Uppgång och fall

Förra helgen var det riktigt kanonväder. Jag började lördagsmorgonen med att sätta mig i solen med en rejäl balja kaffe och P3 Historia.

Efter några timmar infann sig någon form av välmående. Plötsligt kände jag mig bekväm i min kropp, på gott humör och riktigt tjohoooo inombords. Jag mådde så bra att jag blev förvånad.

DEN känslan höll i sig i 9 dagar, ända tills i förrgår. Då kom fallet.

Måndag morgon: *pang* 5 kilo tyngre, svullen och sjukt irriterad.

Nu har jag mått pissdåligt i 2-3 dagar, blir galen på folk omkring mig. Har god lust att vråla Håll käften! till alla som kräver min uppmärksamhet.

Livet….

Kär!

Japp, har plåtat ytterligare lite i trädgården.

….och så har jag blivit kär! 😍

I en sallad! 😁

Närmare bestämt Florida-sallad. Gudars vad gott det är, även efter att ha smackat i mig den nio måltider i rad tycker jag den är fantastisk. Helt klart ny ledare på matlistan.

Idag gjorde jag det!

Har länge varit sjukt sugen på att ta med nya svindyra kameran (som ligger och samlar damm) på en sväng i trädgården. På vägen hem idag bestämde jag mig för att IKVÄLL skulle det ske. Jag skulle banne mig ta mig tid och plåta!

Här är några av bilderna:

Det var inte alldeles enkelt att plåta med två barn som gapade, skrek och sprang omkring runt mig. Men känslan – känslan av att göra något bara för min egen skull en stund – var fantastisk.

Nu ska jag ta ännu mer hand om mig själv och krypa ner i lopplådan med en god bok.

Jakten på de perfekta byxorna

Jag beställer, jag hämtar, jag provar och jag skickar tillbaka. Ungefär så har det sett ut ett bra tag nu.

Senast beställde jag stretchjeans från ett märke som jag ”kan”. De hade rea så jag slog till på två par jeans, full av förhoppningar.

Hämtade paketet och provade jeansen. För stora – inte bra. Skickade tillbaka och beställde nya, fyra storlekar mindre.

Hämtade det nya paketet igår. Provade och tänkte att kanske, kanske fungerar detta?! Äsch, jag testar imorgon bitti igen så får vi se.

Nu sitter jag här med nya jeans på mig. Svarta. Det ska bli 28 grader varmt idag igen. Hm….

Jag struntar i att det ska bli varmt, idag tänker jag ha dessa brallor på mig. Med lite tur kanske de kan bli nya favoritbyxor?

*pang*

Märkligt hur det plötsligt exploderade i trädgården. Borta är kalla, grå och tråkiga morgnar när bilen behöver värmas upp för att ens gå att sitta i. Nu är det färgstarkt överallt och ljumma vindar redan klockan halv fem på morgonen.

Roade mig med att krypa runt i en rabatt igår kväll med kameran i högsta hugg.

Blir glad och pepp av alla färgglada växter och av värmen.

Och tur är väl det, för så mycket annat att bli glad över existerar inte just nu…

 

Bruten tystnad

Nio dagar utan ett inlägg – måste vara nytt rekord?! Men nu kan jag inte vara tyst längre.  😀

Har funderat en del över bloggen och insett att jag gnäller väldigt mycket, det är mycket frustration som töms ut via tangentbordet. Bra eller dåligt? Tja, jag har kommit fram till att det är bra. Det är min blogg, jag skriver inte för att roa andra utan för att bli av med saker som finns inombords, både frustration, funderingar och glädjeämnen. Så jag fortsätter på inslaget spår helt enkelt.

Och självklart har det hänt mängder med saker de senaste nio dagarna…

På jobbet är det rörigt och en smula turbulent. Jag berörs inte direkt utan kan beskåda spektaklet på lagom avstånd. Blir tillfrågad om mina åsikter och säger vad jag tycker i ledningsgruppen, som nu tycks ha möte varannan dag på grund av allt som händer. Som jag ser det finns det just nu många möjligheter till positiv förändring, men man måste våga ta det steget för att det ska bli verklighet, och det är jag inte helt säker på att höga vederbörande vågar.  En väldigt positiv sak är i alla fall att Puckot blev fråntagen ett projekt häromdagen *gör vågen*, baksidan av det beslutet är att tiden fylls med annat  – som antagligen påverkar mig, negativt.

Hemmavid är det också rörigt. Funderar på att låta barnen byta skolor, ett gigantiskt beslut som upptar mycket funderande. En nära vän har drabbats av cancer vilket känns oerhört jobbigt. Kommunikationen med maken är….obefintlig? Men hej, jag förnyade mitt gymkort ett år framåt och har faktiskt varit på gymet en gång!

Enda området där det är fullständig stiltje är vikten.  🙄

 

Sköna maj?

En lugn helg med många tankar och funderingar har passerat. Känner mig både laddad med energi och samtidigt en smula nedstämt och uppgiven. Förbryllande kombination.

Men igår var det äntligen måndag igen, en måndag som jag tillbringade med (snart) 12-åringen på ett köpcenter. Vi hade en riktig mamma-och-dotter-dag. Hade i min enfald trott att 2-3 timmar skulle räcka långt, haha så fel jag hade! Det blev över fem timmar. Hade aldrig kunnat ana att dottern hade sådant tålamod, hon provade över 40 par jeans! Tror att hon totalt var i provrummen i tre av de fem timmarna. Själv hade jag gett upp efter tredje paret byxor och ledsen-förbannad gått därifrån!

Så detta var min huvudsakliga utsikt igår.

Vi lämnade köpcentret ett stort antal kronor fattigare och med en proppfull bagagelucka. Samt icke att förglömma – en själaglad dotter. Tror dessutom att vi lyckades med konststycket att köpa sommarens alla kläder till båda barnen, inklusive baddräkter!

Trots att vi verkligen hade både trevligt och mysigt så kände jag mig nedstämd, sneglade på kläder till mig själv och insikten att jag är fet vällde upp. Nu behöver jag verkligen inte kläder men känslan av att inte kunna prova mer än ett begränsat urval är…….påfrestande.

Att nästan alla människor som gick runt i köpcentret till råga på allt verkade vara uppklädda och såg väldigt fräscha ut gjorde det hela värre.

Jag både såg ut och kände mig som jag kom från landet.  Det fanns ju speglar i princip överallt och vart jag än vände mig så såg jag den där glåmiga tjocka tanten med taskig hållning, risigt hår och f.d. svarta stretchjeans som satt riktigt dåligt.  Fy fan!

Jag har blivit bekväm på något sätt, bryr mig inte så mycket om hur jag ser ut. Jag behöver inte göra det känns det som, åker ju bara mellan hemmet, barnens skola och jobbet. Då ställs inte så höga krav,  eller snarare jag har sänkt kraven, tycker inte att jag behöver leverera. Nu fick jag en käftsmäll när jag befann mig i verkligheten.

Det kryper i kroppen, jag är frustrerad. Det är också ett sätt att börja maj på.

 

Vad mer är att vänta?

Vad är detta för vecka egentligen? Det känns som att ALLT händer just nu…

Efter tisdagens gnällmöte vaknade jag på skapligt bra humör på onsdagsmorgonen, sömn gör underverk för humöret!

När jag lämnat barnen på deras respektive skolor åkte jag raka spåret till däckfirman för att få på sommardäcken.

Sommardäcken som ”ingick” när jag köpte bilen och som legat inpackade i platspåsar sedan dess.

Vad jag missade när jag köpte bilen var att faktiskt kolla de där däcken! När vi packade upp dem stirrade både jag och däckkillarna förvånat på dem och en av killarna sa förskräckt:

– De där får du inte åka på, jag vägrar montera sånt skit på din bil! 

Så här såg de ut:

Jag tror framvagnsinställningen har varit helt åt helskotta vilket gjort att framdäcken var fullständigt nedslitna och på väg att brista på ena sidan.

En smula förskrämd kollade jag på vinterdäcken för att se om de blivit lika slitna under vintern, men de hade de inte – tack och lov!

Det hela slutade med att jag investerade i fyra sprillans nya däck för 6 000 kr. Det sved.  😥

Något nedstämd åkte jag sen till jobbet, förbannad på mig själv för att jag inte kollat däcken, förbannad på säljaren som mörkat detta faktum och sur över det stora hålet i plånboken…

Trots denna negativa start på dagen lyckades jag få en hel del gjort under onsdagsförmiddagen.

Efter lunchen, som bestod av en massa ojande och spekulationer från de övriga kollegorna över den uppkomna situationen med kollegan som sagt upp sig, satte jag fart igen.

Plötsligt kommer en kollega inrusande på mitt rum, smäller igen dörren, kastar sig i mina armar och storgråter fullständigt förkrossad.

Jag står nog och håller om kollegan i dryga tio minuter medan tårar och snor rinner innan det har lugnat ner sig så pass mycket att det går att kommunicera.

Vad har hänt?

Jo, kollegan hade tillsammans med chefen och några andra ansvariga varit på ett möte där de tillsammans inför ganska många (ca 60 pers) skulle förklara bakgrunden till en del beslut som berörde de närvarande.

De hinner knappt börja innan massan av människor ger sig på min kollega och under 15 minuter fullständigt förintar henom. Hackar i småbitar och kritiserar på ett aggressivt sätt.

Till slut blev det för mycket för kollegan, som lämnar mötet och flyr till mitt rum.

Det absurda är att kollegan blev kritiserad för något som är fullständigt ovidkommande. Ungefär som att en bagare skulle bli kritiserad för att inte kunna cykla!

Och hur i helskotta kunde chefen låta detta ske? Varför ingrep han inte när en av hans anställda utsattes för detta?

Efter drygt 1½ timme var kollegan i sådant skick att hen kunde lämna mitt rum. Kvar satt jag och var upprörd, samtidigt som jag funderade på hur det hade gått för chefen på det där mötet. När jag sen skulle åka för att hämta barnen insåg jag att mötet fortfarande pågick!

På kvällskvisten skickade jag ett sms till kollegan för att kolla hur läget var. Kollegan kontrade genom att ringa upp och berätta att läget nu var under kontroll. Hen hade hunnit prata med chefen efter att mötet var över och fått rapport om att allt hade gått bra, men att chefen hade ångest(!) över det som hänt med kollegan. Generöst nog hade chefen erbjudit kollegan att dagen efter få jobba hemifrån! Kollegan protesterade eftersom vi hade ett viktigt möte inplanerat under hela torsdag förmiddag. Vi ägnade säkerligen en timme åt att spy galla och gnälla av oss innan vi avslutade samtalet.

Torsdag morgon vaknade jag vid 3-tiden av att jag hade en dundrande huvudvärk. Gick upp och tog värktabletter och drack kaffe. Insåg att det inte var huvudvärk utan migrän! Inte direkt vad jag behövde just denna dag.

Försökte kräkas bort trycket i huvudet innan jag skulle skjutsa barnen och åka till jobbet men det släppte inte. Så med en platspåse placerad i knät ”i fall att” skjutsade jag barnen och styrde sen till jobbet.

Ägnade hela förmiddagen åt det viktiga mötet med kollegan och chefen. Tvingade dem att sitta i mitt mörklagda rum för att jag skulle stå ut. Blev förvånad över hur effektiva vi faktiskt var, och återigen upprörd över en del saker men det var inte svårt att hålla masken eftersom migränen dominerade.  När mötet var slut valde jag att åka hem, ingen idé att sitta med sånt tryck i huvudet och försöka jobba, det blir bara löjligt.

När jag kom hem upptäckte jag att en del tryck faktiskt lättat i huvudet men att jag istället fått ont i axlarna! Slet fram en vetekudde som jag värmde och la på axlarna och parkerade mig sedan raklång i soffan tills det var dags att hämta barnen.

Igår kväll bestämde jag mig för att jobba hemifrån idag, måste få klart några dokument som ska skickas till en myndighet.

Tack och lov är migränen inte dominerande idag, den ligger som på lurpass i bakhuvudet. Så nu gäller det att få iväg barnen så att jag kan jobba effektivt.

Den stora frågan är väl egentligen vad som kommer att hända idag???

 

Årets officiella gnällsammankomst avklarad

Ibland, ganska ofta faktiskt, undrar jag hur folk är funtade.

Igår satt jag i över fyra timmar på ett årligt återkommande möte och blev smått galen på folk. Istället för att komma framåt kändes det som att alla hade med sig varsin slaskhink som de tömde ut på bordet. Ett år av samlad irritation och missnöje spyddes ut och geggades runt i.

Jag valde att hålla en väldigt låg profil, satt mest och antecknade, men när mötet var slut och jag hasat mig till bilen för att skynda hem reflekterade jag en del.

Vad är det som gör att människor inte vill se sin egen del i saker och ting, som gör att de bara förväntar sig att saker ska lösa sig utan att de själva rör ett finger, inte ens säger till att det finns ett fel?

Samma människor som i mina ögon inte tar sitt eget ansvar hävdar med en enorm självgodhet att de är så ansvarsfulla.

Jag blir som en trotsig treåring inombords när jag hör hur de på mötet går till rena personangrepp, ”K som är så välbetald ska inte göra de här sakerna”, ”L gör inte sitt jobb”, ”varför har M tagit jobb ifrån N”, ”O jobbar så långsamt”, ”P känner sig djupt kränkt över det här” osv. Jag får en nästan ohejdbar lust att trycka till dem genom att påpeka deras egna brister på ett riktigt j-vligt sätt. Tack och lov har jag med åren lärt mig att knipa käft för att inte skapa konflikter.

Men jag tar illa vid mig och blir upprörd!

Syftet med mötet var inte, och har aldrig varit, att kritisera andra och ifrågasätta vad de gör, varför de gör det eller hur de gör. Efteråt kändes det dock som att det var precis det som just gjorts i fyra timmar! Jag begriper inte hur vi kan hamna på personnivå vareviga gång!

Ett typexempel på hur ansvarsfulla dessa personer är visar sig när en (av 123 frågor) ställs:

– Har skyddsombuden utbildning inom området? undrar mötesordföranden.

-Jag har minsann aldrig fått någon utbildning! säger en person upprört.

Hm, nu ska vi se här tänker jag tyst för mig själv… Du är alltså skyddsombud? Okej, vilket ansvar har då DU att skaffa dig den kunskap som de fackliga medlemmarna förväntar sig att du har då de har valt dig?

– Har du varit i kontakt med facket för att kolla vilka utbildningar de erbjuder inom området för valda skyddsombud? undrar mötesordföranden.

– Men jag har ju aldrig fått någon utbildning! svarar personen ännu mer upprört.

-Ja, det är för jävligt att vi förväntas sitta på möten utan att ha fått utbildning, säger plötsligt en annan person.

Så håller det på, i princip varenda fråga/punkt slutar med att allt är någon annans fel. Jag blir galen och frustrerad när det blir så, jag vill komma fram till en åtgärd om något inte fungerar, inte fastna i dy.

Så detta malde i mitt huvud medan jag körde hem. En stor besvikelse (och återigen en bekräftelse!) på att många medarbetare är som de är och en känsla av skam över chefen. Jag tog illa vid mig när det spyddes galla över chefen, jag vet att han inte är perfekt och kan inte riktigt förstå varför jag skäms å hans vägnar, men det gör jag. Jag vill försvara honom med näbbar och klor, men förstår inte riktigt varför eftersom jag själv är besviken på honom.

På förmiddagen kom administratören som sagt upp sig dagen innan in till mig för en spontan pratstund – som tog över en timme!

Det samtalet låg också och skvalpade i huvudet på hemvägen.

Det administratören berättade om orsaken till sin uppsägning kändes som jag själv hade kunnat säga. Skillnaden är väl att min bägare inte är full ännu.

En av orsakerna var löneskillnaden till ”den speciella damen”.

Efter samtalet kollade jag upp vad ”den speciella damen” faktiskt har i lön och insåg att människan har 700 kr mindre än mig. Hur är det möjligt??? Motsvarande tjänster ligger 7-8000 kr under min lön.

Den där löneskillnaden på 700 kr fick mig att gå igång ordentligt och väckte avundsjuka(?) inom mig.

Jag har svårt att hantera mina tankar runt detta, å ena sidan blir jag förbannad och besviken över att en person som har ett glassjobb lyckas få upp sin lön så galet mycket jämfört med min, å andra sidan tycker jag att jag har ett bra jobb. Den här obalansen gör mig bitter och lämnar en fadd smak i munnen.

I ärlighetens namn leker jag med tanken på att säga upp mig. Det gynnar mitt ego att tänka på kaoset som skulle uppstå. Jag ser framför mig hur rörigt det skulle bli när det ska rekryteras (minst) tre personer för att göra mitt jobb, och var skulle dessa människor få plats?

Jag letar inte aktivt jobb, men har de senaste månaderna blivit kontaktad och erbjuden två jobb. Det är smickrande men inget har känts tillräckligt lockande.

Som tur var kom jag hem och kunde släppa alla dessa tankar på irriterande, inskränkta personer och löneskillnader. Det var bara att kasta sig in i vardagen och fixa mat till barnen.

Och idag är det en ny dag som garanterat kommer att innehålla oväntade saker. Det är bara att sitta lugnt i båten och låta det ske. Fast först av allt ska jag åka till däckfirman och byta däck!

Inte en måndag som alla andra

När jag kom till jobbet igår hade jag två saker i huvudet som jag tänkte jobba med. Så blev det inte kan jag säga!

Istället blev det en riktigt märklig måndag.

När jag väl hade parkerat mig på stolen, efter att ha varit ”måndags-social” och lyssnat på allas helgeskapader, slog jag en pling till chefen för att kolla en sak. Han svarade inte utan lyfte bara luren eftersom han satt i ett annat samtal.

Jag överhörde det samtalet och blev en smula konfunderad eftersom chefen lät väldigt formell. När han väl avslutat det andra samtalet och började prata med mig sa jag precis just det, Jösses vad formell du lät! Han svarade, Jag kommer till dig nu.

Hann fundera en del innan han några minuter senare dök upp, tänkte att nu har det väl hänt något allvarligt, frågan är bara vad.

Han kom intrampandes, stängde dörren och satte sig riktigt nära mig och väste fram A har sagt upp sig! Min spontana reaktion var YES – äntligen!

A är en person som vi har haft problem med, en konfliktskapare med väldigt hög röst. En sån där person som alltid, verkligen alltid, säger sitt hjärtas mening – utan censur. Som tar sig rätten att komma på möten, även utan inbjudan, bara för att få yttra sig.  På ren svenska skitjobbig. A har varit sjukskriven sedan september (för det är för långt att åka till jobbet, det skapar utbrändhet!) och alltså beslutat sig för att säga tack och adjö. En välgärning för oss alla.

Vi var tacksamma för denna uppsägning samtidigt som våra hjärnor kickade igång och vi började diskutera vilka möjligheter som nu öppnade sig, och hur vi skulle ta till vara på dem.

Chefen hann bara lämna rummet så kom en av kollegorna som jobbar i samma byggnad som mig in i mitt rum. En av kollegorna som jag just hade fått en helgredogörelse av.

– Jag ville bara berätta för dig att jag säger upp mig idag, jag ska gå till chefen nu och berätta det!

Va? Öhum…. Jaha?!

I ärlighetens namn minns jag inte vad jag svarade, men hon travade i alla fall iväg till chefen.

Jösses! var min reaktion på detta när jag väl var ensam på rummet. Vad kommer att hända nu? Den här personen fungerar som någon form av administratör åt en väldigt speciell dam. (Herregud, alla är verkligen speciella!)

Den speciella damens reaktion skulle jag vilja se/höra tänkte jag, detta kommer att kallas katastrof med stora bokstäver. Att bli av med sin slav/högra hand är inte lätt.

Personligen har jag oerhört svårt för den speciella damen, och det tror jag personen som just sagt upp sig också har, det är en krävande dam som hävdar att hon har det viktigaste jobbet av oss alla. När hon säger det brukar jag himla med ögonen och fundera på vilken världsbild hon har.

Saken är den att hon bytte internt till det jobb hon har idag för drygt två år sedan och hon har fortfarande möjlighet att gå tillbaka till sitt tidigare jobb. Ett jobb som är långt ifrån krävande, det består mest av fika och mys i min värld. Det fina i hennes kråksång är att hon skulle få behålla sin nuvarande lön (som är skyhög!) OM hon går tillbaka.

Jag hann inte mer än fundera igenom vilka scenarior som skulle kunna ske när chefen ringer. Jag kommer till dig, var allt han sa.

Några minuter senare kom han, stängde min dörr och slog sig ner i en fåtölj.

-Jag antar att du vet vad som hänt? sa han.

-Jajamensan! sa jag.

-Vad tror du händer nu? undrade han.

Vi började spekulera och kom fram till att vi antagligen kommer att behöva ersätta både administratören och ”den speciella damen”.

Medan vi satt där och försökte räkna ut oddsen för de olika scenarierna hör vi plötsligt ”den speciella damen” med oerhört hög röst vråla Det här måste jag få smälta! Vi antog att hennes högra hand/slav just berättat nyheten…

Vi satt kvar och diskuterade fram till lunch, för samtidigt som det blir rörigt finns det också en massa möjligheter i detta.

När chefen sen gått och jag satte mig vid lunchbordet valde kollegan att berätta för alla att uppsägningspappret nu var inlämnat.

Första reaktionen?

Jo, de två andra administratörerna som gör liknande uppgifter blev bleka och det första en av dem säger är Ja, bara inte jag får dina arbetsuppgifter! 

Hm, det säger en del. Noll intresse för personen ifråga, ingen undran över varför utan bara egoistiska tankar och rädsla för mer jobb.

Ja jösses, det var en intressant lunch måste jag säga, där det blev mer än tydligt hur egoistiskt andra tänker, känner och reagerar.

Efter lunch kom nästa sak.

En annan kollega som varit sjukskriven någon vecka hörde av sig och berättade att hen har drabbats av svår sjukdom, så svår att kollegan kanske aldrig kommer tillbaka mer. Vi pratar om 4-6 månader kvar att leva.

Ja jävlar vilken måndag!

 

 

Skröplig kärring

Konstaterar att jag har urusel kondition och är allmän otränad. Efter att en hel dag, mellan 7-15, ha trampat runt på föreningens jättejippo kan jag meddela att det ”dagen efter” känns! Fötterna gör ont och jag har träningsvärk i armar, rygg och ben. Känner mig som ett vrak! Okej, inte riktigt så kraschad som jag var när jag kom hem igår, då trodde jag att ryggen skulle gå av och fötterna förtvina. Efter en varm dusch kände jag mig dock en smula bättre.

Det väcker en del känslor att inse att den så kallade formen är obefintlig. Desperation, ilska, sorg och uppgivenhet är väl det översta lagret just nu.

Under en av mina ”tjurrusningar” igår då jag hade sällskap med 11-åringen fick jag plötsligt en idé om att jag kanske skulle åka upp till föreningens marker och promenera. Jag vet inte om jag drabbades av någon liten hjärnblödningen där, för jag avskyr verkligen att promenera! Det är så sjukt tråkigt, även om man har musik i öronen. Dessutom vill jag inte ha musik i öronen just där eftersom det är mitt ute i skogen och förekomsten av bland annat vildsvin är mer än hög.

Ja, jag vet inte varifrån den där tanken kom, efteråt funderade jag på om det kanske var meningen att jag skulle utveckla den för den var så stark och bet sig verkligen fast. Jag kanske rent utav skulle börja släpa mig till gymet?!  😀

Från idéer om promenader till något jag MÅSTE göra snarast – byta däck! Jag tror jag är den enda personen i de här trakterna som fortfarande kör med vinterdäck…  😳  Ska lasta in sommardäcken i bilen nu på morgonen och svänga förbi däckfirman på väg till jobbet, med lite tur har de tid att skifta däck åt mig.

Det är tur att min kalender ser ut som den gör idag med tanke på hur slut jag känner mig, det finns bara två punkter som jag behöver ta itu med. Inga möten, inga snäva deadlines eller andra krävande åtaganden. Ser fram emot en skön dag på jobbet. Jag kanske till och med kan dra iväg lite tidigare så att jag kan hämta 11-åringen från skolan? *håller tummarna*

 

Gnäll

Vaknade strax innan fyra i  morse och kunde inte somna om, trots flertalet försök. Till slut gav jag upp och traskade ner och fixade kaffe.

När jag hämtade morgonrocken passerade jag vågen, klev upp på den och konstaterade förfärat att jag gått upp två kilo sedan igår?!  😮

Ibland känns det här med vikten fullständigt hopplöst…

Jag gör vad jag kan för att inte tänka FÖR mycket på den och hamna i ett svart hål. När jag har energi så fokuserar jag istället på maten, att äta så bra som möjligt utifrån all kunskap jag genom åren har tagit till mig.

Men just idag hamnade jag i det där svarta hålet. Varför i helvete går jag inte ner i vikt? För fem år sedan, när jag började med lchf och kilona fullkomligen rann av mig såg jag framför mig att jag skulle vara ”normalviktig” när jag fyllde 50 år. Nu är det tre år kvar tills dess och den här resan känns hopplös. Jag önskar så innerligt att det fanns ett enkelt knep. Det behöver inte gå fort, men det måste gå åt rätt håll.

Nej, nu måste jag kravla mig upp ur det svarta hålet, ta på mig fejkleendet och vara übertrevlig hela dagen. Wish me luck.

Fortsatt framåt

Man skulle kunna tro att nu när det äntligen är lördag så sjunker tempot en smula, men icke! Detta är en av årets mest aktiva helger.

En helg som mest handlar om att förvalta arvet efter pappa, ett arv bestående av en förening som just denna helg har sin egen högtid. Det är tusen och en saker att fixa och dona med.

Det första åren efter pappas död var detta arv enormt viktigt för både mig och mamma. Att göra allt vi kunde för att bibehålla det pappa byggt upp. Men nu har pappa varit död i 9 år och känslan är inte densamma. Både mamma och jag suckar och stönar, undrar ibland varför vi håller på med detta. Trots att vi ifrågasätter så fortsätter vi. Undra just hur länge?

Så ingen rast ingen ro denna helg alltså, det är bara att fortsätta framåt i samma tempo som tidigare i veckan, och lägga i högsta växeln på söndag. Med andra ord, på måndag är man (jag) totalt slut.

Kan inte påstå att jag har vilat mig i form under den gångna veckan.

Onsdag och torsdag var fulla med möten, några gick riktigt bra och ett gick väldigt mycket mindre bra pga av Puckots plötsliga uppdykande. *tung suck*

Fredagen gick åt till att ”städa”, dvs svara på mail, bläddra igenom högarna på skrivbordet, följa upp saker genom samtal och förbereda nästa vecka. Och stirra in i skärmen…

 

En liten satmara

Ägnar denna morgon åt att bland annat skicka ut påminnelser till medarbetare som inte gjort en inventering av personuppgifter.

Det är med ett nöjt leende och viss skadeglädje jag gör det, i alla fall till somliga. I synnerhet en.

Det bor minsann en liten häxa i mig, och jag kan redan nu se vad som kommer att utspela sig när en viss person läser detta påminnelsemail. *ler brett* Då kommer det att gnällas till chefen… Hm, vilken tur att jag la en hemlig kopia av mailet till chefen, så att han är förberedd. Och för ovanlighetens skull kan han inte strunta i detta, det SKA göras enligt lag och det finns en deadline i form av ett datum.

Det stör mig något enormt när man har ansvar för ett visst område, när det till och med står i ens befattningsbeskrivningen att man ska ägna X timmar/vecka åt detta område, och sen bara skiter i det. Räknade lite snabbt ut att personen det gäller ligger back sisådär en 500 timmar.  Karma kommer nu via mail!  😆

 

En tisdagsmorgon i april

Äntligen verkar kroppen vara tillbaka i gamla vanor igen – vaknade strax innan fyra denna morgon.

Något mer som är tillbaka är vikten… Svor en lång ramsa nyss när jag ställde mig på vågen. Resultatet av magsjukan = +-0. Jag hoppades verkligen att vikten skulle ha stannat under det där strecket, men icke. Jävla streck!

Ytterligare en förändring i samband med magsjukan dök upp i onsdags – hunger! Jag är så sinnessjukt hungrig. Kan inte påminna mig att jag upplevt detta tidigare, det slår till plötsligt och då blir jag en smula knäpp eller snarare galen – jag MÅSTE verkligen ha något att äta. Trodde först att jag kanske åt för lite fett eftersom jag lärt mig att fett ger mättnadskänsla, men det verkar inte stämma. När jag tidigare har varit hungrig har jag kunnat kontrollera det, men nu blir det akut, jag fungerar inte om jag inte får något i mig. Intressant utveckling och upplevelse.

På jobbet är allt som vanligt sedan jag jobbat undan högarna som skapades när jag var borta förra veckan. Lika rörigt, gnälligt och händelserikt. Har dock inte riktigt kommit i fas ännu, har en del större projekt att ta tag i som jag skjuter framför mig medan jag plockar med småsaker. Men en vacker dag så!

Blir glad varje dag nu när våren tycks ha kommit. Det är ljust och varmt, eller i alla fall mindre kallt. Det är ett nöje att åka både till och från jobbet i ljus, och att slippa varmköra bilen vareviga morgon. Tänk att ljus och värme kan påverka så mycket, och tänk att jag är så känslig för detta! Hela livet känns på något märkligt sätt lättare av detta.

Glad över det lilla

När jag hade fått i mig frukost igår åkte jag till jobbet. Där lyckades jag göra något i stil med 20 timmars jobb på drygt tre timmar. Ekvationen kanske tycks märklig men vad jag menar är att mån-fre tar det hiskeligt lång tid att göra saker eftersom det blir ständiga avbrott. Älskar att få sitta i min ensamhet och jobba koncentrerat. Något annat jag älskar och som ger mig inombordsenergi är att upptäcka att mina snyggbyxor sitter ovanligt löst! Upptäckte det när jag gick runt på jobbet och kom på mig själv med att storflina. Inget ont som inte har något gott med sig alltså! Det var väldigt skönt att sen kunna lämna stället redan på förmiddagen och känna att jag var färdig. Högarna var puts väck!

På vägen hem funderade jag på allt som behöver göras i trädgården. Det är några träd vi borde ta ner, buskar som ska klippas och löv som ska krattas. Med tanke på att det var strålande sol och skapligt varmt borde jag ta vara på tillfället och göra allt detta.

Kände att jag var laddad med energi när jag väl kom hem (efter att ha svurit åt Postnord eftersom det inte gick att hämta ut paket på affären eftersom deras system låg nere!), så fram med ”jobbarkläderna”. Drog på mig en rutig jobbarskjorta och klev i mina svarta snickarbyxor.  Dags för dagens andra breda flin! Senaste jag hade dessa byxor kunde jag stå och gå i dem, sitta var otänkbart, men nu satt de löst! Inte så att jag tappade dem, men jag kunde utan problem röra mig i dem, böja mig ner och sitta i dem utan att inälvorna pressades upp i lungorna. Kände mig som en drottning där jag svingade motorsågen i trädgården, i löst sittande byxor!

Hade en fantastisk eftermiddag, fick massor gjort i trädgården och fick dessutom hjälp av 11-åringen. Vi växlade mellan att jobba som dårar och sen sitta och njuta av solen.

Tänk att en sån liten sak som lösa byxor kan ge så mycket energi och få en att må så bra!

Joråmensåatt…

Äntligen börjar jag känna mig normal igen! Fast helt återställd är jag inte. Mår sjukt illa varje morgon (nej, jag är inte gravid) och kroppen är matt, snudd på orkeslös.

I måndags låg fortfarande febern högt, fick ner den till strax under 38 grader med hjälp av Panodil. Äta ”som vanligt” var det inte dags för ännu utan jag tog det väldigt försiktigt och åt en del lax.

På eftermiddagen hade jag lovat 11-åringen att försöka hämta efter skolan. Jag klarade det, men hade för säkerhets skull med mig en bunke i bilen, för man vet aldrig…

Tisdag, onsdag (första feberfria dagen!) och torsdag var jag hemma, tog det lugnt mellan de hysteriska rycken jag fick. Bland annat putsade jag fönster.  😆

Igår pallrade mig till slut iväg till jobbet  och det var ungefär som att hoppa på en berg-och-dalbana i farten. Hade som mål att orka jobba fram till lunch, och det var väl ungefär så långt energin räckte. Fortsatte jobba även efter lunch men hua vad segt det var. Kom in i ett fnitterläge till slut och ”jobba” var bara att glömma.

Insåg att det fanns mer på skrivbordet än jag hade trott så jag tänker ta en sväng till jobbet idag också, ska bara få i mig kaffe och frukost först.

Sen har jag som mål den här helgen att få upp den där sabla drönaren i luften och lyckas filma/fota lite.

Tack vare denna sjukperiod håller sig vikten under det där strecket som jag passerade på väg upp för någon månad sedan – alltid något!

Livet pausar inte bara för att jag är sjuk, utan det har hänt saker även denna vecka. En av dessa ”saker” gav min mamma en riktigt chock och kommer antagligen att utvecklas till något större. Ska försöka skriva om denna händelse framöver när jag har mer tid och inte sitter och hoppar på kökssoffan – ivrig att få åka till jobbet.

Hur man går ner 5 kilo över natten

Gårdagen började strålande – jag fick igång drönaren och kontakten med styrenheten. Blev sjukt lycklig!

Men säg den lycka som varar. Strax innan lunch började jag känna mig konstig. En stund senare brakade helvetet loss. Någon form av magsjuka med feber. Det var läskigt att få 39,9 i feber samtidigt som magen gör sitt bästa för att vrängas ut-och-in. På kvällskvisten var jag så slut att benen inte bar, det var ännu läskigare.

Nu, ett dygn senare mår jag betydligt bättre, febern är strax under 38 och jag har både druckit kaffe och ätit lax – och lyckats behålla det.

Ingen trevlig upplevelse, det enda positiva var väl att vågen visade – 5 kilo. (Ja, jag vet att det är vätska!)

Har lyckats få iväg mail till jobbet och ställt in allt som var inbokat måndag och tisdag. Hoppas att jag är helt återställd på onsdag….

Oväntad storstädning

I torsdags åkte jag till jobbet skapligt oförberedd inför den bokade inspektionen. Tänkte att jag hade tid att förbereda mig så gott det gick innan själva mötet, läsa på en del och plocka fram diverse styrdokument som säkerligen skulle efterfrågas.

Tji fick jag, för på mitt rum stod kartongen med drönaren! Kunde inte låta bli att packa upp den och klämma och känna på den. Tiden rusade iväg!

Sansade  mig till slut och kastade mig över dokumenten.

Inspektören kom och under det tre timmar(!) långa samtalet insåg jag att vi inte riktigt kunde leva upp till en del saker. Noterade backläxa i skallen, och insåg att jag skulle få lägga i 5:te växeln för att få fram en del saker som begärdes.

Det var med en lättnadens suck jag sa hej då till inspektören vid lunchtid.

Kastade i mig lunch bestående av någon form av äggröra/omelett medan jag försökte vara trevlig och social med mina kollegor. Det gick väl sådär, hade tankarna på helt annat håll – på styrdokument.

Såg ingen vits med att sitta vid lunchbordet och prata bort tiden utan parkerade mig vid skrivbordet och började jobba med just styrdokumenten, som jag lovat inspektören att maila under eftermiddagen. Samtidigt sneglade jag på kartongen med drönaren…

Fick till slut ordning på grejerna och kunde trycka iväg mailet, och äntligen kunde jag packa upp drönaren!

Det kändes som att det var hundratals delar i kartongen, insåg att det där med ”drönare” var ganska så avancerat. Medan jag försökte klura ut hur saker och ting hängde ihop ringde mobilen.

”Hej, det är från fritids. X har ont i magen och vill bli hämtad.”

Jaha, det var kanske inte så kul att vara på fritids på påsklovet trots allt tänkte jag medan jag muttrandes packade ihop mina saker för att åka och hämta X.

Väl framme på fritids hittar jag X,  som låg i en soffa och var väldigt blek. Inser att det inte alls handlade om att X hade tröttnat på att vara på fritids utan faktiskt var dålig.

Vi tar oss hem och X enda önskan är att få gå och lägga sig. Bäddar ner X i sängen på ovanvåningen och sätter mig själv framför datorn vid köksbordet för att förkovra mig i drönarens ihopmontering.

Plötsligt rasslar det till på ovanvåningen och jag hör ett desperat Mamma! 

Rusar upp och hittar en fullständigt nerspydd X hängandes över handfatet. Hela barnet är fullt av spyor, och halva lunchen återfinns i det långa håret som ligger i handfatet, simmandes i sörjan. Inser att det är spyor på en sträcka på 12 meter, från sängen till badrummet. Sängen, golven och ett antal mattor är besudlade. Får in X i duschen efter att kräkningarna avstannat och skrubbar rent både hår och kropp. Sen transporterar jag ner X till vardagsrummet och soffan för att själv återvända till ovanvåningen för att sanera. Satan vad mycket kräks det var!

Efter detta krafttag sitter jag en stund med X som är helt slut efter detta ”äventyr”. Magen verkar ha lugnat ner sig och X vill bara vila. Efter en halvtimme återgår jag till köksbordet och mina drönarvideos medan X sover.

Är djupt inne i någon teknisk förklaring när jag återigen hör ett desperat Mamma!

Trampar in i vardagsrummet där jag hittar X ståendes på vardagsrumsmattan. Det var tydligen dags för nr 2, i flytande form. Soffan, mattan och barnet är nedbajsat. Jaha, en ny tur till duschen och en ny städsväng.

Efter mycket om och men är både barn och hus rent, och tvättmaskinen går för fullt. En prydlig hög utanför ytterdörren välkomnar gäster med en doft av kräks och bajs. Jag la högen där ute i väntan på tvätt, ville inte ha ”doften” inomhus.

X verkar tömd och är återigen nedbäddad – med alla säkerhetsåtgärder för eventuella nya olyckor vidtagna. X somnar och jag ägnar resten av kvällen åt att ömsom köra tvättmaskin ömsom läsa/titta på drönarinstruktioner.

Hur jag än beter mig får jag inte själva drönaren att kontakta styrenheten, blir minst sagt irriterad över detta. Lusläser instruktionsboken och går med i fyra olika grupper på facebook som är inriktade på just den typ av drönare jag har köpt. Letar information i grupperna och ställer ett helt gäng med frågor. Blir hånad och uppmanad att läsa manualen – vilket jag faktiskt gjort! Går igång och blir förbannad på dumma kommentarer och ger moteld, ifrågasätter attityden i grupperna och *vips* är alla snälla, tillmötesgående och oerhört trevliga. Jag brukar inte få utbrott via tangentbordet men just denna gång kunde jag inte behärska mig. Och mycket riktigt, en del saker står inte i manualen, till exempel står det inte hur man stänger av styrenheten till drönaren, det står bara att man ska trycka på on/off-knappen. Så enkelt är det inte, man ska trycka två gånger, först en kort och sen en lång. Tur för mig att någon berättade det, för den där styrenheten stod och pep var femte minut pga av inaktivitet – höll på att bli galen. Fick som sagt en del hjälp, men lyckades inte få de två enheterna att kommunicera…

Strax innan sängdags bestämmer jag med mamma att X ska vara  hemma med henne på fredagen medan jag tar med mig Y till jobbet. Mamma fixar inte riktigt att ha båda barnen hemma, och jag vill inte ens att hon ska utsättas för det. Y får hänga med mig på tråkiga möten istället, sista påsklovsdagen.

Efter en lugn natt utan någon skymt av varken den ena eller den andra kroppsvätskan från X väcker jag  försiktigt Y för frukostätning.

Vi äter och drar sen iväg till jobbet. Vi hinner lagom komma ut på ”stora vägen” när det första trafikmeddelandet om halkolycka på ”stora vägen” kommer. Provbromsar och inser att det är HALT! Exakt så svin- och snorhalt som räddningsledaren just sagt på radio.

Glider (bokstavligt talat!) till jobbet i 40-50 knyck. Under de 50 minuter de tar att köra till jobbet denna morgon hinner det komma information om fem halkolyckor på just den väg vi åker på. Är väldigt glad över att fortfarande köra med dubbade vinterdäck!

Vi kommer till slut fram till jobbet, utan att ha drabbats av några incidenter. Y parkerar sig i en av mina fåtöljer med mobilen och skissblocket i stadigt grepp. Strax därefter kommer chefen trampandes för vårt möte. Vi sitter i över 3,5 timme och går igenom mängder med saker.  Är helt förundrad över att Y inte gjorde något väsen av sig på hela tiden.

Efter lunchen återgår jag till mitt styrdokumentskrivande, bestämmer mig för att jag ska vara klar klockan 14:30 så att vi kan åka hem. Lyckas nästan, vi drar från jobbet strax innan 15. Åker till affären för att handla några småsaker och där drabbas jag av ett sällsynt ha-begär.

På en hylla långt ner hittar jag ett gäng tallrikar som jag blir störtförälskad i. Jag bara SKA ha dem! Så de fick följa med hem.

Väl hemma konstaterade jag att X mådde helt okej, efter en diet på Cola Zero.

Hade velat fortsätta fixa och experimentera med drönaren, men orkade inte. Är fortfarande besviken över att det inte bara var ”plug-and-play”, utan att man snudd på måste vara ingenjör för att få den att funka. Men det är väl så när man nödvändigtvis måste köpa på komplicerade saker. Ska ta nya tag idag.

Somnade tidigt efter att ha hoppat över middagen. Hade noll matlust på grund av en inre oro över att bli magsjuk. Känner att det får räcka med sjukdomar i familjen nu!

Vaknade ruskigt tidigt i morse och passade på att fixa undan lite jobb. Insåg att jag inte hade svarat på en del mail igår. Men nu är det gjort och kaffet är urdrucket, kanske dags att packa upp drönaren och se om jag kan få den att fungera?

 

 

 

Åter till saltgruvan

Idag är det dags att åka till jobbet igen, efter sju lediga dagar. Känns ovant.

Får besök av en inspektör som ska genomföra en kontroll, och i ärlighetens namn är jag dåligt förberedd. Det blir till att skjuta från höften – som vanligt.

De här lediga dagarna har inte ägnats åt att ta några krafttag direkt, det känns mest som att det har varit en konstant sjukstuga där jag har passat upp på sjuklingar. Ingenting av det jag hade tänkt göra har blivit gjort, alla högar med saker ligger fortfarande kvar, trädgården ser lika ovårdad ut och bilen har inte fått någon solfilm monterad. *suckar*

Det är självvalt, jag vet det. Om jag verkligen hade velat fixa och dona så hade jag gjort det. Men soffan lockade mera och jag valde den.

Känner mig påverkad av senaste tidens dödsfall också. Först ut var Lill-Babs i tisdags. Vet inte varför just hennes dödsfall berörde mig så mycket, kanske för att hon var någon form av svensk ikon. Läste det som skrevs på sociala medier i tisdags och grät floder. Grät nog över andra saker också samtidigt, när jag hade möjlighet liksom.

Igår, på min födelsedag,  fick jag kännedom om ett annat dödsfall. En gammal gubbe som hade trillat av pinn. Men det var inte vilken gubbe som helst. Det var en man som jag faktiskt har haft en relation med, en intensiv och kort. Jag var 19 och han var 52. Min kära far höll på att gå upp i limningen när han fick reda på det, det var ju dessutom en man som bodde i vår byhåla! Som sagt, det var några intensiva månader vi hängde ihop, jag minns den tiden med värme och bevarar den i hjärtat. När jag flyttade hem igen till byhålan för 11 år sedan tänkte jag att jag skulle ta upp kontakten igen, men det blev aldrig av och nu är det försent.

Så, mitt sinne har varit en smula dämpat kan man väl säga. Inte blev det något hejdlöst firande igår heller. Det gick mest ut på att ligga i soffan, glo på dag-tv och med jämna mellanrum äta lchf-kladdkaka. Barnen gjorde det bästa de kunde av dagen vad gäller firande, de slog in ”presenter” (läs: saker tagna ur de utspridda högarna i huset), kramades och sjöng med jämna mellanrum. Maken bad om ursäkt för att han inte köpt någon present – han hade ju varit sjuk gubevars. Han är inte typen med lång framförhållning om man säger så, han hade väl som vanligt tänkt köpa något på vägen hem från jobbet dagen innan. Men men, jag tycker det blev en bra dag. Det tog 1,5 timme att tacka för gratulationerna som kom via sociala medier….

Jag gav mig själv en present som jag egentligen inte har råd med, jag köpte nya glasögon. Fick nämligen en ”födelsedagspresent” från glasögonfirman – 50% rabatt på kompletta brillor! Kände att jag inte kunde missa den chansen, trots att det är skralt på kassakistans botten.

Nej, nu är det dags att steka de obligatoriska frukostäggen och väcka 8-åringen som ska till fritids idag.

Påsken är över!

Det känns som att det alltid är någon i familjen som är sjuk i påsktider – så även i år!

8-åringen hann bli frisk till långfredagen så på påskafton var hela familjen kry. I alla fall tills på kvällen, då kroknade 11-åringen i magsmärtor och illamående.

På det årliga jippot på påskdagen, då vi träffas ett gäng i en kohagen, fikar och letar ägg och godis, var vi bara tre representanter från familjen närvarande. 11-åringen var hemma och mådde dåligt, men hade sällskap av mormor.

Det där jippot blev inte bra. Vännen som arrangerade det hela hade nog inte riktigt ork och engagemang, det mesta blev fel. Det var kallt som f-n till att börja med. Sitta i en delvis snötäckt kohage i minusgrader kan göra vem som helst grinig. Den utlovade maten räckte bara till hälften av gänget och var dessutom inte tillräckligt varm. Det hade kanske varit en smart idé att börja göra en brasa en halvtimme innan alla kom, och inte börja leta ved till brasan när det redan har kommit 20 personer.  Det tar en stund att fixa en brasa som det går att laga mat över…

Själv var jag förberedd, hade packat ner både kaffe och tilltugg i vår ryggsäck. Vi var varmt klädda (tänk skoteroveraller) och hade sittunderlägg med oss. Det gick med andra ord ingen nöd på just oss. Men jag hörde gnället från andra…

Arrangören, det vill säga ”vännen”, skyllde på allt och alla när folk började muttra, dessutom valde h*n att ställa sig avsides och bara prata med några stycken istället för att mingla runt och vara social. Lite trevligt snack kan faktiskt tina upp folk och skapa bättre stämning. Men nej, det var tydligen inte aktuellt. Det slutade med att allt var vädrets fel!

Att maten inte räckte och att det inte fanns något att dricka var inget problem för vår del. Men det som berörde mig mest illa var alla barn som kom med tindrande ögon och små korgar för att leta godis – men inget fick!

Alltså, detta jippo går ut på att barnen ska leta godis som påskharen har tappat – det är hela poängen. Jag vet inte hur många kilo godis jag har köpt genom åren och i arla morgonstund spridit ut i frostnupet gräs…. I år fick jag inte frågan om jag ville hjälpa till.

Vännen hade definitivt köpt för lite, och dessutom släppt ut sina egna ungar först så att de fick rensa kohagen… Pinsamt!

Vi valde att lämna stället efter någon timme tillsammans med ett gäng andra. När vi tackade för oss var det sista orden jag hörde från ”vännen” Ja, det var ju synd att vädret var så dåligt!  Eller hur, tänkte jag i mitt stilla sinne, och det är synd att ditt ego är så gigantiskt att det skymmer din självinsikt.

Det årliga jippot blev långt ifrån så bra som det kunde ha blivit, men vi fick i alla fall en mysig stund med några vänner som står oss nära. Det vill säga, vi delade filt och kaffe medans vi gnällde!

Resten av dagen gick åt att vara sällskapsdam åt 11-åringen som varvade sovande med kräkningar.

Annandag påsk var alla skapligt friska igen och tillbringade dagen i diverse sofforna, gloendes på tv, paddor och telefoner. En riktig höjdardag! Vi orkade inte ens laga ordentlig mat.

Imorse när jag vaknade  vid halv fyra såg jag att maken satt på sängkanten. Det visade sig att han hade kräkts halva natten.

Härligt med denna sjukstuga…

Själv är jag ledig idag och imorgon, dvs jag jobbar hemifrån. Har redan fått iväg ett antal jobbmail och ska snart parkera mig en stund i telefonen.

….men påsken är i alla fall över för denna gång!

LÖSENORDSBYTE

Hm, kanske borde sopa framför min egen privata dörr också nu när jag jobbar med dataskydd.

Det är dags för lösenordsbyte på de privata inläggen!

Vill du ha det nya lösenordet mailar du till: info@hundrafemtiotre.se

 

Äntligen (lång-)fredag!

Småjobbar, slösurfar, dricker kaffe och har det (som barnen skulle ha sagt) fett najs just nu!

Ja, om man bortser från nysattackerna som kommer var femte minut…

Blickar bakåt och konstaterar att jag på det hela taget haft en fin vecka, än så länge.  😉

Det har varit en hel del möten på jobbet, och det jag är mest nöjd med att jag fick till var en sextimmarssittning med ledningsgruppen där vi hackade oss igenom 36 sidor med beredskapsfrågor rörande GDPR (Dataskyddsförordningen som ersätter Personuppgiftslagen den 25 maj.)

Otroligt vad motsträviga en del är, de har värjt sig emot detta med GDPR sedan jag började prata om det – tidigt i höstas!  Men för mig är ledningens kunskaper och insikter avgörande för hur väl vi lyckas följa förordningen och leva upp till alla regler – och vilken prioritet detta får i verksamheten.  Efter dessa sex timmar vågar jag säga att de har fått ett helt berg med insikter.

Under denna dragning togs det formellt ett (något överraskande för mig) beslut om att utse mig till Dataskyddsansvarig i verksamheten. Hoppsan! Det är nog första gången jag har upplevt att chefen har varit drivande i en fråga som handlar om formellt ansvar. Men nu är det gjort. Visst, jag kan tycka att jag är den mest kunniga på området, men vis av tidigare erfarenhet vet jag att saker kan hamna i knän som är långt ifrån kompetenta och det kan ta en smärre evighet innan själva beslutet tas. Men denna gång blev det rätt!

Något jag har funderat på länge är att köpa in en drönare till verksamheten, jag ser möjligheterna att kunna skapa fantastiska filmer med hjälp av en drönare. Den här veckan tryckte jag på köp-knappen. Så nästa vecka anländer det en ny (svindyr) leksak som jag inser kommer att ta tid att behärska. Inte bara rent tekniskt utan också lagligt. Jösses vad jag har läst på om drönare på Transportstyrelsens och Lantmäteriets sidor.

På hemmaplan har det varit krassligt. 8-åringen drabbades under lördagen av en herrejössesförkylning och den har hållit i sig vilket har inneburit att 8-åringen och mormor har varit hemma och umgåtts efter bästa förmåga. Igår var första dagen utan feber. Och jag antar att mina nysattacker idag är en släng av denna förkylning, håller bara tummarna för att det inte utvecklas och blir herrejösses för min del också.

Tack och lov har 11-åringen varit så pass kry att h*n har kunnat gå till skolan. Vi har tragglat matte och fysik till varje frukost denna vecka – allt för att h*n skulle klara av två prov. Hur det gick på dem vet vi dock inte än, men 11-åringen var nöjd efteråt och sa vid båda tillfällena Jag har svarat på alla frågor! Sen var tanken att vi skulle ha utvecklingssamtal denna vecka, men det blev inställt då mentorn var sjukskriven. Att så var fallet fick vi dock inte reda på förrän 11-åringen ställde frågan om mentorn var på plats – samma morgon som samtalet skulle ske, detta trots att sjukskrivningen tydligen gjordes förra veckan. Säger en del om informationen från just denna skola. Det var synd att utvecklingssamtalet blev inställt,  för jag var verkligen laddad efter att ha haft en fullkomligen idiotisk mailväxling med matteläraren. Det finns en hel del jag vill ifrågasätta! Det blir till att ladda om till nästa samtal.

Funderar en del på sommarsemestern just nu. Maken kom trampandes och undrade var jag tyckte att han skulle förlägga sina 13 dagars semester under min femveckorsperiod. Hm, det tål att tänkas på. Det tog ett tag innan jag begrep att detta innebär att jag kommer att vara ”själv” med barnen i två veckor – vilket faktiskt öppnar en del möjligheter. En möjlighet är att packa in barnen och mamma i husbilen och dra till Finland, något jag velat länge. Att vi inte gjort det tidigare beror på att vi inte kan åka/sova fler än fyra personer i husbilen. Så nu irrar tankarna runt i Finland!

Och den där j-vla vikten! Efter att ha hoppat upp och ner 2-3 kilo i flera månader bestämde den sig för någon månad sedan att ta ett 5-kilos-skutt uppåt och parkera sig där. Inte ett hekto har den rört sig på en månad! Frustrerad är bara förnamnet. Men jag orkar inte fokusera på åtgärder just nu, jag bara gnäller.

Hehe, i veckan fick jag ”erbjudandet” att förlänga mitt gymkort ytterligare ett år – Sveriges dyraste gymkort om jag räknar på vad varje besök där har kostat. Funderar faktiskt på att förlänga det…  (Hoppet är det sista som överger människan!)

Till råga på allt är det påsk nu också.  Fira? Nääää…. Ärligt talat orkar jag inte hålla på med fjädrar, påskkort, utklädnader, påskris och matlagning. Det blir som en vanligt helg, lite längre bara. Det enda påskiga blir den årliga leta-ägg-och-godis-traditionen på söndag, det får räcka.

Avslutar dock detta inlägg med en tillönskan om GLAD PÅSK!

 

 

 

Åter i etern!

Det har varit en smula vitt på sista tiden på denna sida. Inte på grund av snö eller dimma utan ett gigantiskt serverfel hos hemsidesleverantören.

Sent igår fick de upp sidan igen – hurra! Så nu är jag ( och ett antal tusen andra) tillbaka i ”etern” igen.

Det är lite typiskt att sidan går ner när man för ovanlighetens skull har både tid och lust att skriva, men det var väl lagen om alltings inneboende j-vlighet som slog till.

Nu har jag dock tidsbrist så något långt inlägg blir det inte. Sitter faktiskt och skriver offentliga beslut för jobbets räkning. Vi har tagit en herrans massa beslut i ledningen, men ligger drygt två månader efter med det formella skrivandet. Skrivbordet har glött sen klockan tre i morse!

Och till råga på allt är det skärtorsdag idag. En dag som jag hade tänkt vara ledig på. Men icke då – det var en smartskalle som bokade in mig på ett avstämningsmöte kl 15:00 i eftermiddag! *svär* Nåja, jag ska nog få den här dagen att gå på jobbet, bland annat ska jag boka in roliga aktiviteter till en kommande personaldag!

Nu ska jag fortsätta hamra på tangentbordet!

 

Äntligen en lugn stund!

Det har varit många sociala aktiviteter de senaste dagarna.

I fredags gick jag lite tidigare från jobbet, åkte hem och hämtade barnen och mamma och åkte på Svenska Kyrkans tacokväll. Det var första gången för oss. Barnen i vår byhålas skola hade fått denna inbjudan av kantorn och 8-åringen vill gärna åka dit. Väl på plats inser vi att vi är de enda från just vår byhåla – av 40 inbjudna barn! Men vi var långt ifrån ensamma. Det var en trevlig tillställning med underhållning och god mat. Hann prata med några nyanlända och blev nästan imponerad över mitt sociala engagemang. Vid åtta-tiden var vi hemma igen och däckade i princip direkt, helt slut efter veckans jobb och skola.

På lördagen såg (och upplevde) vi den årliga musikalen med Kulturskolans elever. Det var nästan så att tårarna rann stundtals. Barnen/ungdomar var så sanslöst duktiga och jag blev mer berörd än jag hade kunnat ana. 2½ timme av ren njutning!

Under musikalen blev 8-åringen plötsligt väldigt snorig. Det fullkomligen rann ur näsan.  Vilket fick till följd att vi bara blev 2 som åkte på middagen hos goda vänner efter musikalen, istället för 5.

Det var jag och 11-åringen som åkte på middagen, och vi hade riktigt, riktigt kul. Det slutade med att vi kom hem först halv ett på natten, med skratträningsvärk i magen! Konstaterar att jag faktiskt har riktigt goda vänner.

Så när jag vaknade i morse  låg jag en stund och lyssnade på när den dunderförkylda 8-åringen andades genom munnen och kände jag mig fylld av de senaste dagarnas upplevelser.

Funderade på alla ”måsten och borden” som fanns på listan denna dag, men kände ”vafan” och bestämde mig för att bara göra det jag hade lust med. Det vill säga nästan ingenting.

Men jag har faktiskt lyckats med att plantera fröer – alltid något!

Nu är det kvalificerat soffhäng som gäller resten av kvällen.

Skönt!

Vaknade vid fyratiden, låg en stund i sängen och bläddrade förstrött i mobilen. Insåg plötsligt att jag idag  varken har några inplanerade möten eller något ”projektrelaterat”.

Jösses – denna dag är som ett oskrivet blad!