann inte närvara!

Julfesten passerade och i fredags (igår) kom ett mail till alla från X – som tackade varmt och hjärtligt för den underbara och enormt fina julklappen. Då högg det i hjärtat igen! Några minuter senare hade även Y fått iväg ett riktigt sliskigt tackmail. Fy fan!

Så, när jag imorse åkte till jobbet var det kanske inte med så mycket lust och glädje. Snarare bitterhet.

Vad möts jag då av när jag kliver in på mitt rum?

Jo, en tredjedel av skrivbordet täcks av en gigantisk korg – proppfull med jättefina saker!

Är den till mig? Eller är det som vanligt – att jag ska se till att rätt person får sina saker?

Dängde iväg ett frågande sms till en av mina medarbetare – trots att det var lördag morgon – och fick till svar att den var till mig.

Det visade sig att ett 15-tal av de som fått mailet från K hade blivit riktigt jävla arga för att jag inte nämndes – och sätt till att rätt blev rätt!

Är så oerhört glad för det!

Och skadeglad över att K återigen har bajsat i det blå skåpet….

Frustration…

Ställer mig vid skampålen på en gång och skäms över att jag inte lyckas med konststycket att få iväg inlägg… *förlåt*

Jag tänker en massa inlägg i huvudet men får inte ner dem i skrift. Hittar inte riktigt fokuset. Tiden finns, men inte förmågan att fokusera.

Som rubriken säger – frustration – det är vad jag känner just nu och har känt i princip hela hösten. 

Jag har haft svårt att förstå, och sätta ord på, känslan som har följt mig en längre tid, men för några veckor sedan trillade polletten ner – jag är frustrerad. 

Får inget ur händerna, kan inte slutföra saker, känner ingen motivation… listan kan göras lång. Och den gäller alla delar i livet – jobbet, familjen, vikten och träningen.

 

Återkommer….