HUNDRAFEMTIOTRE

När jag för över tre år sedan  tackade ja till det jobb jag har idag var mitt enda krav: inget personalansvar! 

Det gick ju bra, i sisådär 9 månader. Då var det dags för chefsbyte. Ut med den unga oerfarna maktgalna förstagångschefstypen och in med den erfarna ”farbror-modellen”. Den där varianten på farbror som är så rutinerad (läs: elak) att han får alla att känna sig bekräftade och fantastiska – till de kommer på att han har öst över allt jobb på dem, med hjälp av smicker. Då kommer bitterheten.

Den modellen på chef känner jag väl igen, har haft några under årens lopp. Det tog väl två dagar så fick jag *plötsligt* arbetsledaransvar?! Suck! Och efter någon månad hade det där arbetsledandet glidit över på personalansvar. ”Du är så bra med personalen” hette det, jo tjena latmask!

Så nu sitter jag här med 14 anställda att hantera – på gott och ont. De flesta är fantastiska, gör sitt jobb bra och tar ansvar. Men…. Alltid detta men! Det finns några som får mig att känna mig som en dagisfröken – som suger ur mig all energi. 

Mitt upp i funderingarna kring hur jag ska hantera dessa medarbetare som inte riktigt är på rätt plats i livet sker nästa chefsbyte – min fjärde chef på 3,5 år! Denna gång har en snäll människa (hoppas jag) klivit in – som dock verkar vara helt i sin egen värld. Inte direkt typen som sätter ner foten. Tycker uppenbarligen om att prata – om djupa saker, och läser böcker jag aldrig har hört talas om och citerar dem friskt. Känner mig stundtals som en idiot, men nickar och ler försiktigt, hummar lite emellanåt. Men det är verkligen inte chefen man kan luta sig emot, snarare betraktas jag som den stabila i sammanhanget, hon som kan ”allt”. Blir moment 22 när jag lyfter upp problemen jag upplever med några medarbetare. Inte bra!

Nåja, jag hoppas jag har rätt i att människan är snäll åtminstone, orkar inte med fler ha-galna, revirpinkande och bestämmande chefer nu. Lite lugn och ro skulle gynna organisationen – och mig!

Jag sitter på jobbet denna tisdagskväll och stirrar på högarna som växer på skrivbordet. Tänker: Snart är det semester!

Det vore helt fantastiskt om jag verkligen lyckas ta/få semester i år. I ärlighetens namn gnuggar jag händerna lite när jag tänker på att det kommer att gå käpprätt åt pipan för chefen. Tre veckor utan sin högra hand – hon som gör ALLT. Mooahaha! 

Jag behöver ledigt, det här senaste året har varit tufft. Jobbat som en tokdåre, inte riktigt sörjt mamma, tråcklat barnen genom såväl grundskola som gymnasium, grubblat mig blå över kroppens märkliga beteende, haft ångest över vapen som jag måste göra mig av med, fått mer personalansvar vilket inte har varit en dans på rosor, inte ens börjat röja i dödsboet efter mamma – det vill säga alla hennes efterlämnade saker, kläder, papper mm. Listan kan göras lång.

Men nu har jag kommit över en del pucklar, studentfirande och liknande, och kanske kan jag landa när jag väl får ledigt. Det blir i alla fall inte snack om någon semesterresa – jag ska röja i huset! Och göra ”ingenting” – på hemmaplan.

Det är dock lite tid kvar, tills dess ska jag försöka hålla skutan flytande (alltså jobbet) och vem vet – kanske lyckas jag minska de där förbaskade högarna på skrivbordet.

Du var med mig när jag tog mitt första andetag och jag var med dig när du tog ditt sista.

Nu har jag och barnen placerat dig hos pappa, äntligen får ni vara nära varandra igen, mina älskade föräldrar.

Det blev en fin begravning och en vacker jordfästning, allt i arla morgonstund.

Gravstenen fick textkomplettering i raketfart, på bara 4 dagar var det fixat. Nu återstår bara att köpa fina höstblommor att plantera – det gör jag imorgon.

Om jag tittar i backspegeln kan jag konstatera att senast jag mådde riktigt bra fysiskt var sommaren 2018. Då fanns det kraft, ork och energi – något som lyser med sin frånvaro idag.

När jag gjorde den där hjärtundersökningen som plötsligt blev en operation i februari 2022 så sa de två hjärtläkarna efteråt att ”- Nu har du att få ett nytt liv, du kommer att märka skillnad direkt!” Inte f-n har jag märkt någon skillnad.

Jag har mått dåligt rent fysiskt på flera olika sätt, men inget som har knockat mig fullständigt. Har kunnat fortsätta jobba och leva. Mitt fokus har legat på min mamma och hennes mående. Hon och barnen har haft första prioritet. Min egen hälsa har jag skjutit åt sidan. Men! Jag lovade mig själv att när den dagen mamma inte längre levde kom – då skulle jag ta itu med mig själv. 

Sagt och gjort, för några veckor sedan ringde jag vårdcentralen och bokade en tid. Nu har jag varit där, fått prata med en läkare och tagit en mängd blodprover samt gjort EKG. Läkaren ringde upp i torsdags för att meddela alla provsvar – och allt var bra, till och med jättebra. Det var en lättnad måste jag säga, trots att alla mina fysiska problem kvarstår.

Efter det där samtalet fick jag för mig att logga in på 1177 för att mer i detalj läsa provsvaren. Det skulle jag inte ha gjort! Trillade in i journalen och började läsa vad som stod. Tjock, fet, grovt överviktig, feta överarmar, överdrivet stora lår och vader, sjukligt fet….

Provsvaren var som sagt jättebra, men det läkaren hade skrivit kändes som en käftsmäll. Jag blev jätteledsen och gick från lättad och glad över provsvaren till förkrossad. 

Nej, det är inga sakfel, jag är fet. Jag vet det! Men hur kan det komma sig att de problem  jag har sökt för endast nämns i förbigående. Allt fokus i journalanteckningen handlar om hur tjock jag är?!

Nåja, jag har i alla fall inte hjärtsvikt, alltid något. 

Önskas det mycket post? ✉️✉️✉️

Dö! ⚰️😉

Det regnar in brev till min mammas dödsbo just nu. I förrgår kom det sju stycken, och idag fyra. Så har det sett ut de senaste 20 dagarna.

Det känns lite märkligt att livet på något vis blir komprimerat och summerat – i brevform. Som att snabbspola en film. Det går i rasande takt, och innehåller i princip hela livet.

En del brev är väldigt fint skrivna, de tassar på tå som att de egentligen inte vill märkas. Skrapar med foten, stirrar ner i golvet och ursäktar att de stör. Andra är mer pang på ”Eftersom Xxxx har avlidit kräver vi att senast (om några dagar) få redogörelse för…..annars blir det andra bullar!”

Aldrig har väl skillnaden i hur man kommunicerar och uttrycker sig när någon dött varit mer tydlig. Jag har hela skalan utbredd på köksbordet för stunden!

I normala fall har jag alla papper samlade i en stor mapp som jag släpar med mig till jobbet, för det är alltid något som ska kopieras/skickas/skannas/etc.

På ett sätt är det skönt att fokusera på praktiska saker, att göra saker, ta itu med något. En av mina vänner varnade mig för att vara ”för” praktisk, för mycket en ”doer”, att sorgen skulle komma som en tsunami när jag minst anade det och knocka mig fullständigt.

Jag sa att jag fortfarande, 15,5 år efter att min pappa dog, väntar på att jag ska bryta ihop. För det ska man väl va? Sjunka ihop som en våt fläck på golvet, oförmögen att resa sig upp, gråta förtvivlat, bli deprimerad och sjukskriven i något år?

Det känns ärligt talat inte som jag. Istället sörjer jag stötvis, gråter en skvätt då och då. Upplever mer saknad än sorg, jag är liksom inte ledsen in i själen. Hur knasigt det än kan låta så känns det som att jag har mina föräldrar omkring mig, de finns inte i fysisk form utan i någon annan dimension. De är inte ”borta” utan fungerar snarare som mina stödförband i livet. Jag kan sakna all galen humor, alla interna familjeskämt, alla skrattattacker, goa kramar och upplevelser. Allt sånt som jag inte kommer att få uppleva och dela med dem mer i denna värld.

Ett av mina barn sa härom dagen att morfar och mormor alltid finns med oss. Hon jämförde det med att när de levde var det som när man tittar på tv, man både ser och hör, nu är det som att tv:n står på men man befinner sig i ett annat rum. Man hör dem, men ser dem inte. Tv:n är inte avstängd!

Tyckte det var en bra liknelse. Ingen har stängt av tv:n, den är bara i ett annat rum.

Lite lagom flummigt så där…. 😁

Jobbade hemifrån idag, kände att jag behövde en ”människopaus”.

Hade tänkt ägna mig åt lite pappersarbete i stil med bouppteckning, försäkringsärenden, fixa dödsannons, ringa om textkomplettering på gravsten m.m.

Det finns mycket att ta itu med när någon dött…

Fick en del saker gjorda, men långt ifrån allt. Jag skyller på värmen, jag fungerar varken kroppsligt eller mentalt när temperaturen är över ≈ 20°. Idag var det närmare 30°! 🥵

Tillbringade stor del av dagen i soffan med ac:n inställd på en behaglig temperatur.

Men en sak har jag gjort i alla fall – jag har sökt in på en utbildning! 😁

Just denna utbildning har legat och skvalpat i huvudet sedan jag började på detta jobb, dvs i knappt 2 år.

Efter mammas död var det som att den parkerade i mitt huvud och inte ville flytta på sig.

Det är en kurs på halvtid (tack och lov på distans!) som är 5 månader lång.

Igår satt jag och pratade med min chef och vi pratade om våra anställdas kompetensutvecklig. Jag kläckte plötsligt ur mig att jag skulle vilja gå den här kursen som kompetensutveckling.

– Gör det! sa chefen.

Eh, okej… Men jag måste söka först, och det är inte säkert att jag kommer in, men gör jag det så börjar den nästa år, sa jag.

– Kör! sa han bestämt.

När jag åkte hem efter jobbet försökte jag landa i min egna spontanitet. Den här kursen har liksom varit min egen lilla hemlighet, en godsak jag gömt i min hjärna. Och nu hade jag kastat upp den på bordet. Och chefen var enbart positiv! Wow!

Plugga halvtid på arbetstid – det kan jag inte tacka nej till. Nu gäller det bara att bli antagen också! 😬 Håll tummarna, till jul borde jag fått svar.

Jag visste att dagen skulle komma, men inte när. Nu har den kommit, och passerat. Nu är min mamma död. 

Känner mig vilsen, lättad, ledsen och som att jag saknar en del av mig själv – allt på en gång. 

Är oerhört lättad över att jag kunde ge mamma det hon mest av allt ville ha på slutet, en smärtfri död hemma, omgiven av mig och mina barn. Hon fick en fin död, om man nu kan uttrycka sig så. Det var på något sätt vackert, trots att det var ett smärre kaos rent fysiskt runt henne, placerad som hon var i en extrasäng i vardagsrummet. Samma vardagsrum som min pappa dog i för drygt 15 år sedan. Tydligen är det numera vår familjetradition – att dö i vardagsrummet. 

Jag saknar henne något gruvligt, men tar mig igenom dagarna genom att jobba. Sorgen kommer och går, det är som att åka berg-och-dalbana. Känns ändå bra att ha något att fokusera på, dvs jobb. Tack och lov har jag ett jobb som tillåter att jag bryter ihop lite då och då, det finns det utrymme till. Flera människor runt mig har undrat varför jag inte tagit lite ledigt. Jaha, vad skulle jag göra då, sitta och stirra in i en vägg och gråta eller? Nej, jag mår bäst av att ha en ”vardag”, låta rutinerna fortgå.

En tanke som slagit mig är att det nu bara är jag och barnen kvar, nu är jag plötsligt ”familjeäldste” – det känns konstigt. Och tomt på ett oförklarligt sätt.

Jag har verkligen saknat att skriva på bloggen. Ofta har jag tänkt ut inlägg i huvudet, men de kom aldrig till tangentbordet. Tittade bakåt och insåg att jag inte skrivit en endaste rad på nästan ett halvår. Jag vet att jag mår bra av att skriva, att få ner mina tankar i text, få reflektera över det jag skriver – så nu tänker jag ta upp det igen. 

 

 

Har aldrig förstått det här med sommar- och vintertid. Jo, jag kan Googla och läsa mig till historiken, men ändå – varför?

Nåja, jag vaknade ”som vanligt” idag, vilket i vintertid betyder kl. 03:20. Hepp!

Levande ljus, stor mugg kaffe och egentid i överflöd, det är också ett sätt att börja en söndag.

Kände mig riktigt korkad för en stund sedan. Vi har haft ett antal minusgrader inatt och i morse när jag var ute så föll det mängder med löv från träden. 🍁🍂 Plötsligt mindes jag vad en lövblåsande medarbetare sa i veckan om att ”resten av löven faller av när vi får en köldknäpp”. Eh…. Jag har aldrig på mina drygt 50 år reflekterat över när/varför löven faller från träden. 🙈 Bara konstaterat att de faller. Nåja, man lär sig något nytt varje dag! 😁

Ägnade en stund på morgonen åt att samla ihop smutstvätt. Eller ja, jag letade febrilt efter kläder att tvätta som sitter okej på min nu – ännu större – kropp.

När jag krafsade runt i textilhögarna kom jag att tänka på en annan medarbetare. Han som tvättar på nätterna pga elpriset.

Fascineras över människor som orkar ha sån koll! Jag är inte typen som har stenkoll på priser, oavsett om det gäller el, bredband, försäkringar eller mobilabonnemang – tyvärr. Det finns säkert många kronor att spara genom att vara medveten. Men just det där med att tvätta på nätterna?! Kollade faktiskt upp det och kunde (nöjt) konstatera att vi inte har ett sånt avtal där det spelar någon roll när på dygnet vi tvättar!

Och apropå el och att ha koll… I mitt jobb ingår bland annat att ansvara för ca 40 byggnadsverk, varav några hyrs ut. Har en ny hyresgäst på ett av objekten, som betalar varmhyra + hushållsel. Just den kåken värms upp med en bergvärmepump. Häromdagen hörde hyresgästen av sig och frågade om bergvärmepumpen gick på el. Jo, ja, det gör den svarade jag. Då undrade hyresgästen varför h*n ska betala både varmhyra och elen det kostar att driva pumpen? Eh, ja, det är ju en bra fråga, en fråga jag aldrig reflekterat över. I synnerhet inte när elkostnaden brukar ligga på 2-300 kr/mån i just den drygt 350 kvadratmeter stora kåken. Men jag får väl sätta in en separat mätare…

Förutom att leta vettiga kläder till kommande arbetsvecka har jag ägnat en stund åt att planera veckan som kommer. Eller snarare löst problemet: hur trycker man in fem dagars jobb på tre dagar? Tänkte nämligen vara ledig i två dagar och ta med mig barnen på lite äventyr. Ser verkligen fram emot att ”fly fältet”. Komma iväg hemifrån, unna oss en hotellnatt och gemensamma nöjen – bara vi! Utan make och mamma. Hoppas bara att det inte blir snökaos som stoppar vår resa.

Nähä, dags att hänga tvätt och starta nästa maskin tvätt.

Fredag igen! Och äntligen en lugn fredag. I princip ensam på jobbet då flera är sjuka och lediga. Den enda kollegan som är inne är en sån där störningsfri typ, kommer med andra ord inte travandes var 5:te minut och babblar en massa. Så jag har fått massor gjort!

Veckan har varit tuff, många stora saker som ska avslutas och sena kvällsmöten tre dagar i rad! Jobbar på som en galning med andra ord. Därför känns det nästan lite chockartat att få avsluta veckan i (nästan) ensamhet och i ett tempo som inte är värt namnet.

Veckans 👎

Måste vara viktuppgången. 😬 Den är svår att ta in. 😞

Veckans 👍

Lönen! 💰Min första hela månad med chefslön. Märkligt känsla att få ut, efter skatt, mer pengar än jag hade i lön innan skatt i augusti.

Nu är det snart helg – njut ni som kan!

Jag har gått upp i vikt. Mycket!

Känslan i kroppen är inte bra. I morse tog jag mod till mig och klev upp på vågen. På ren svenska: j-vlar! Över 20 kilo upp på ett år! 😱

Inte konstigt att kläderna ”plötsligt” är för små! Att ratten tar i låren. Att orken är spårlöst borta. Att det känns tungt att gå uppför några trappor.

Min lösningsfokuserade hjärna hoppar igång direkt – allt för att slippa ”känna” – analyserar vad detta kan bero på och glider över på vad jag kan göra åt det, samtidigt som gråten stockar sig i halsen.

Måste bryta ihop en stund nu känner jag.

F-n också!

Vaknade tidigt i morse och kände att nu går det inte längre. 🤒 Har de senaste 2-3 dagarna suttit på jobbet och känt mig mer och mer sjuk. Igår funderade jag på allvar på att åka hem efter halva dagen, men jag höll mig kvar till halv fem.

Men i morse tog det tvärstopp. Kände mig riktigt sjuk, som att ha influensa utan att hosta eller snora. Febern visade sig ligga på 38,8°.

Tog febernedsättande och parkerade mig i soffan med datorn i knät. Där satt jag i nio timmar och fick till slut ihop ett dokument på dryga 30 sidor innehållandes 2024 års budget och verksamhetsplan. Något som i normala fall hade tagit mig två timmar. Hjärnan kändes full av sirap och allt gick oerhört långsamt – men det gick! 💪

Halva familjen har varit risigt, en av döttrarna har varit hemma från skolan i två veckor – så varför skulle jag komma undan?

Imorgon ska jag vila hela dagen och förhoppningsvis är jag på benen igen på söndag, för då har jag saker inbokade som jag ogärna vill missa. Men okej, är jag sjuk så är jag, då blir det till att ställa in.

En liten del av mig hoppas dock att jag är fortsatt sjuk på tisdag, då är det ett jobbmöte jag gärna slipper. 🙄

Nu ska jag krypa ner i dubbelsängen och njuta – helt själv! För maken är bortrest. 😊

Snart har det gått 4 månader sedan jag satt på det där styrelsemötet – och sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen.  Fyra månader där ”allt” har hänt känns det som. 

Som sagt, allt började med det där styrelsemötet i juni. Jag hade bestämt mig för att vara så tyst jag bara kunde, och det gick faktiskt skapligt. Men oj vad min chef avskydde min närvaro – det gick att skära i luften! Vid några tillfällen ställde styrelsens ordförande frågor till min chef – där svaren som levererades var en lögn! DÅ hade jag svårt att vara tyst kan jag säga. 

Resten av juni rasslade på i snabb takt och plötsligt försvann chefen iväg på semester. I motsats till förra sommaren klev nu en vikarie in, vilket var lite oväntat. 

Det visade sig att denna vikare var en riktigt pärla med sisådär 40 års erfarenhet av vår typ av verksamhet!  Eftersom chefen inte hade gjort någon direkt överlämning, eller introduktion, stod vikarien mer än en smula handfallen. Kunde inte logga in i lönesystemet, visste inte hur våra larm fungerade, hade inte ens en inloggning till vår kommunikationsplattform (läs: kom inte ens åt sin mail)! Så ja, mina sex veckors semester gick åt till att hålla skeppet flytande och vara vikariens högra hand. Vi kom varandra rätt nära och jag förstod att vikarien titt som tätt förfasades över hur verksamheten ”styrdes”. Bland annat fick jag reda på att jag själv hade helt fel roll i organisationen. Men ja, jag visste ju hur chefen ville ha det – det skulle bara finnas en chef och den skulle bestämma (och ha kontroll) över allt!

Plötsligt var det augusti, vikarien försvann (efter att jag tackat för den här tiden och för upplevelsen av att fått ha en riktig chef), den vanliga chefen gjorde entré och klumpen i magen kom tillbaka ungefär samtidigt som arbetslusten försvann. Tack och lov hade jag min egen överenskommelse med styrelsen som gjorde att jag kämpade på.  Nytt styrelsemöte med nya lögner och märkliga svar från chefen, och återigen en luft som gick att skära i. På detta möte märktes det att chefen och styrelseordförande var i luven på varandra. 

Måste bara inflika att det är en oerhört märklig känsla att sitta på möten som är någon form av tysta krig. Känslan av att något (någon?) ska explodera när som helst är obehaglig.

Sen kom en dag i slutet av augusti när ”något” hände. Själv var jag inte fysiskt på plats på jobbet, men plötsligt ringer det medarbetare som frågar vad som hänt?! Ja, inte visste jag. Men det blev jag snart varse. Chefen hade efter ett möte med styrelseordföranden rusat ut från sitt kontor och skrikit ”-Jag kommer inte tillbaka mer!” till alla medarbetare som befann sig i närheten. Man kan säga att det blev fullt kaos. Efter några timmar får jag ett samtal från styrelseordföranden som berättar vad som hänt och så diskuterar vi en lösning framåt, för något måste göras, och det väldigt snabbt. 

Det blev åtskilliga timmars samtal och möten med styrelsen innan en lösning var på plats.

En del av lösningen kokade styrelsen ihop alldeles själv, och den bestod i att det frågade mig om jag ville bli chef. Hepp! Som sagt, mycket har hänt på fyra månader! 

Jag måste erkänna att jag är lite spänd, kanske rent av nervös, inför morgondagen.

Då ska jag nämligen få sitta i finrummet på jobbet, dvs närvara på styrelsemöte. Det kan gå hur som helst…

Så länge jag kommer ihåg att hålla käften så borde det gå bra.

Detta med att tro på en högre makt, eller att bön har effekt – jag vet inte vad jag tror om det egentligen.

Men så mycket kan jag säga att jag har önskat, och önskat hett, att det ska ske en förändring på jobbet.

Jag tycker verkligen oerhört mycket om det jag gör just nu, känner att jag är rätt person på rätt plats. Men….

Jag levererar så väldigt mycket mer än vad jag har betalt för. Jag har heller aldrig fått möjligheten att omförhandla min lön när mina arbetsuppgifter upprepade gånger har förändrats. Min chef har hela tiden kommit med undanflykter och jag har i ärlighetens namn inte tagit någon fight. Tänkt att det kommer att rätta till sig vid den årliga löneförhöjningen. Hade höga förhoppningar inför vårens lönesamtal, men det blev pannkaka. Chefen var inställd på att ha ett ”avstämningssamtal”, inte ett LÖNEsamtal. Kändes lite snopet när jag hade förberett mig och satt där med argument utifrån vår lönepolicy.

Ingen har ännu fått veta sin nya lön, men chefen har varit noga med att berätta för mig att ”ingen kommer att få mer än vad vi budgeterat för, dvs 3%”. Det där har fått mig att härskna till. Jag kommer aldrig i livet att nöja mig med några 3%!

I helgen rann min frustration över en smula och jag sa som det var till styrelsens ordförande, dvs min chefs chef. Får jag inte skäligt betalt för det jag gör då slutar jag. Ordföranden muttrade något om chefen och tydliggjorde sedan med stora bokstäver hur viktig jag var för organisationen.

Idag, några dagar senare, meddelar chefen sin avgång. Hör högre makt bön tro?

Det gick inte lång stund innan ordförande ringde mig.

Vi kan väl säga så här, jag funderar inte längre på att sluta. 😁

Med tanke på hur länge sedan det var jag skrev ett inlägg skulle man kunna tro att jag har dött, men så är inte fallet. 

Men krasslig har jag varit, det ska jag inte sticka under stol med. Imorgon är sista dagen på en herrejösses-kur med bredspektumpenicillin. Fick ett litet sår under en tå och plötsligt var det snack om akuten och kirurger. Men i sista sekund fick medicinerna och den goda omvårdnaden infektionen att ge sig. Himla tur! Fast jag lär väl halta och hoppa (läs: släpa) mig fram ett tag till eftersom typ halva tån följde med när ett bandage togs bort. Mitt upp i detta elände fick jag till råga på allt en inflammation i en axel också! Det går bra nu….

Fysiskt är jag med andra ord ett vrak, tack och lov fungerar huvudet fortfarande, så jag jobbar som vanligt på som en galning. Firade 1 år på nya jobbet härom dagen. Snacka om att det här året har gått fort! 

Nu är det äntligen fredag igen och jag tänker alldeles strax stänga ner kontoret och åka hem för att äta tacos med familj och vänner. Ville egentligen bara kasta ut ett Hej! till de som fortfarande besöker bloggen och meddela att jag fortfarande lever.

 

Trevlig helg på dig!

 

…och jag sitter på jobbet. Har själv valt att jobba varannan fredagskväll – och det är så skönt. Får sitta ifred och jobba, hinner tänka klart och ibland tänka lite längre. Så himla underbart, även om jag är en smula trött.

Livet just nu är inte kul. Var med mamma på återbesök hos onkologen för några veckor sedan. Det visade sig att cancern är tillbaka och att det nu inte är prat om någon mer behandling. Fick besked om att den var väldigt aggressiv och att remiss kunde skickas till SSIH (specialiserad sjukvård i hemmet). Kändes inte som att det fanns något val, så vi tackade ja till remissen. Så nu ska mamma få dö hemma.

Det tog bara tre dagar så ringde SSIH-teamet upp och ytterligare två dagar senare kom hela gänget på hembesök. Alltså mindre än en vecka efter beskedet. Kändes som att det gick för fort. Kanske är jag hemmablind, jag tycker inte att hon är så dålig. Men det kanske hon är. Funderar ofta på HUR lång tid hon har kvar. Idiotiska funderingar, men det går liksom inte att låta bli att tänka på det, samtidigt försöker jag verkligen att vara ”här och nu” med mamma, tar mig tid att prata länge med henne trots att jag är skittrött efter jobbet. Tänker att en vacker dag finns hon inte längre. Och den dagen kan komma mycket fortare än jag kan ana.

Har svårt att tänka mig ett liv utan min mamma. I synnerhet eftersom vi levt tillsammans de senaste 16 åren. Det kommer att bli så tomt.

Jag har just nu ingenting i livet som ger mig energi. Skulle behöva det. 

Istället flyr jag en smula genom att sitta ensam och jobba.

 

Årets första arbetsdag och jag känner mig halvdöd efter den.

Det började en nyanställd idag, som jag känner sedan tidigare ska tilläggas. Att både introducera någon, lära upp personen ifråga, samtidigt som man försöker göra sitt eget jobb är helt hopplöst. Inte konstigt att jag känner mig halvdöd.

Var en smula skeptisk till den här rekryteringen, men chefen ville köra på. Hoppas för chefens skull att det var rätt beslut, jag är fortsatt mycket tveksam.

Känner mig låg just nu, och vet mycket väl varför. Tyvärr inget jag kan göra något åt, mer än att ta en dag i taget och fortsätta sträva framåt.

Kombinationen nedstämd, energilös, superdåligt väder runt nollan med snöblandat regn, mörkt redan kl. 15:30 och diverse fysiska småkrämpor är verkligen inte den bästa. Då får man gnälla och beklaga sig!

Men snart vänder det! Ljuset och energin kommer tillbaka. Hoppas jag.

Jaha, imorgon är en annan dag. Hoppas innerligt att jag kan ta mig till jobbet då!

Den här nyårsaftonen blev (är) som vilken vanlig lördagskväll som helst i mitt liv. Ja, om man bortser från inläggstrenderna på fb.

Där handlar det just nu, i mitt flöde i alla fall, om FYRVERKERIER! Det finns två sidor uppenbarligen, djurägare som helt vill förbjuda raketer och fyrverkerier och andra som hävdar att det minsann är en mänsklig rättighet att få använda dylika pjäser.

Det är inga vänliga diskussioner som finns att läsa – folk är rent hatiska.

Förutom ovanstående pågår det SM i nyårslöften.

Jösses vad folk ska träna och ”äta rätt”, från och med i morgon.

Själv ska jag försöka hålla mig vaken tills det blir 2023. 🥱

Gott nytt år! 🎉

Läser kommande veckas horoskop och funderar på om jag ska köpa en jordfräs, en röjsåg eller bara våldsamt mycket dynamit? 🤔

Den där ”inre trädgården”… Suck!

Kanske kaos för några, kanske ledighet och lugn för andra. Själv vet jag inte riktigt hur det är… Sitter på jobbet och försöker få ett och annat gjort, det går sådär. Det är inte så att jag har ett berg av jobb att ta hand om precis som utgör någon form av störningsmoment, utan det som stör är mitt mentala tillstånd som är en smula upp-och-ner.

Men men, jag får ett och annat gjort trots allt. Ska villigt erkänna att det är störtskönt att för ovanlighetens skull få vara helt ensam på jobbet! Det enda jag de facto kan gnälla lite över är att jag har en smula ont i överarmarna efter att ha tagit både influensa- och covid19-vaccin häromdagen, men det är det värt!

Igår satt jag i bilen med 16-åringen och vi kom att prata om vår jul, som har varit väldigt medioker. Sedan jag sa upp mig som familjens projektledare händer det inte mycket vid högtider/födelsedagar/etc. måste jag säga. Vi slappade mest hela julafton, åt lite, kollade på Kalle Anka och hans vänner, öppnade julklappar (de som fick några) och bara ”va” i största allmänhet. I mitt tycke en bra jul. Tror inte att alla tyckte det dock. Personligen tyckte jag att det bästa med julen var julottan i kyrkan på juldagens morgon – älskar den stunden.

Efter att ha avhandlat julen kom vi in på året som gått, vad som har hänt. Från början kände vi båda två att det var väl inte så mycket som hänt, men efter en stunds funderande insåg vi att det hänt massor!

Eller vad sägs om följande för min del:

• hjärtoperation
• konflikt med förra jobbets ledning
• nytt jobb
• mammas kamp och behandling mot cancern
• min reservpappas död
• vänskapsbesvikelse

Inte det lugnaste året precis. Plötsligt känns det som att allt är bra just nu, i alla fall om jag tittar bakåt. När jag har varit mitt uppe i allt kaos så har jag inte direkt reflekterat över hur mycket det har kostat på, utan bara tagit en dag i taget och försökt överleva. Inte heller sitter jag efteråt och analyserar. Det är inte förrän nu jag faktiskt har reflekterat och analyserat. Eller, jag har väl snarare blivit förvånad över att plötsligt ha fått lite energi, inte funderat så mycket på varför. Jag börjar äntligen känna igen mig själv – halleluja! 

Nu ser jag framåt – 2023 here I come! 

Jag försöker hitta en riktning just nu. Huvudet är ovanför vattenytan och jag kör hundsim, men vet inte riktigt vart jag är på väg.

Känner starkt att jag måste ta mig någonstans, bestämma mig för vart jag ska, inte bara trampa vatten.

Jag kan se dörren till 2023, den står på glänt. Frågan är vad som finns bakom den?

Är så trött på att fysiska besvär avlöser varandra, är det så här det är att bli gammal kanske? Är det inte en förkylning från helvetet så är det en inflammation i tänderna/käkarna som gör att jag ser ut som en korsning mellan en hamster och en bulldog, eller en hälsporre som gör satans ont. Eller varför inte random gallstensanfall? Vi kan kasta in hudproblem också när vi ändå är igång, som ingen läkare hittills har kunnat förklara. Jag lovar – jag vet att jag lever!

Tack och lov flyter allt på jobbmässigt. Tror jag.

Funderar en del på begreppet ”mitt liv”. Stundtals känns det inte som att jag har ett liv, eller, det är klart jag har, men det känns innehållslöst. När gjorde jag senast något riktigt roligt? Har jag något att fokusera på? Vad fyller jag mitt liv med? Ärligt talat så är det minst sagt spartanskt. Känns som att jag har ägnat de senaste 2-3(?) åren åt att inte drunkna. Det har varit fokus på att överleva, både jobbmässigt, sjukdomsmässigt och känslomässigt.

Men nu så, plötsligt har jag alltså huvudet ovanför vattenytan igen. Känner att jag VILL, det bubblar i kroppen. Den stora frågan är bara VAD?

Med risk för att bli tjatig så landar tankarna ofta på träning, det vill jag! Kanske blir 2023 året då jag startar om? Hm, det tål att tänkas på.

Sen har jag (vi) en hopplös situation hemma – vi har för mycket saker! På vissa ställen går det knappt att ta sig fram, kartonger, boxar och travar med skit finns överallt. Definitivt något jag vill ta itu med!

Känns skönt att ha lite energi igen, att kunna blicka framåt, trots att det är lite dimmigt och sikten är skymd.