Tungt

Äntligen säger jag, äntligen har tempot minskat drastiskt på jobbet.

Öh, ett jobb jag borde ha semester från denna vecka men väljer att jobba ändå, för att kunna komma tillbaka i augusti och slippa massa surdegar med långa startsträckor.

Konstigt nog är det så att när jag har mindre att göra så tar saker så mycket längre tid. En effekt jag har tänkt på tidigare. Men jag antar att det har med tempot att göra, har man inte bråttom så jobbar man också långsammare.

Bortsett från jobb så har jag kommit igång med träningen. Riktigt ordentligt till och med. Har varit på gymmet fler gånger de senaste två veckorna än totalt sett de senaste tre åren! Helt sjukt, har sanslös energi och kan dessutom gå på riktigt tungt – styrkan finns där.

Ja, livet är bra nu så jag passar på att njuta medans jag kan!

Hej hopp!

I måndags gick jag i mål med ett jätteprojekt, ett projekt som har varit mer intensivt än något annat jag har gjort på jobbet. Jag har använt all min överkapacitet för att ro detta i hamn.

Som tack för insatsen vaknade jag i tisdags morse med migrän! Det var bara att lägga sig i soffan tills det gick över, vilket det gjorde på några timmar, och sen åka till jobbet.

Resten av veckan har tempot varit fortsatt högt, och det är inte snack om att gå på semester på måndag som var planen. Behöver jobba ytterligare några dagar innan jag kan ta ledigt.

Tro det eller ej, men jag har varit på gymmet! Och sablar vilken träningsvärk jag har skaffat mig.

Känner mig lätt i kroppen och nästan hög just nu (ja, det finns anledning – i lösenordsskyddade inlägg). Mentalt och kroppsligen mår jag ovanligt bra, sen att det är sjukt mycket på jobbet bekommer mig inte så mycket. I alla fall inte mer än att jag suckar åt eländet.

Idag ska jag ta mig i kragen och åka och hälsa på vänner som jag har försakat den senaste tiden, och imorgon ska jag träffa chefen för ett avstämningsmöte inför hans återkomst till jobbet. Han har varit borta ett antal veckor nu då jag har ”chefat” så det finns en del att berätta.

 

Sköna söndag?

Efter att ha överlevt ytterligare en i raden av helvetesveckor på jobbet sitter jag denna söndagsmorgon med mitt kaffe och njuter. Andas och bara är.

Jag begriper inte vad som har hänt i år, kan inte minnas att det har varit riktigt så här mycket att göra någonsin, och aldrig under så lång tid! Okej en vecka, men nu är vi inne på femte veckan!

Under veckan har jag fått små utbrott av frustration. Har en lång lista som egentligen består mest av småsaker, men jag har inte hunnit att ens börja beta av den, bara fylla på.

För att inte bli helt galen bestämde jag mig i torsdags morse för att bara hantera alla akuta saker som dök upp under torsdagen och fredagen, och låta listan vara tills på lördagen. Det beslutet gav mig en tillfällig andningspaus.

Drog iväg tidigt till jobbet igår, och blev sittandes i över 10 timmar – men nu är listan slut!

Så underbart skönt att slippa stressen över att inte hinna. Dessutom hann jag med en del andra saker också när jag ändå var på jobbet. Att få arbeta utan att bli avbruten och störd hela tiden är sannerligen underbart.

Som tur var blev det inget ramaskri hemma över att jag ville jobba en lördag, resten av familjen skulle nämligen åka och hälsa på vänner.

När jag väl kom hem på kvällskvisten bestämde jag mig för att äta riktigt gott:

Laxburgare!

Jag njöt verkligen av måltiden och av vetskapen att min lista var avverkad.

Men nu är det en ny dag, en dag som innehåller tvätt, matlagning och bakning….

Tunneljobb

Det är sjukt vad mycket det är att göra på jobbet just nu. Det känns som att när en sak är klar har det tillkommit två.

Att tänka att jag ska gå på semester nästa fredag känns omöjligt. Eller snarare orimligt. Men jag betar tappert av en sak i taget…

I förrgår kväll fick jag ett mail från chefen, som är på utbildning utomlands i ett antal veckor, där han skrev om en lokal mässa som är på fredag kväll. Han menade på att vår verksamhet absolut måste närvara! Min spontana reaktion var: aldrig i helvete! Insåg att jag inte kunde svara  riktigt så spontant utan valda att vänta med svaret tills min upprördhet hade lagt sig. Jag har fortfarande inte svarat…  Känner att jag inte orkar veva igång framplockning av bord, beachflaggor och material för att tillbringa fredagskvällen på någon mässa, inte orkar jag motivera andra att göra det heller. Måste ta mig i kragen och svara idag. *suckar tungt*

Igår var det en medarbetare som efter nästan 10 år gjorde sin sista arbetsdag. Att det var just sista arbetsdagen insåg jag först dagen innan – samtidigt som jag insåg att jag var ansvarig chef – , så med en smula panik åkte jag förbi ICA igår morse för att köpa ett gäng blommor som jag kunde binda till en bukett.  Medarbetaren ville ha ett ”avslutningssamtal” innehållandes en mängd praktiska spörsmål. Det samtalet tog två timmar av min tid! Om vi bara hade pratat om det praktiska hade vi varit klara på en halvtimme, men medarbetaren var naturligtvis tvungen att krydda varje liten sak med egna åsikter om hur man borde ha gått tillväga med än det ena än det andra. Jag blev skapligt irriterad på att lyssna på detta flöde av åsikter, tills jag insåg att det kanske var medarbetarens egen sorgeprocess jag just fick höra. Att det var viktigt för den här personen att få ”säga sitt” innan sista promenaden till parkeringen gjordes. Så jag lyssnade tålmodigt medan tusen andra saker snurrade i skallen.  Hoppas innerligt att det upplevdes som att jag lyssnade.

Det avslutningssamtalet var bara en av de saker som jag inte hade planerat att göra men som hamnade i mitt knä plötsligt. Jag går verkligen för full maskin, precis som en annan av mina medarbetare. Igår tog vi oss några minuter för att göra en lägesavstämning i vårt furiösa tempo. Det slutade med att vi konstaterade att det kändes som att vi var i en sån där tunnel som hundar ska krypa igenom i agility – utan att veta hur lång tunneln var.  Vi har väldigt lite sikt åt sidorna just nu med andra ord. Missar en del saker men trampar idogt vidare.

Nåväl, idag är en ny dag, garanterat med nya överraskningar.

Dagen efter

Kom hem från midsommarfirandet mitt i natten och tvärsomnade. Sov till 6:00, gick upp och drack morgonkaffe, gick och la mig igen vid 8 och sov till 12. Gjorde en västerbottensostpaj, beställde emaljklack till nya spisen, shoppade några smycken på Edblads rea och gick och la mig igen vid 15 för att sova till 18:30.  Lyckades sen hålla mig vaken till 23 innan jag somnade igen.

Kan inte minnas att jag har sovit så mycket utan att vara sjuk, men jag antar att kroppen (och knoppen) behövde det.

Idag känner jag mig normalpigg, och redan nu vill jag åka till jobbet. Skulle behöva några timmar i ensamhet för att fixa med datorer och skrivare. Ja, jag vet att det är söndag…

Mitt i middagen på midsommarafton plingade det till i telefonen. Lite diskret kollade jag vad det var. En vänförfrågan på facebook. Kopplade inte först vem det var, men sen trillade polletten ner. En gammal pojkvän, som jag var ihop med för sisådär 35 år sedan. Resten av kvällen fylldes min hjärna med gamla minnen, fina och goa minnen. Var nog en smula disträ.

Midsommaraftonen med vänner var trevlig, i princip satt vi bara av tiden mellan måltiderna. Pratade om ditt och datt och bara existerade. Ibland är det väldigt skönt att det inte är så pretentiöst. Att man kan vara som man är, att man slipper klä upp sig och göra sig till. Samtidigt måste jag erkänna att jag ibland längtar efter fest, en riktigt rejäl fest. En sån som kräver några timmars förberedelse med smink och papiljotter. Där man får klä upp sig och känna sig riktigt fin och lukta gott. Där man inte behöver förbereda mat och vara tvungen att storhandla. Men jag kan nog se mig i månen efter en sån fest…

 

Midsommarafton

Efter att ha sovit i 11(!) timmar i sträck vaknade jag upp till denna regniga gråa midsommarafton.

Jag behövde verkligen sova! I normala fall sover jag som längst 6 timmar, oftast bara 5. Men efter den här veckan, med allt som hänt och tempot som varit, behövde jag nog bli mer eller mindre medvetslös för att återhämta mig. Det var bra att jag fick den möjligheten!

Nu har jag tre dagar på mig att ta igen mig innan cirkusen börjar igen. Fast jag ska erkänna att jag har smygjobbat lite nu på morgonen. Har raderat 150 användare i ett system. Det känns skönt, ungefär som att storstäda!

Ska peta i mig lite frukost tillsammans med barnen nu, sen är det dags att börja laga mat… *suck* …innan vi ska åka till goda vänner och ”fira” midsommar.

 

Tystnad….

Få eller inga inlägg på bloggen = sjukt mycket att göra på jobbet!

Jag har gått för högtryck de senaste veckorna vilket har resulterat i att orken för att göra saker, t.ex. skriva inlägg, har varit obefintlig. Men nu skådar jag ljuset i slutet av tunneln – hurra!

Det är fortfarande ett skyhögt tempo, men mer kontrollerbart. Tror jag.

Imorgon är det tydligen midsommarafton. Fick frågan för några veckor sedan av goda vänner om vi skulle fira tillsammans, hemma hos dem. Svarade ja. Insåg plötsligt i tisdags att det kanske var en smula bra att ”planera” också, typ vilken tid man skulle ses och vad vi skulle bidra med. Tack och lov att det är nära vänner, som har stor förståelse för att jag inte skriver kilometerlånga meddelanden, som inte tar illa upp när jag svarar enstavigt. Lyckades bestämma tid och fick en listan på vad vi skulle bidra med. Första tanken: när f-n ska jag hinna handla??? Lyckades lösa det där med inhandling genom att igår morse dra iväg till ett storköp och vara redo när de öppnade kl. 7. Sen direkt till jobbet och där fyllde jag upp kylskåpet med alla inhandlade varor. Har inte ens orkat fundera på när jag ska tillaga det som ska tillagas…. Inatt kanske?

Ja, det har varit, och är fortfarande till viss del, väldigt mycket på jobbet. Om det bara hade varit skrivbordsjobb hade det känts lättare, men nu har jag dragit runt två personaldagar med allt vad det innebär också. Det tar extra mycket på krafterna att fixa såna saker, att behöva umgås med människor hela dagarna (och en kväll) och försöka läsa av både behov och stämningar.

Känner mig matt och längtar till skrivbordet.

Igår fick jag en ”sommargåva” av personalen. En burk nyslungad honung och en flaska vin. Nu ska vi se, jag äter inte socker och dricker inte alkohol….  Hm, hur tänkte dem? Nåja, det är tanken som räknas, tror jag.

 

 

Skolavslutningar

Plötsligt är det dags för skolavslutningar. Idag!

12-åringen vill inte gå på sin egen avslutning utan vi går allihop på 9-åringens.

Barnen har (tack vare mormor) nya avslutningskläder. Jag insåg plötsligt i helgen att vi inte hade köpt några kläder och fick en smula panik eftersom jag inte såg någon glugg denna vecka att kunna dra iväg på dagtid och shoppa med barnen. Mormor löste det hela genom att erbjuda sig!

Så nu gäller det bara att le lyckligt på en skolgård i några timmar, sen kan jag åka till jobbet. Och där väntar nya utmaningar… Fick en hint igår kväll av en kollega att chefen nog kommer att söka upp mig pga min ”förändring” i slutet av mötet igår. Kan bli intressant…

Men sen så är det helg! Som jag längtat.

Skit!

Just hemkommen efter en planeringsdag med ledningen. En dag som inte alls gick som jag hade tänkt mig.

Det var jag som skulle stå för planerandet av dagen, och jag hade gjort mitt bästa för att på extremt kort tid få till ett vettigt innehåll.

Vi är bra på hårdvara i ledningen, men pratar i princip aldrig om känslor till/för varandra. Vi är sjukt dåliga på att uppskatta varandra, säga bra saker och se varandras insatser.

Så just det hade jag tänkt fokusera på en liten stund av dagen. Såg hela tiden framför mig att hela ledningen skulle avsluta dagen med en riktigt go känsla, att alla skulle känna sig fulla av uppskattning.

Det gick sådär…

Vi tog oss igenom min ”känslo”-punkt på dagordningen och konstaterade rätt krasst att vi är dåliga på att bekräfta varandra, sen fortsatte vi bara till nästa punkt. Det där lyftet jag hade önskat att alla fick uteblev fullständigt. Man kan säga att denna punkt blev en flopp. Även om jag fick höra ett antal gånger att jag var oersättlig.

Sen rasslade dagen på och vi kom till sista punkten. Den handlade om våra roller och arbetsfördelning…  Det hela slutade med att MIN roll var ifrågasatt, att chefen tycker han får försvara min existens i organisationen. Att ”folk” inte vet vad jag gör.

En dag som jag trodde skulle lyfta oss alla slutade med att jag blev ifrågasatt.

De sista minuterna kände jag att jag mentalt stängde av. Blockerade tårarna som hotade att komma med hjälp av viljekraft.

Kollegorna hade bråttom iväg så jag blev sittandes själv i konferensrummet en stund. DÅ kom känslorna som jag hållit tillbaka. En kombination av arg-ledsen. Tänkte i mitt stilla sinne att det inte är så konstigt att folk undrar vad jag gör egentligen, chefen ger mig i princip aldrig cred för saker inför andra.

Packade mig iväg till bilen och lyckades köra hem med tårfyllda ögon.

Hann inte mer än hem så ringer en kollega och undrade ”vad som hände på slutet av dagen”?

Jag orkade inte rota i mina egna känslor så jag pratade bara på i största allmänhet för att inte behöva blotta mig.

Skitdag!

Hell month

Jag gör mitt absolut bästa för att överleva denna helvetesmånad.  Tar de chanser som finns för återhämtning, t.ex. passar jag på att bada så mycket barnen orkar…

Men jag är i ärlighetens namn helt slut.

Begriper inte att ”allt” skulle hända just nu, och samtidigt.

Det har varit kaosartat på jobbet med både medarbetare och verksamhet. Som grädde på moset är chefen till råga på allt fullständigt slut både kroppsligt och själsligt. Jag jobbar som en tokdåre med brandkårsutryckningar till både höger och vänster och hinner inte ens reflektera över vad jag BORDE göra. Det jag gör av ”mitt eget” blir inte direkt i toppklass och har en del brister kvalitetsmässigt. Men jag ser en ände på turbulensen, jag ska bara överleva tills dess.

Hemma är det också rörigt, barnen ska byta skola till hösten och det i sig har skapat en del extraarbete i form av människor som ”tycker” en massa om det beslutet, människor som både ringer och mailar. När beslutet väl var taget – vi byter – då tappade 12-åringen orken att gå till nuvarande skola de sista veckorna, skolan som är HATAD. Det är ett evigt peppande varje morgon, jag är väldigt tacksam för att kommande vecka är sista skolveckan.  Sen är det sommarlov! Men jag ska erkänna att jag inte ens har funderat på vad 12-åringen ska göra under de veckor som 9-åringen går på fritids och jag och maken jobbar… Jag orkar inte tänka på det också just nu.

Jag känner mig verkligen helt slut, blir irriterad konstant och hittar inte riktigt tiden/platsen för återhämtning. Tack och lov att det är badväder!

Nya äventyr

Sitter vid köksbordet och dricker kaffe, sneglar på klockan och funderar.

Snart ska jag väcka barnen inför en väldigt speciell dag. Idag ska nämligen båda barnen på studiebesök på en ny skola. Skrämmande och spännande.

Vad kommer de att tycka? Är detta en skola som de gillar? Är det denna skola de ska byta till, från sina nuvarande mindre bra skolor?

Onekligen blir det en speciell dag.

Recept Floridasallad

Sjukt god sallad, fungerar till frukost, lunch och middag.

För att den ska bli riktigt bra rekommenderar jag att den placeras i kylskåp ett tag innan den äts, som allra bäst är den efter en natt i kylskåpet. Men den fungerar utmärkt att sleva i sig nanosekunder efter att den är klar också.

Floridasallad

1 blomkålshuvud
1 finhackad rödlök
2-3 paket bacon
Dressing:
1/2 dl majonnäs
1 dl creme fraiche
1 msk fransk senap (mer om du gillar senap)
1 msk citronsaft
svartpeppar
Gör så här:
Hacka  blomkålen i småbitar.
Stek baconet, häll bacon och baconfett över den hackade blomkålen
Blanda dressingen
Blanda i löken i dressingen
Blanda allt
Håller i kylen fyra-fem dagar.
Nu är allt här i livet relativt så se detta som ett grundrecept, jag har experimenterat hej vilt, haft mer bacon, mindre majonnäs, mer creme fraiche, glömt löken och drygat ut allt med kinakål. Det mesta funkar! Bara gör!
Bild lånad från Allt om lchf.nu

Uppgång och fall

Förra helgen var det riktigt kanonväder. Jag började lördagsmorgonen med att sätta mig i solen med en rejäl balja kaffe och P3 Historia.

Efter några timmar infann sig någon form av välmående. Plötsligt kände jag mig bekväm i min kropp, på gott humör och riktigt tjohoooo inombords. Jag mådde så bra att jag blev förvånad.

DEN känslan höll i sig i 9 dagar, ända tills i förrgår. Då kom fallet.

Måndag morgon: *pang* 5 kilo tyngre, svullen och sjukt irriterad.

Nu har jag mått pissdåligt i 2-3 dagar, blir galen på folk omkring mig. Har god lust att vråla Håll käften! till alla som kräver min uppmärksamhet.

Livet….

Kär!

Japp, har plåtat ytterligare lite i trädgården.

….och så har jag blivit kär! 😍

I en sallad! 😁

Närmare bestämt Florida-sallad. Gudars vad gott det är, även efter att ha smackat i mig den nio måltider i rad tycker jag den är fantastisk. Helt klart ny ledare på matlistan.

Idag gjorde jag det!

Har länge varit sjukt sugen på att ta med nya svindyra kameran (som ligger och samlar damm) på en sväng i trädgården. På vägen hem idag bestämde jag mig för att IKVÄLL skulle det ske. Jag skulle banne mig ta mig tid och plåta!

Här är några av bilderna:

Det var inte alldeles enkelt att plåta med två barn som gapade, skrek och sprang omkring runt mig. Men känslan – känslan av att göra något bara för min egen skull en stund – var fantastisk.

Nu ska jag ta ännu mer hand om mig själv och krypa ner i lopplådan med en god bok.

Jakten på de perfekta byxorna

Jag beställer, jag hämtar, jag provar och jag skickar tillbaka. Ungefär så har det sett ut ett bra tag nu.

Senast beställde jag stretchjeans från ett märke som jag ”kan”. De hade rea så jag slog till på två par jeans, full av förhoppningar.

Hämtade paketet och provade jeansen. För stora – inte bra. Skickade tillbaka och beställde nya, fyra storlekar mindre.

Hämtade det nya paketet igår. Provade och tänkte att kanske, kanske fungerar detta?! Äsch, jag testar imorgon bitti igen så får vi se.

Nu sitter jag här med nya jeans på mig. Svarta. Det ska bli 28 grader varmt idag igen. Hm….

Jag struntar i att det ska bli varmt, idag tänker jag ha dessa brallor på mig. Med lite tur kanske de kan bli nya favoritbyxor?

*pang*

Märkligt hur det plötsligt exploderade i trädgården. Borta är kalla, grå och tråkiga morgnar när bilen behöver värmas upp för att ens gå att sitta i. Nu är det färgstarkt överallt och ljumma vindar redan klockan halv fem på morgonen.

Roade mig med att krypa runt i en rabatt igår kväll med kameran i högsta hugg.

Blir glad och pepp av alla färgglada växter och av värmen.

Och tur är väl det, för så mycket annat att bli glad över existerar inte just nu…

 

Bruten tystnad

Nio dagar utan ett inlägg – måste vara nytt rekord?! Men nu kan jag inte vara tyst längre.  😀

Har funderat en del över bloggen och insett att jag gnäller väldigt mycket, det är mycket frustration som töms ut via tangentbordet. Bra eller dåligt? Tja, jag har kommit fram till att det är bra. Det är min blogg, jag skriver inte för att roa andra utan för att bli av med saker som finns inombords, både frustration, funderingar och glädjeämnen. Så jag fortsätter på inslaget spår helt enkelt.

Och självklart har det hänt mängder med saker de senaste nio dagarna…

På jobbet är det rörigt och en smula turbulent. Jag berörs inte direkt utan kan beskåda spektaklet på lagom avstånd. Blir tillfrågad om mina åsikter och säger vad jag tycker i ledningsgruppen, som nu tycks ha möte varannan dag på grund av allt som händer. Som jag ser det finns det just nu många möjligheter till positiv förändring, men man måste våga ta det steget för att det ska bli verklighet, och det är jag inte helt säker på att höga vederbörande vågar.  En väldigt positiv sak är i alla fall att Puckot blev fråntagen ett projekt häromdagen *gör vågen*, baksidan av det beslutet är att tiden fylls med annat  – som antagligen påverkar mig, negativt.

Hemmavid är det också rörigt. Funderar på att låta barnen byta skolor, ett gigantiskt beslut som upptar mycket funderande. En nära vän har drabbats av cancer vilket känns oerhört jobbigt. Kommunikationen med maken är….obefintlig? Men hej, jag förnyade mitt gymkort ett år framåt och har faktiskt varit på gymet en gång!

Enda området där det är fullständig stiltje är vikten.  🙄

 

Sköna maj?

En lugn helg med många tankar och funderingar har passerat. Känner mig både laddad med energi och samtidigt en smula nedstämt och uppgiven. Förbryllande kombination.

Men igår var det äntligen måndag igen, en måndag som jag tillbringade med (snart) 12-åringen på ett köpcenter. Vi hade en riktig mamma-och-dotter-dag. Hade i min enfald trott att 2-3 timmar skulle räcka långt, haha så fel jag hade! Det blev över fem timmar. Hade aldrig kunnat ana att dottern hade sådant tålamod, hon provade över 40 par jeans! Tror att hon totalt var i provrummen i tre av de fem timmarna. Själv hade jag gett upp efter tredje paret byxor och ledsen-förbannad gått därifrån!

Så detta var min huvudsakliga utsikt igår.

Vi lämnade köpcentret ett stort antal kronor fattigare och med en proppfull bagagelucka. Samt icke att förglömma – en själaglad dotter. Tror dessutom att vi lyckades med konststycket att köpa sommarens alla kläder till båda barnen, inklusive baddräkter!

Trots att vi verkligen hade både trevligt och mysigt så kände jag mig nedstämd, sneglade på kläder till mig själv och insikten att jag är fet vällde upp. Nu behöver jag verkligen inte kläder men känslan av att inte kunna prova mer än ett begränsat urval är…….påfrestande.

Att nästan alla människor som gick runt i köpcentret till råga på allt verkade vara uppklädda och såg väldigt fräscha ut gjorde det hela värre.

Jag både såg ut och kände mig som jag kom från landet.  Det fanns ju speglar i princip överallt och vart jag än vände mig så såg jag den där glåmiga tjocka tanten med taskig hållning, risigt hår och f.d. svarta stretchjeans som satt riktigt dåligt.  Fy fan!

Jag har blivit bekväm på något sätt, bryr mig inte så mycket om hur jag ser ut. Jag behöver inte göra det känns det som, åker ju bara mellan hemmet, barnens skola och jobbet. Då ställs inte så höga krav,  eller snarare jag har sänkt kraven, tycker inte att jag behöver leverera. Nu fick jag en käftsmäll när jag befann mig i verkligheten.

Det kryper i kroppen, jag är frustrerad. Det är också ett sätt att börja maj på.

 

Vad mer är att vänta?

Vad är detta för vecka egentligen? Det känns som att ALLT händer just nu…

Efter tisdagens gnällmöte vaknade jag på skapligt bra humör på onsdagsmorgonen, sömn gör underverk för humöret!

När jag lämnat barnen på deras respektive skolor åkte jag raka spåret till däckfirman för att få på sommardäcken.

Sommardäcken som ”ingick” när jag köpte bilen och som legat inpackade i platspåsar sedan dess.

Vad jag missade när jag köpte bilen var att faktiskt kolla de där däcken! När vi packade upp dem stirrade både jag och däckkillarna förvånat på dem och en av killarna sa förskräckt:

– De där får du inte åka på, jag vägrar montera sånt skit på din bil! 

Så här såg de ut:

Jag tror framvagnsinställningen har varit helt åt helskotta vilket gjort att framdäcken var fullständigt nedslitna och på väg att brista på ena sidan.

En smula förskrämd kollade jag på vinterdäcken för att se om de blivit lika slitna under vintern, men de hade de inte – tack och lov!

Det hela slutade med att jag investerade i fyra sprillans nya däck för 6 000 kr. Det sved.  😥

Något nedstämd åkte jag sen till jobbet, förbannad på mig själv för att jag inte kollat däcken, förbannad på säljaren som mörkat detta faktum och sur över det stora hålet i plånboken…

Trots denna negativa start på dagen lyckades jag få en hel del gjort under onsdagsförmiddagen.

Efter lunchen, som bestod av en massa ojande och spekulationer från de övriga kollegorna över den uppkomna situationen med kollegan som sagt upp sig, satte jag fart igen.

Plötsligt kommer en kollega inrusande på mitt rum, smäller igen dörren, kastar sig i mina armar och storgråter fullständigt förkrossad.

Jag står nog och håller om kollegan i dryga tio minuter medan tårar och snor rinner innan det har lugnat ner sig så pass mycket att det går att kommunicera.

Vad har hänt?

Jo, kollegan hade tillsammans med chefen och några andra ansvariga varit på ett möte där de tillsammans inför ganska många (ca 60 pers) skulle förklara bakgrunden till en del beslut som berörde de närvarande.

De hinner knappt börja innan massan av människor ger sig på min kollega och under 15 minuter fullständigt förintar henom. Hackar i småbitar och kritiserar på ett aggressivt sätt.

Till slut blev det för mycket för kollegan, som lämnar mötet och flyr till mitt rum.

Det absurda är att kollegan blev kritiserad för något som är fullständigt ovidkommande. Ungefär som att en bagare skulle bli kritiserad för att inte kunna cykla!

Och hur i helskotta kunde chefen låta detta ske? Varför ingrep han inte när en av hans anställda utsattes för detta?

Efter drygt 1½ timme var kollegan i sådant skick att hen kunde lämna mitt rum. Kvar satt jag och var upprörd, samtidigt som jag funderade på hur det hade gått för chefen på det där mötet. När jag sen skulle åka för att hämta barnen insåg jag att mötet fortfarande pågick!

På kvällskvisten skickade jag ett sms till kollegan för att kolla hur läget var. Kollegan kontrade genom att ringa upp och berätta att läget nu var under kontroll. Hen hade hunnit prata med chefen efter att mötet var över och fått rapport om att allt hade gått bra, men att chefen hade ångest(!) över det som hänt med kollegan. Generöst nog hade chefen erbjudit kollegan att dagen efter få jobba hemifrån! Kollegan protesterade eftersom vi hade ett viktigt möte inplanerat under hela torsdag förmiddag. Vi ägnade säkerligen en timme åt att spy galla och gnälla av oss innan vi avslutade samtalet.

Torsdag morgon vaknade jag vid 3-tiden av att jag hade en dundrande huvudvärk. Gick upp och tog värktabletter och drack kaffe. Insåg att det inte var huvudvärk utan migrän! Inte direkt vad jag behövde just denna dag.

Försökte kräkas bort trycket i huvudet innan jag skulle skjutsa barnen och åka till jobbet men det släppte inte. Så med en platspåse placerad i knät ”i fall att” skjutsade jag barnen och styrde sen till jobbet.

Ägnade hela förmiddagen åt det viktiga mötet med kollegan och chefen. Tvingade dem att sitta i mitt mörklagda rum för att jag skulle stå ut. Blev förvånad över hur effektiva vi faktiskt var, och återigen upprörd över en del saker men det var inte svårt att hålla masken eftersom migränen dominerade.  När mötet var slut valde jag att åka hem, ingen idé att sitta med sånt tryck i huvudet och försöka jobba, det blir bara löjligt.

När jag kom hem upptäckte jag att en del tryck faktiskt lättat i huvudet men att jag istället fått ont i axlarna! Slet fram en vetekudde som jag värmde och la på axlarna och parkerade mig sedan raklång i soffan tills det var dags att hämta barnen.

Igår kväll bestämde jag mig för att jobba hemifrån idag, måste få klart några dokument som ska skickas till en myndighet.

Tack och lov är migränen inte dominerande idag, den ligger som på lurpass i bakhuvudet. Så nu gäller det att få iväg barnen så att jag kan jobba effektivt.

Den stora frågan är väl egentligen vad som kommer att hända idag???

 

Årets officiella gnällsammankomst avklarad

Ibland, ganska ofta faktiskt, undrar jag hur folk är funtade.

Igår satt jag i över fyra timmar på ett årligt återkommande möte och blev smått galen på folk. Istället för att komma framåt kändes det som att alla hade med sig varsin slaskhink som de tömde ut på bordet. Ett år av samlad irritation och missnöje spyddes ut och geggades runt i.

Jag valde att hålla en väldigt låg profil, satt mest och antecknade, men när mötet var slut och jag hasat mig till bilen för att skynda hem reflekterade jag en del.

Vad är det som gör att människor inte vill se sin egen del i saker och ting, som gör att de bara förväntar sig att saker ska lösa sig utan att de själva rör ett finger, inte ens säger till att det finns ett fel?

Samma människor som i mina ögon inte tar sitt eget ansvar hävdar med en enorm självgodhet att de är så ansvarsfulla.

Jag blir som en trotsig treåring inombords när jag hör hur de på mötet går till rena personangrepp, ”K som är så välbetald ska inte göra de här sakerna”, ”L gör inte sitt jobb”, ”varför har M tagit jobb ifrån N”, ”O jobbar så långsamt”, ”P känner sig djupt kränkt över det här” osv. Jag får en nästan ohejdbar lust att trycka till dem genom att påpeka deras egna brister på ett riktigt j-vligt sätt. Tack och lov har jag med åren lärt mig att knipa käft för att inte skapa konflikter.

Men jag tar illa vid mig och blir upprörd!

Syftet med mötet var inte, och har aldrig varit, att kritisera andra och ifrågasätta vad de gör, varför de gör det eller hur de gör. Efteråt kändes det dock som att det var precis det som just gjorts i fyra timmar! Jag begriper inte hur vi kan hamna på personnivå vareviga gång!

Ett typexempel på hur ansvarsfulla dessa personer är visar sig när en (av 123 frågor) ställs:

– Har skyddsombuden utbildning inom området? undrar mötesordföranden.

-Jag har minsann aldrig fått någon utbildning! säger en person upprört.

Hm, nu ska vi se här tänker jag tyst för mig själv… Du är alltså skyddsombud? Okej, vilket ansvar har då DU att skaffa dig den kunskap som de fackliga medlemmarna förväntar sig att du har då de har valt dig?

– Har du varit i kontakt med facket för att kolla vilka utbildningar de erbjuder inom området för valda skyddsombud? undrar mötesordföranden.

– Men jag har ju aldrig fått någon utbildning! svarar personen ännu mer upprört.

-Ja, det är för jävligt att vi förväntas sitta på möten utan att ha fått utbildning, säger plötsligt en annan person.

Så håller det på, i princip varenda fråga/punkt slutar med att allt är någon annans fel. Jag blir galen och frustrerad när det blir så, jag vill komma fram till en åtgärd om något inte fungerar, inte fastna i dy.

Så detta malde i mitt huvud medan jag körde hem. En stor besvikelse (och återigen en bekräftelse!) på att många medarbetare är som de är och en känsla av skam över chefen. Jag tog illa vid mig när det spyddes galla över chefen, jag vet att han inte är perfekt och kan inte riktigt förstå varför jag skäms å hans vägnar, men det gör jag. Jag vill försvara honom med näbbar och klor, men förstår inte riktigt varför eftersom jag själv är besviken på honom.

På förmiddagen kom administratören som sagt upp sig dagen innan in till mig för en spontan pratstund – som tog över en timme!

Det samtalet låg också och skvalpade i huvudet på hemvägen.

Det administratören berättade om orsaken till sin uppsägning kändes som jag själv hade kunnat säga. Skillnaden är väl att min bägare inte är full ännu.

En av orsakerna var löneskillnaden till ”den speciella damen”.

Efter samtalet kollade jag upp vad ”den speciella damen” faktiskt har i lön och insåg att människan har 700 kr mindre än mig. Hur är det möjligt??? Motsvarande tjänster ligger 7-8000 kr under min lön.

Den där löneskillnaden på 700 kr fick mig att gå igång ordentligt och väckte avundsjuka(?) inom mig.

Jag har svårt att hantera mina tankar runt detta, å ena sidan blir jag förbannad och besviken över att en person som har ett glassjobb lyckas få upp sin lön så galet mycket jämfört med min, å andra sidan tycker jag att jag har ett bra jobb. Den här obalansen gör mig bitter och lämnar en fadd smak i munnen.

I ärlighetens namn leker jag med tanken på att säga upp mig. Det gynnar mitt ego att tänka på kaoset som skulle uppstå. Jag ser framför mig hur rörigt det skulle bli när det ska rekryteras (minst) tre personer för att göra mitt jobb, och var skulle dessa människor få plats?

Jag letar inte aktivt jobb, men har de senaste månaderna blivit kontaktad och erbjuden två jobb. Det är smickrande men inget har känts tillräckligt lockande.

Som tur var kom jag hem och kunde släppa alla dessa tankar på irriterande, inskränkta personer och löneskillnader. Det var bara att kasta sig in i vardagen och fixa mat till barnen.

Och idag är det en ny dag som garanterat kommer att innehålla oväntade saker. Det är bara att sitta lugnt i båten och låta det ske. Fast först av allt ska jag åka till däckfirman och byta däck!

Inte en måndag som alla andra

När jag kom till jobbet igår hade jag två saker i huvudet som jag tänkte jobba med. Så blev det inte kan jag säga!

Istället blev det en riktigt märklig måndag.

När jag väl hade parkerat mig på stolen, efter att ha varit ”måndags-social” och lyssnat på allas helgeskapader, slog jag en pling till chefen för att kolla en sak. Han svarade inte utan lyfte bara luren eftersom han satt i ett annat samtal.

Jag överhörde det samtalet och blev en smula konfunderad eftersom chefen lät väldigt formell. När han väl avslutat det andra samtalet och började prata med mig sa jag precis just det, Jösses vad formell du lät! Han svarade, Jag kommer till dig nu.

Hann fundera en del innan han några minuter senare dök upp, tänkte att nu har det väl hänt något allvarligt, frågan är bara vad.

Han kom intrampandes, stängde dörren och satte sig riktigt nära mig och väste fram A har sagt upp sig! Min spontana reaktion var YES – äntligen!

A är en person som vi har haft problem med, en konfliktskapare med väldigt hög röst. En sån där person som alltid, verkligen alltid, säger sitt hjärtas mening – utan censur. Som tar sig rätten att komma på möten, även utan inbjudan, bara för att få yttra sig.  På ren svenska skitjobbig. A har varit sjukskriven sedan september (för det är för långt att åka till jobbet, det skapar utbrändhet!) och alltså beslutat sig för att säga tack och adjö. En välgärning för oss alla.

Vi var tacksamma för denna uppsägning samtidigt som våra hjärnor kickade igång och vi började diskutera vilka möjligheter som nu öppnade sig, och hur vi skulle ta till vara på dem.

Chefen hann bara lämna rummet så kom en av kollegorna som jobbar i samma byggnad som mig in i mitt rum. En av kollegorna som jag just hade fått en helgredogörelse av.

– Jag ville bara berätta för dig att jag säger upp mig idag, jag ska gå till chefen nu och berätta det!

Va? Öhum…. Jaha?!

I ärlighetens namn minns jag inte vad jag svarade, men hon travade i alla fall iväg till chefen.

Jösses! var min reaktion på detta när jag väl var ensam på rummet. Vad kommer att hända nu? Den här personen fungerar som någon form av administratör åt en väldigt speciell dam. (Herregud, alla är verkligen speciella!)

Den speciella damens reaktion skulle jag vilja se/höra tänkte jag, detta kommer att kallas katastrof med stora bokstäver. Att bli av med sin slav/högra hand är inte lätt.

Personligen har jag oerhört svårt för den speciella damen, och det tror jag personen som just sagt upp sig också har, det är en krävande dam som hävdar att hon har det viktigaste jobbet av oss alla. När hon säger det brukar jag himla med ögonen och fundera på vilken världsbild hon har.

Saken är den att hon bytte internt till det jobb hon har idag för drygt två år sedan och hon har fortfarande möjlighet att gå tillbaka till sitt tidigare jobb. Ett jobb som är långt ifrån krävande, det består mest av fika och mys i min värld. Det fina i hennes kråksång är att hon skulle få behålla sin nuvarande lön (som är skyhög!) OM hon går tillbaka.

Jag hann inte mer än fundera igenom vilka scenarior som skulle kunna ske när chefen ringer. Jag kommer till dig, var allt han sa.

Några minuter senare kom han, stängde min dörr och slog sig ner i en fåtölj.

-Jag antar att du vet vad som hänt? sa han.

-Jajamensan! sa jag.

-Vad tror du händer nu? undrade han.

Vi började spekulera och kom fram till att vi antagligen kommer att behöva ersätta både administratören och ”den speciella damen”.

Medan vi satt där och försökte räkna ut oddsen för de olika scenarierna hör vi plötsligt ”den speciella damen” med oerhört hög röst vråla Det här måste jag få smälta! Vi antog att hennes högra hand/slav just berättat nyheten…

Vi satt kvar och diskuterade fram till lunch, för samtidigt som det blir rörigt finns det också en massa möjligheter i detta.

När chefen sen gått och jag satte mig vid lunchbordet valde kollegan att berätta för alla att uppsägningspappret nu var inlämnat.

Första reaktionen?

Jo, de två andra administratörerna som gör liknande uppgifter blev bleka och det första en av dem säger är Ja, bara inte jag får dina arbetsuppgifter! 

Hm, det säger en del. Noll intresse för personen ifråga, ingen undran över varför utan bara egoistiska tankar och rädsla för mer jobb.

Ja jösses, det var en intressant lunch måste jag säga, där det blev mer än tydligt hur egoistiskt andra tänker, känner och reagerar.

Efter lunch kom nästa sak.

En annan kollega som varit sjukskriven någon vecka hörde av sig och berättade att hen har drabbats av svår sjukdom, så svår att kollegan kanske aldrig kommer tillbaka mer. Vi pratar om 4-6 månader kvar att leva.

Ja jävlar vilken måndag!