Periodisk fast – ofrivillig

Hela förra veckan var jag hemma, däckad av den här märkligt sega förkylningen. Febern försvann i början på veckan och lämnade kvar kontrollerbart snorande och en hosta från helvetet.

Hostan var periodvis så jobbig att jag då och då tog en klunk Cocillana-Etyfin. Jag VET att den innehåller socker, och jag vet att den stoppar upp magen. Men två klunkar per dygn ansåg jag inte vara någon fara.

I fredags mådde jag riktigt skapligt, ända fram på förmiddagen. Då fick jag galet ont i magen. Det första som slog mig var att det var tillfälligt stopp i magen på grund av hostmedicinen. Så kaffe med extra mycket kokosolja ordinerade jag mig själv medan jag låg i sängen och ojade mig av smärta. 

Någon gång på eftermiddagen kom magen igång, men smärtan var kvar. Det var så plågsamt att jag faktiskt inte vågade äta något. 

Det tog över 30 timmar innan jag till slut gjorde lite äggröra för att få i mig något överhuvudtaget.

Jag konstaterade också att jag gått ner 3 kilo på ett dygn! Då slog det mig plötsligt att jag faktiskt hade fastat. 

Så med fortsatta magsmärtor och en fungerande mage ägnade lördagen åt att ligga i sängen och läsa om periodisk fasta. 

Jag hade inte riktigt förstått hur 24-timmarsfastan fungerade. Om man kunde fasta 24 timmar hela tiden och bara äta EN måltid per dygn, och om jag i så fall var tvungen att få i mig allt vid denna måltid. 

Insåg efter lite läsande att de flesta fastar bara 24 timmar 1-2 gånger i veckan, inte sju dagar i veckan som jag trodde. 

Jag testade först 30 timmar och sedan 24 – på rad, innan jag började äta ”som vanligt” igen igår.

Nu är det så att magsmärtorna inte är borta, men magen fungerar alldeles utmärkt, så jag börjar fundera på om mina äggstockar försöker säga mig något. 

Kan man plötsligt sådär bara få jätteont i en äggstock? Dessutom minskar smärta om blåsan är full, men när jag kissar känner jag att smärtan kommer tillbaka. 

Motar just nu Olle i grind med hjälp av värktabletter, och tänker ge det ett par dagar till innan jag kontaktar sjukvården. Och under tiden äter jag som vanligt, men jag ska fördjupa mig mer i periodisk fasta, för det verkar onekligen intressant.

Life sucks

Herregud vad jag är trött på detta nu…

Att inte få känna sig frisk, att inte kunna gå och träna – och att det är julafton om 13 dagar!

Ärligt, jag orkar inte bry mig om julen. Det är så det känns. Jag skiter i julklappar och julmat. Tänk om man kunde göra det?! Bara strunta i allt.

Men, det är klart att man inte kan, barnen skulle bli galna om inte annat. Och jag har i ärlighetens namn köpt några julklappar till dem. Jag vet, det borde vara fler, men jag har ju 12 dagar på mig. Och resten av familjen borde också få julklappar. 

Precis just nu, när jag sitter på jobbet och skriver detta, känns det som att jag bara vill hålla andan, blunda och när jag tittar upp nästa gång ska det vara 25 december. Nåja, drömma kan jag i alla fall.

Jag vet inte riktigt vad som fattas mig, jag är inte trött och slut, men den där lilla extra gnistan finns inte. Skulle jag få gissa så beror det på brist på träning, för det ger mig definitivt lite jävlaranamma. Men när får jag se insidan på ett gym nästa gång? 

Ja ja, jag vet att jag gnäller…. 

Frustration

Nej, jag är inte död, bara galet frustrerad.

Vad är det med denna höst?! Den ena sjukdomen avlöser den andra. Jag kommer aldrig upp till ytan känns det som.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva, men jag blir galen av att inte kunna träna!

Och inte nog med att jag blir frustrerad på grund av sjukdomar, jobbet skapar en del irritation också.

Men jag vet – det är bara att vänta, på allt. Problemet är att jag är sjukt dålig på att vänta, saknar fullständigt tålamod.

Det går riktigt bra nu

Kan inte låta bli att le väldigt brett just nu…

I söndags kväll kände jag mig full av energi för att ge mig in i fokuserandet på kosten, att äta köttfärsbiffar tills de sprutade ur öronen på mig.

Så jag började måndagsmorgonen med…två vanliga smörgåsar bestående av nötfri kesolimpa med ost och paprika på.  Ungefär när jag hade ätit upp dem kom jag på att jag skulle ha ätit något helt annat! Ja ja…

Vid lunchtid på måndagen kom jag i alla fall ihåg att äta köttfärsbiffar – alltid något.

När jag hade hämtat barnen och kom hem visade det sig att min mamma hade gjort varma svampmackor till oss, hon hade till och med bemödat sig med att göra smörgåsar till mig, med mitt ”bröd”. Så då blev det inga biffar.

Igår gick det också åt pipsvängen, min vana trogen åt jag mina sedvanliga mackor till frukost och på konferensen åt jag någon form av köttbit till lunch. Middagen bestod inte heller av mina köttfärsbiffar eftersom mamma hade varit i farten igen.

Så, av 6 möjliga måltider har jag lyckats äta enligt plan en gång.

Kan inte annat än skratta åt det, så himla typiskt. Är trots allt nöjd eftersom jag inte ätit några ”tokiga” saker. Men på’t igen idag!

Det där med kosten – nytändning

Medan jag i mitten av veckan stod och stekte köttfärsbiffar av 2,5 kg färs kom jag att tänka på min egen kost.

Jag kollade upp vilka macros (enligt ketokalkylatorn) jag borde ligga på och hamnade på 100gr p, 100 gr f och 10 kh. Enkla siffror att komma ihåg. Dock ska sägas att de baseras på att jag tränar ”som vanligt” – vilket jag inte gör just nu… *gnäll gnäll gnäll*

Ja, jag tycker att det är jobbigt att behöva TÄNKA när jag ska äta, att hålla på och bokföra och finjustera intag hit och dit. Men hej, det lär knappast bli någon förändring om jag gör som vanligt.

Så jag gjorde det enkelt för mig, jag satte mig med kostbevakningen.se och började leka. VAD skulle jag kunna peta i mig utan att behöva tänka? Finns det något jag skulle kunna äta typ varje dag ett tag för att komma upp på banan? Ja, så klart att det gör!

Eller vad sägs om detta:

Ovanstående är morgonkaffet (med mjölk och kokosolja) och sen ett antal köttfärsbiffar med kryddsmör och spenat. Simpelt, och säkert tjatigt efter ett tag – men det är en början som jag är övertygad om att jag kan stå ut med ganska länge.

När detta väl hade landat i min skalle åkte jag och köpte 5 kilo färs, och idag har jag gjort oändliga mängder med köttfärsbiffar, alla nogsamt vägda:

Från imorgon testar jag detta, dock med ett undantag på tisdag eftersom jag är på konferens då.

Förutom att faktiskt förbereda en massa mat läste jag något som fick mig att tänka till idag. Det fanns en artikel på kostdoktorn som den där välkända läkaren (Jong? Wong?) hade skrivit. Den handlade i korthet om insulin och hur det påverkar våra kroppar. Det jag fastnade för var de rader som handlade om periodisk fasta (PF).  De var intressanta och fick min hjärna att gå igång lite extra. PF är definitivt något jag ska testa lite längre fram, jag har nämligen noterat hur min kropp fungerar, reagerar och mår av att INTE äta tre gånger per dag utan snarare max 1-2.

Nu vet inte jag vad som är rätt för mig, men om jag inte testar någonting så lär jag heller aldrig få veta det. Spannet är ganska långt från att ”vräka” i sig fett vid minsta lilla hungerskänsla till att köra periodisk fasta. Det är också ett stort spann från att äta en proteinmängd baserad på målvikt + dubbla den mängden med fett ( i mitt fall t.ex. 80 gr protein och 160 gr fett) till att äta 100 gr protein och 100 gr fett.

Herregud, varför kan inte livet vara enkelt och ett facit ingå?

Ja, önska mig lycka till med mina smörpaket och köttfärsbiffar…

Morgonstund

Nackdelen med att somna vid 22-tiden är att jag vaknar vid 02:30 och känner mig utsövd. *suck*

Eftersom jag nu har som mål (läs: fått order från chefen) att jobba ”bara” 40 timmar/vecka så har jag inte en uppsjö med jobb som ligger och väntar, så vad ska jag då sysselsätta mig med denna tid på dygnet? För somna om kan jag inte.

Det blir en del meningslöst surfande, bloggläsande och fb-scrollande. Egentligen helt ointressanta saker. Men som sagt, jag har inget jobb att sätta tänderna i.

Det känns verkligen jättekonstigt att inte jobba som jag har gjort tidigare, både skönt och frustrerande. En stor omställning är det. Det händer att jag sitter på jobbet och funderar på vad jag ska göra – egentligen. Plötsligt finns det en massa tid som inte är fylld. Jag har inte lärt mig ännu att hantera det nya tempot så ibland blir jag frustrerad över stiltjen. Men jag ska nog vänja mig. Till slut.

Jag hade en tanke om att jag skulle fylla min tid, och döda en del frustration, med hjälp av träning – men eftersom den här förbannade förkylningen vägrar lämna min kropp fungerar inte den idén optimalt. Men så fort jag känner mig tillräckligt frisk för att gå igång på allvar igen blir det nog bättre, då kan jag fokusera på träningen och nörda ner mig i detaljer igen.

Konstigt nog går jag som katten kring het gröt när det gäller kosten. Just nu skulle jag kunna djupdyka i den och ägna tid åt att försöka förstå vad det är som inte fungerar. Men det gör jag alltså inte…

Så vikten står i princip på samma siffror som den gjort de senaste 5 månaderna. *suckar igen*

Men som sagt, just nu upplever jag att jag har mycket tid över, att jag sen inte kan använda den till något vettigt får jag nog se som en övergångsfas. Jag hinner definitivt dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro och jag har en sabla koll på alla vänners status på fb plötsligen.

Men vad ända in i h-lvete!

181102 Fredagsflexar på gymmet

Seriöst, jag håller på att bli fullständigt galen.  Jag har varit mer eller mindre förkyld sedan den 15 september. Ja, det är rätt: 15 september! Det är 7 veckor!

SJU JÄVLA VECKOR!  👿

Av de sju veckorna har jag hållit mig helt borta från gymmet under totalt fyra veckor, dock inte i sträck. Så fort jag har känt att jag varit skapligt okej har jag trampat iväg och kört ett pass, och bittert konstaterat att jag inte är helt frisk.

Både i fredags och igår körde jag träningspass, och konstaterade surt att jag inte riktigt orkar värma upp ordentligt, känner mig helt färdig efter halva uppvärmningen. Orken finns inte där helt enkelt. Så jag har gått rakt på vikterna istället. Kraften och styrkan finns kvar (tack, högre makter) men inte uthålligheten. Det känns som att jag bara kan underhålla, inte utveckla.

Det här gör mig faktiskt galen. Att inte kunna träna ordentligt när jag både är motiverad och har viljan är förödande. När ska skiten försvinna?

Nu är det likadant med barnen, deras förkylningar går om och om igen. Fast de verkar vara friska mellan attackerna, i motsats till mig som aldrig blir helt av med bacillerna.

Antar att detta ska ses som en utmaning, frågan är vart den leder…

Jag vill bli frisk!

Stiltje

Nu var det en smärre evighet sedan jag skrev något vettigt här på bloggen känns det som.

Det beror på att det inte händer så himla mycket och att det som faktiskt händer genererar gnäll och frustration.

Just nu är jag mest irriterad på den här förbannade förkylningen som aldrig verkar vilja släppa taget, och som hindrar mig från att träna som jag vill. Skiten verkar aldrig försvinna!

Mötet med juristen

Igår var det äntligen dags att träffa den där juristen angående mina övertidstimmar.

Chefen och jag har pratat igenom det hela flertalet gånger, och han har verkligen mått dåligt efter att han insett hur mycket jag egentligen jobbat. Tack och lov har han aldrig misstrott mig.

Jag var sjukt nervös inför mötet och upptäckte att chefen var än mer nervös. Det enda jag ville var att få mötet överstökat fort som attan och dessutom få ersättning för nedlagd tid.

Men självklart skulle det grottas i varför. Hur kan det komma sig att…?

Men vi lyckades med enad front ta oss igenom alla frågor.

Det hela slutade på ett bra sätt, juristen menade på att det var bara att betala. Alternativet var att ge mig helt ledigt i 3-4 månader och det förkastade chefen direkt, för det skulle aldrig fungera.

Så nu sitter jag och väntar på utbetalningen, och det dröjer säkert till slutet av november.

Efteråt var jag nästan hög av lättnad, och först då förstod jag också hur nervös och laddad jag varit inför mötet.

Det stora steget nu är att komma ner i 40-timmars vecka. *moahaaahaaa*

Segt så in i helskotta

Denna förbannade förkylning håller sig kvar.

Det betyder i praktiken att jag inte kan träna, och tro mig – jag har verkligen försökt träna eftersom jag behöver det!

Tar jag i ordentligt, vilket jag älskar att göra, blir resultatet:

Så nu har jag gett mig själv 10 dagars träningsförbud, och det suger. Har klarat av 2 dagar…

Försöker mig på skogspromenader istället och det är sjukt tråkigt. Den obligatoriska fredagsflexbilden är utan tryck i musklerna.

Men men, har man inte tränat på en herrans massa år så är väl några veckor ingenting, satt i perspektiv alltså.

Överskottsenergin är dock ett problem, har ett sjukt tryck i kroppen som vill ut. Gör mitt bästa genom att laga enorma mängder mat som jag fryser in för att ha som lunchmat på jobbet, sorterar kläder, tvättar bilen m.m.

Ibland är det kanske bra att få lite distans till sitt nörderi, trots att jag inte kan se det just nu.

Äntligen!

Tre veckor! Tre vidriga veckor utan träning. Det är vad den här förkylningen har ställt till med.

Under den gångna veckan har jag varit på jobbets gym fem gånger, bara för att blir av med frustration och överskottsenergi. Och för att testa hur läget egentligen är. Jag har inte tränat ”på riktigt” alltså.

Men idag så körde jag ett riktigt pass. Kände redan igår kväll att jag var laddad till tusen, så klockan 05:47 i morse åkte jag iväg till gymmet.

Fick till ett hejdundrande bra pass, även om jag stundtals hostade som en lungsjuk och snöt några liter snor ur näsan. Valde att köra igenom hela kroppen, så det tog nästan 1,5 timme + att jag cyklade 1,5 mil som uppvärmning.

Stressen över att ha tappar styrka under dessa tre veckor visade sig vara helt obefogad, styrkan finns där, och har kanske till och med ökat. Eller också var jag så taggad idag att jag tog i från tårna för att göra bra resultat.

Jag är i alla fall oerhört glad, nöjd och tillfreds med att vara igång igen. Imorgon blir det ett nytt pass.

15 dagar…

Usch och fy! Idag är det 15 dagar sedan jag var på gymmet. En smula panik är vad jag känner just nu. Det är många dagar.

Försöker verkligen intala mig att det bästa jag kan göra är att vänta till jag är så pass frisk att jag inte får en hostattack från helvetet när jag går uppför trappen till ovanvåningen, eller snyter ut en halv deciliter snor i påskfärger.

Jag vet att jag gör rätt som väntar, men fy vad jobbigt det är!

Har i alla fall lyckats jobba den här veckan, även om jag jobbade hemifrån i fredags och det har gått skapligt bra. I torsdags var första dagen sedan jag blev sjuk som jag kände det bekanta trycket i kroppen igen, och det gjorde mig nästan gråtfärdig. Jag älskar det där trycket, det som får mig att prestera på gymmet. Det som krävs för att jag ska prestera.

Apropå gym… Det ska öppna ett nytt gym i en byhåla nära mig, som jag passerar till och från jobbet! Enligt uppgift kommer det att bli rejält stort (till ytan) och ha fantastiska öppettider. Såg att priserna ligger en bit högre än vad jag betalar idag, men om jag får både bättre öppettider och fler maskiner är det definitivt värt det. Ska bli spännande att se vad det är för ställe när de väl öppnar!

Men, idag blir det inget gymbesök, idag blir det brödbakning, matlagning och säkerligen några rundor i tvättstugan. En helt vanlig söndag med andra ord.

 

Nionde dagen

Herrejösses!

Det var en envis förkylning jag har åkt på. Den klamrar sig fast rejält.

Det värsta av allt är inte själva förkylningen, det är alla dagar som går utan att jag kan åka till gymmet. Idag är det nionde dagen utan träning. Hua.

Långt bak i huvudet vet jag trots allt att man oftast inte börjar tappa det man byggt upp i muskler och kondition förrän efter 14 dagar. Dvs om 5 dagar. Hinner jag bli så pass frisk att jag kan gå och träna inom 5 dagar? *håller tummarna*

Jag är i alla fall rejält trött på att vara sjuk nu, gillar inte att inte ha full kapacitet. Orkade bara åka till jobbet ½ dag förra veckan, och även det blev jag fullständigt slut av.

Men nu är det en ny vecka!

Tack och lov är jag över den där puckeln med sjukt mycket jobb, det känns nästan som att jag inte riktigt vet vad jag ska göra på jobbet…

Men om jag vrider på huvudet och kikar bakåt så finns det ganska mycket som jag inte har gjort, som har fått vänta, så sysslolös lär jag knappast bli.

Inte har tagit tag i maten heller. Fast jag har kollat upp hur jag ska fördela näringsämnena. Det jobbiga är att räkna om det till mat, vad kan jag äta för att hålla mig inom ramarna? Men den tiden kommer den också, sen.

Varför inte löpband? Förklaringen.

Ligger däckad i förkylning…

Är man sjuk får man inte gå till gymmet, för övrigt så orkar man inte det. Men jag VILL dit. Idag är fjärde ”vilo-dagen”, så länge har jag inte varit utan träning sen jag började i somras. Frustrerande är bara förnamnet. Men imorgon hoppas jag att jag är så pass frisk att jag i alla fall fixar att gå till jobbet.

Mitt förra inlägg, om träningscykelupplevelsen, innehöll ett val. Valet mellan löpband och träningscykel. Jag valde cykeln. Förklaring till det kommer nedan, från en upplevelse jag hade i somras, då jag för andra gången i mitt liv fick för mig att använda ett löpband. Sedan dess har jag inte gjort det någon mer gång, av förklarliga skäl.

 

Avdelningen: Spring för f-n, SPRING!

Hur korkad kan man bli på en skala tro? 

Jag är övertygad om att jag låg i toppen på den skalan idag i alla fall. 

Efter avslutat styrkepass tänkte jag att jag kanske skulle försöka mig på det där löpbandet igen, liksom avrunda dagens pass med lite lättare jogging. (figuren har ingenting med verkligheten att göra – se den bara som en trevlig illustration.)

Sagt och gjort, jag rättade till Skogaholmslimpan av jello-typ jag har i brösthöjd ( . )( . ), spände fast telefonen och började springa.

Hej vad det skumpade! För att Skogaholmslimpan inte ska knocka mig i ansiktet har jag en något udda stil, jag liksom springer (nåja) med armarna som gripklor över bröstet. Säkerligen en ergonomisk fullträff!

När jag som bäst flåsar på i min något udda stil känner jag att det dessutom börjar brännas under fötterna. Det är inte skönt.

Plötsligt, mitt i mina funderingar om skor, rycks dörren till gymmet upp och in kliver en gäst. (Dörren är belägen ca 2,5 meter från det löpband jag använder!)

H-lvete! Vad gör jag nu?!

Gästen tittar på mig och jag lyckas krysta fram ett Hej! fast jag egentligen inte kan andas. Ler gör jag också, tror jag. Och fortsätter springa!

Han kliver in i gymmet och strosar runt, tittar lite på maskinerna och verkar allmänt förvirrad.

Om han försöker prata med mig så hör jag inte ett skvatt, jag har musik dunkande i öronen blandat med en puls på 850, eller nåt.

Jag försöker mitt allra bästa att springa obehindrat och få det hela att se ut som en lätt joggingtur en lördagsmorgon. Lyckas antagligen inte alls….

Tills slut går karln, och jag har sprungit sjukt mycket längre än vad jag hade tänkt!

Nu ska jag bara sluta svettas så jag kan ta av mig skorna och köra hem barfota!

Avdelningen: Nära-döden-upplevelse, igen!

Lördag 15 sept.

När jag gick och la mig igår kväll hade jag en skön känsla av övertryck i kroppen, en sån där känsla som gör att jag längtar efter att gå till gymmet och pressa ur ALLT ur kroppen. Så jag somnade (troligtvis) med ett leende på läpparna och en het längtan efter ett riktigt tungt pass.

När jag vaknade i morse, säkerligen med intorkat dregel runt munnen, var känslan en helt annan. Lunginflammation? Herregud, jag kände mig fullständigt slut. Hostade och hackade som en gammal traktor.

Men hej – ont ska med ont fördrivas, om jag så ska använda startgas.

Med hjälp av kaffe fick jag igång kroppen och drog på mig träningskläderna för att åka till gymmet. I bilen på vägen dit gjorde jag allt jag kunde för att inte “känna efter”. Vill inte riskera att känna mig döende.

Värmde upp med en halvmil rodd. Det gick sjukt segt, att det överhuvudtaget gick kan jag tacka pannbenet för. Började tveka och funderade på om det var så himla smart att kasta sig över hantlar och stänger.

Fick plötsligt den helt geniala(?) idéen att köra ett cardio-pass. Det är alltså kondition. Att inte någon sköt mig direkt är ett under. Hur f-n kunde jag ens komma på den idéen, de flesta som känner sig krassliga brukar istället tänka “en kopp thé och vila i soffan” och ta sig ifrån gymmet fortast möjligt.

Men självklart inte jag. Nej då. Jag är inte som andra.

Så…. Kondition alltså.

Efter en halvmil rodd är inte längtan efter ännu mer rodd så stor. Så, vad återstår att välja på? Löpband eller cykel. Löpband? Aldrig i livet, finns inte på kartan. Okej, cykel får det bli.

Minns inte när jag satt på en träningscykel senast, det är så sjukt tråkigt att cykla utan att komma någonstans, och det matchar inte riktigt min image. *ler snett*

Men, jag lyckades i alla fall kravla mig upp på en cykel och efter en del ingenjörsstudier spänna fast fötterna på/i pedalerna. På “min tid” var pedalerna enklare kan jag säga. Varför i hela fridens dar ska man spänna fast fötterna? Cykeln rör sig ju inte.

Sen återstod det att få fart på displayen. Det finns närmare 70 olika knappar och reglage som man kan trycka, vrida, klicka och fippla på. Vafan, bara att få igång åbäket kräver en mindre kurs.

När jag väl hade fått allt att lysa så dök det upp en massa konstiga meddelanden om att jag skulle ansluta än det ena än det andra. Och nej, jag hade fortfarande inte börjat trampa. Hjärtfrekvens NOLL dök plötsligt upp. Mäh!

Hittade till slut en knapp med “random program”, sen började jag trampa, allt för att slippa se ut som “snillet spekulerar” och glo på en display stor som en mindre tv.

Jaha ja, det här går ju bra!

Tittar på displayen, 50 meter, 52 meter, 54 meter.

Alltså, det går sjukt långsamt att cykla, det ska man ha klart för sig. Men jag vet att det finns ett samband mellan hur fort man trampar och hur långt man kommer. Så jag trampade fortare.

Efter 200 meter trodde jag att döden var bakom mig. Det brände som eld i benen och svetten envisades med att rinna in i ögonen. Sablar vad jobbigt!

Men som sagt, pannben – det är bara att trampa på. Och tro det eller ej, efter en dryg (ohyggligt dryg) kvart var det som att benen rörde sig av sig själv. De hade blivit maniska, nästan besatta.

Efter 2 mil, och sjukt många minuter, gav jag upp. Herregud vad jobbigt!

Satt kvar på cykeln och lät pulsen gå ner. Sen skulle jag gå av cykeln. Då upptäcker jag att känseln i min bakdel är borta. Puts väck!

Okej, dags för ny insats från snillet som spekulerar krävdes – hur kommer jag av den här tingesten?

Det var inte vackert, men av kom jag. EFTER att ha insett att det var en god idé att koppla loss fötterna först. Jorå, jag gjorde ett försök att “kliva av” med bortdomnad rumpa och fötterna fortfarande fastspända.

Väl på golvet är lyckan total över att jag har en cykel på vardera sida av mig, för benen bär inte. I vild desperation vräker jag ut armarna och liksom omfamnar båda cyklarna, tacksam över att ha en viss överkroppsstyrka, och hänger mig fast i pinnarna som ska föreställa styren. Att jag sen har en försvarlig mängd vikt som gjorde att cyklarna liksom välte inåt mot mig så att jag satt fast som i ett skruvstäd känns som en petitess i sammanhanget.

Tacksamheten över att just då vara ensam på gymmet var obeskrivlig. Herregud om någon hade sett mig!

Det tog nog en 2-3 minuter innan benen började kommunicera med huvudet och förstå vad deras uppdrag egentligen var.

Det tog ytterligare 10 minuter att komma till bilen. Och en timme innan rumpan åter var kontaktbar.

Detta var en upplevelse jag sent, om någonsin, kommer att glömma.

Hm, kanske skulle cykla några mil i morgon också? Om jag kommer ur sängen.

Som en badboll…

Ibland blir jag en smula galen. De fyra kilona som ”försvann” över helgen och gjorde mig glad (läs: överlycklig)  i måndags är tillbaka…

Jag vet att jag brukar gå ner i vikt dagen/dagarna innan mens, och det måste ha varit vad som hände även denna gång. För mensen kom i tisdags, och med den kilona.

Egentligen är det helt rubbat, jag har tränat som en tokdåre i över 10 veckor, minst 4 pass i veckan oftast 5 – men vikten rubbar sig inte! Inte heller centimeterna.

När jag blir uppgiven av detta faktum brukar jag tänka att muskler väger mer än fett, att jag står kvar på samma vikt men att fettet till viss del har omvandlats till muskler. Men då borde det synas på centimeterna.

Nåja, antar att det bara är kosten som återstår att ta tag i… *suck*

Trots allt så har jag i alla fall byggt på mig muskler, och nu kan jag plötsligt inte gå förbi en spegel utan att spänna mig. *gapskratt*

Förut undvek jag speglar, mådde dåligt när jag såg mig själv, nu är det som att fokus har flyttats, jag kollar konstant efter muskelutveckling. Jag ser inte längre gäddhänget på armarna, även om det finns kvar, utan letar skuggor runt triceps.

I veckan som gått har jag upptäckt att jag har rejäla vadmuskler, har nästan flexat dem till kramptillstånd, och ryggmusklerna kommer i rasande fart. Kan utan problem flexa ryggmuskler så det blir sjögång i ”kärlekshandtagen”.

Så det händer absolut saker med kroppen, fast kanske inte riktigt de saker jag vill ska hända.

Men men, jag ska titta på kosten….

Nu är klockan snart 6:00 och då ska jag vara på gymmet!