HUNDRAFEMTIOTRE

Torsdag morgon – har ägnat halva natten åt att förbereda dokument och tjusiga stapel- och cirkeldiagram inför ett hastigt (läs: akut) inkastat styrelsemöte på jobbet. En mycket stor fråga måste lyftas på mötet, som påverkar firmans hela framtid, och det är bråttom!

Jag har förberett allt jag kan, ätit frukost och kliver ut genom ytterdörren för att åka till jobbet, jag måste vara där tidigt för att se till att allt teknik fungerar och kopiera upp dokument.

Kliver ner för trappan och * PANG * säger det i höger knä. Det gör så in i h-lvete ont. Blir stående på gårdsplanen som en idiot. Kan inte sätta ner högerfoten för då ser jag stjärnor. Står på ett ben och funderar på om jag ska hoppa till bilen så att jag kan ta mig till jobbet, eller om jag ska hoppa till trappan vid ytterdörren så att jag kan sätta mig, för jag kan omöjligt stå på ett ben särskilt länge till. Ringer desperat till en av döttrarna som jag vet är inne i huset – inget svar.

Bestämmer mig till slut för att hoppa till trappan. Det måste ha varit en syn för gudar att se dunderklumpen hoppa på ett ben! Ibland är jag glad att jag bor ”i skogen” så att ingen kan se mig. Väl framme funderar jag på hur i all världen jag ska kunna sätta mig ner? Körde till slut det klassiska ”allt eller inget” och i princip kastade mig ner, skrikandes av smärta – för det gjorde rejält ont! Sitter en bra stund och försöker få ner pulsen samtidigt som jag återigen telefonterroriserar dottern – inget svar!

Stirrar ut i ingenting, röker som en borstbindare och funderar på två saker: hur genomför jag dagens akutinkallade möte och vad har hänt med knät?

Plötsligt ringer dottern – efter att ha upptäckt typ 30 missade samtal, och undrar vad jag vill? För f-n, kom ner och hjälp mig! vrålar jag.

Dotter kommer ut och undrar varför jag sitter på trappan. Ja, jo, det hände något med knät, du måste hjälpa mig in. 

Okej, frågan är bara hur! Jag kan på inga villkors vis böja höger knä, då gör det så ont att tårarna rinner och jag sjunger en trudelutt (läs: gallskriker). Efter lite funderande inser jag att om hon ”drar” upp mig medans jag har höger ben utsträckt och själv trycker mig upp med vänster ben så borde det gå. 

Tackar högre makter för att jag är sjukt stark i benen och för att dottern inte väger flugvikt, snarare motvikt! Jag kommer upp! Nästa problem: hur tar jag mig upp för trappan? Det är förvisso ”bara” tre steg, men i det här läget känns det som Mount Everest. 

Inser att jag kan stå på höger ben utan att det gör galet ont, belastning rakt uppifrån verkar fungera, så länge jag inte ens tänker tanken att böja eller vrida knät. Använder dottern som stabilt ”frånskjut” och lyckas mirakulöst ta mig upp för trappan och sen in till soffan i vardagsrummet med hjälp av dottern som ”levande stöd”.

Ringer till styrelsens ordförande och förklarar läget, säger att jag kan medverka på mötet digitalt. Jag lovar att förklara hur h*n ska göra för att jag ska kunna presentera allt material och höras i hela lokalen. Hör att ordförande först får panik över att jag inte kommer att vara på plats, men lugnar sig betydligt när jag har en plan.

Med det avklarat funderar jag återigen på vad som har hänt med knät…. Börjar känna på det och inser att det inte verkar vara något korsband eller ledband. Menisk kanske? Bestämmer mig för att ringa vårdcentralen efter styrelsemötet.

Klarar av mötet och ”rätt” beslut tas – skön känsla och en lättnad. Framför allt var det en stor lättnad att kunna vara delaktig och göra det som förväntades av mig trots att jag inte var fysiskt på plats.

Inför mötet hade jag tagit fram en analys på 18 sidor, det gjorde jag i lördags då jag var förbannad. Ville visa på att den inslagna vägen är total galenskap utifrån flera perspektiv. Jag var inte ombedd att göra denna analys, men som sagt – jag var förbannad. När jag hade totat ihop den så skickade jag den på lördagskvällen till ordförande – som tyckte den var fantastisk och genast bad mig skicka ut den som ett mötesunderlag. Under mötet var det två nya (sedan årsskiftet) styrelseledamöter, båda tidigare vd:ar, som båda öste beröm över analysen – riktat till min chef. Vi jobbar lite så, det är ju min chef som utåt ska stå för allt även om det är jag som gör allt. Jag ska erkänna att jag slickade i mig berömmet när jag hörde det, det kändes rätt bra att de var just dessa personer, som har lite erfarenhet, som sa det. 

Jaha ja, nästa steg – ringa vårdcentralen. Som alla andra vårdinrättningar ska man trycka ett gäng knappval för att sedan bli uppringd. Tänkte att det är semestertider så jag lär väl få vänta ett antal timmar innan jag får det där samtalet. Tji fick jag, blev uppringd på fem minuter! 

Förklarade problemet för damen i andra änden och hon tyckte jag skulle åka till akuten direkt, för det är ändå på röntgen jag kommer att hamna menade hon på. Okej.

Mötet avklarat, vårdcentralen avklarad, nu återstod ett inbokat telefonsamtal på eftermiddagen från min hudläkare som skulle stämma av hur medicinen fungerade. 

Tänkte att jag inte direkt är döende, och efter 15 år på regionen vet jag när bästa tiden att hamna på akuten är – så jag bestämde mig för att åka in tidigt fredag morgon, när nya skiftet gått på sitt dagpass. 

Senare på eftermiddagen ringer chefen och undrar hur det var med mig, jag säger att jag på inrådan av vårdcentralen ska uppsöka akuten – i morgon bitti. Sen börjar chefen be om ursäkt, han tyckte det var fruktansvärt pinsamt att få ta emot beröm på mötet för något han inte hade bidragit ett skvatt till. Hm, det är ett sympatiskt drag hos honom. 

Eftersom jag inte kan förflytta mig bestämmer jag mig för att sova i soffan, efter att ha stämt av med maken och dottern att de kan vara behjälpliga när jag måste till akuten.

Upp tidigt på fredag morgon, det var inte snack om att duscha, det blev raggardusch med våtservetter och roll-on. Sen så var det det där med att ta sig ut till bilen och komma in i bilen. Gå/hasa på plan yta funkade hjälpligt, men den förbannade trappan… Klarade av allt detta med hjälp av dottern – tack gode gud för att hon finns och ställer upp. 

Hade rätt om akuten, kom in i helt rätt tid. In direkt till ett rum, efter 20 min kom en ssk och ställde frågor och efter ytterligare 30 min kom en läkare och undersökte knät. Det där med ”undersökte” gav upphov till en del gallskrik kan jag meddela – attans vad ont det gjorde! Sen till röntgen. Där blev det lite mer väntan, typ 50 minuter. Medan vi satt där kom en äldre dam inrullandes på bår, hennes ena ben och fot var vridna åt helt fel håll, benet utåt och foten inåt – allt såg fel ut! Ungefär som att man hade vridit ut en disktrasa.  Då tänkte jag för mig själv: gnäll inte en sekund över att du får vänta! För jag hade inte ont när jag var stilla, den där damen måste ha haft våldsamt ont!

Men ont fick jag på röntgenbordet – satan i gatan. De ville att jag skulle utföra någon form av akrobatik där inne. Det var minst 12 bilder som skulle tas, ur alla vinklar som finns. Var helt svettig efteråt. Sen fick jag linka ut till väntrummet(!) igen. Tyckte det var lite märkligt men tänkte att de kanske hade ont om rum, att det skett något stort som gjorde att alla undersökningsrum behövdes. Sen kom det plötsligt ut en läkare som satte sig på huk framför mig och började prata. Han meddelade att det inte fanns några skelettskador. Okej? Såååå, vad är detta då? Tja, troligen menisken. Jaha? Och vad gör jag nu? Om du vill kan du ta kontakt med en fysioterapeut. Så reste han sig och sa ”Glad sommar” och gick. Eh… jag satt som en fågelholk. Jag har aldrig tidigare haft något läkarsamtal i ett väntrum fullt med folk, det gjorde mig lite ställd. Inte för att detta var hemligt eller väldigt personligt, men lite märkligt kändes det allt. 

Så nu sitter jag här, tre dagar senare och har läst allt jag kan hitta i mina böcker om meniskskador. Eftersom mitt knä inte låser sig så verkar det inte vara den värsta sortens skada i alla fall. Alltid något.

Kan skönja en viss – betoning på viss – förbättring. Det gör inte galet ont att få upp benet med det onda knät i soffan längre, jag kan sova på mage och har lyckats ta mig ut till köket (det är sju meter) ensam och utan stöd (väggarna räknas inte va?). Så det går åt rätt håll! Men jag är inte så wild and crazy att jag vågar mig på att ensam gå på toa på natten, nej – då hasar jag mig fram till soffkanten, sätter mig så bredbent jag kan och kissar i en karaff! Nöden är uppfinningarnas moder. 

Enligt litteraturen bör jag ha blivit radikalt bättre på en vecka, och ska då kunna gå. Hoppas innerligt att det är rätt. Pratade just med chefen och sa att det inte är troligt att jag kommer till jobbet imorgon, han tyckte jag skulle jobba hemma så länge jag behövde. Vi får väl se hur det går med det, typ alla är på semester… Men jag ska försöka sansa mig.

Kanske lär jag mig något av att sitta i soffan? Hoppas kan man alltid. 

Det finns få saker jag avskyr så mycket som värme, i synnerhet sommarvärme!

Min kropp är inte konstruerad att klara av mer än 23°, maximalt och undantagsvis 25°. Någonting mysko sker när kvicksilvret passerar +20, då börjar kroppen succesivt att stänga ner. Hjärnan går i slowmotion och kroppen vill inte röra sig, den blir seg och långsam. Och? kanske någon tänker, det är väl inte hela världen? Jo, det är läskigt. Känns lite som jag föreställer mig hur det känns att dö, att funktionerna långsamt stängs ner en efter en.

På jobbet är det vidrigt att vara när temperaturen ute är över 23°, jag sitter i det rum som blir absolut varmast i hela huset, inte nog med att det blir varmt, det går inte ens att andas eftersom ventilationen slutade fungera för typ 10 år sedan. Om alla andra hade det lika j-vligt som jag hade jag kunnat ta det med jämnmod, men icke! Min rumsgranne har AC på rummet – och älskar värme!

Lösningen? Hitta på ärenden som gör att jag måste åka bil. Hej 18°!

Igår insåg jag att det skulle bli över 30° idag, så jag struntade i att åka till jobbet idag. Fördelen med att vara chef – man kan jobba hemifrån!

Hemma har jag AC i vardagsrummet, så där har jag tillbringat dagen medan jag har sett termometern klättra till 33° ute. Hua!

Jag tillbringar inte bara dagarna i vardagsrummet, nu har jag flyttat dit! Inte ens med bästa vilja i världen kan jag sova i sovrummet, vid 23-tiden ikväll var det 28° där!

Nä, jag ställer in ac:n på 22°, drar ett lakan över kroppen och kryper ner i soffan – underbart! Sover som en prinsessa och vaknar utvilad och klar i knoppen.

God natt!

Det har gått 2 år och 1,5 månad sedan mamma dog. Jag lovade mig själv för många år sedan att ”ta itu” med min hälsa när mamma väl fått evighetens vila.

Har jag gjort det?

Nääääää! Jag har som vanligt jobbat som en tokdåre – vilket har varit mer än intressant – och kört strutsmetoden vid minsta tanke på hälsa.

Jorå, jag bokade läkarbesök bara några månader efter att mamma dog, tog upp ett flertal saker med min kropp som gjorde mig fundersam. Resultat? Remiss till dietist! Hon (dietisten alltså) är säkert svinbra på inställning av hjärtmedicin och klimakteriebesvär! *lätt ironisk*

Till råga på allt känner jag henne. Blev oerhört förvånad när hon en dag plötsligt ringde mig och berättade att flicksnärtan till AT-läkare hade skickat en remiss. Vi skrattade gott åt det hela, hon tyckte det var pinsamt eftersom jag de facto kan mer än henne om just kost och brukar hjälpa henne med idéer när hon har kört fast med en patient. Dessutom var mina värden, bortsett från att jag är alldeles för kort för min vikt, väldigt bra.

Kände att jag inte orkade driva det där spåret med sjukvården längre så jag la ner allt.

Men för någon (några?) månader sedan fick jag nog av mina märkliga hudåkommor på händer och fötter och trampade iväg till vårdcentralen. Tack gode gud var flicksnärtan borta och ersatt med en annan stackars rookie – som självklart inte hade en aning om vad jag led av – men som i alla fall fick iväg en remiss till en hudläkare på ”stora sjukhuset”.

Där var jag förra veckan och träffade Herr Seriös. Han pratade mycket om livskvalitet, hur viktigt det är. Eh jo, men jag är inte döende, har bara nån knepigt hudåkomma som dyker upp hux flux var tionde år och stannar nåt år eller så.

Det är tydligen psoriasis, hand- och fotvarianten.

Tre behandlingsalternativ presenterades:

1. Åka till sjukhuset tre gånger i veckan för ”ljusbehandling”. Fast den behandlingen kunde inte starta förrän till hösten – inte bra för min ”livskvalitet” enligt Herr Seriös.

2. Tablett/injektion en gång i veckan. Kräver provtagning ofta på grund av stor leverpåverkan.

3. Tablett morgon och kväll. Biverkan: diarré, illamående och huvudvärk. Eventuella inslag av viktnedgång.

Jaha ja….

Har inte tid att lägga tre halvdagar i veckan på resor och ljusbehandling (kom ihåg, jag är inte döende), det där med leverpåverkan när man är för kort för sin vikt kändes väldigt obra. Så jag valde diarré, illamående och huvudvärk – och eventuella inslag av viktnedgång.

Det visade sig inte vara så enkelt som att bara ta en tablett morgon och kväll inte, nej först skulle man börja någon form av tillvänjnings-/upptrappningskur på 14 dagar. Och mådde man väldigt dåligt, vilket var vanligt, fick man göra detta två gånger i rad innan man var uppe på full dos. Och skulle det ändå inte fungera så fanns det fler behandlingar…

Mysigt, kändes väldigt lockande. Men vad hade jag att förlora, måste ju ändå testa.

For iväg till jobbet efter läkarbesöket och vid fikat loggade jag in på 1177 för att kolla om recepten kommit. Det hade de, så in på nätapoteket för att beställa. Fick en nära-döden-upplevelse när jag såg priset. 3 500 kr för 14 dagars upptrappningskur, 7 000 kr för första månaden! Jävlar! Avdrag högkostnadsskydd: 108 kr. 😬

Gick in till chefen och tog ett snack, han föreslog att firman skulle stå för kostnaden innan jag ens kommit till punkt och hunnit börjat spela förtvivlad. Tack sa jag, påtagligt lättad, och beställde.

När tabletterna väl kom vågade jag inte börja direkt, med tanke på biverkningarna, så jag väntade till helgen. Dag 1 och 2 märkte jag ingenting, dag 3 (måndag morgon) gjorde jag missen att dricka morgonkaffe = diarré fram till lunch. Tur jag inte hade något möte inbokat på jobbet så att jag kunde ”jobba hemma”. 🙄

Dag 4, drack inget morgonkaffe förrän på förmiddagen och magen höll sig då lugn. På eftermiddagen kom illamåendet – hua! Det är en väldigt märklig känsla att gå runt och vara illamående utan att kräkas. Försökte småäta och dricka mycket. Överlevde.

Idag är det dag 8 och jag konstaterar att jag numera dricker morgonkaffet på förmiddagen, ofta bajsar ”vanligt” klockan 2 på natten av okänd anledning, helt har sluppit huvudvärk, bara mått illa en halv dag och inte ”drabbats” av viktnedgång. Kanske fixar de första 14 dagarnas tillvänjningskur?! 😁

När jag för över tre år sedan  tackade ja till det jobb jag har idag var mitt enda krav: inget personalansvar! 

Det gick ju bra, i sisådär 9 månader. Då var det dags för chefsbyte. Ut med den unga oerfarna maktgalna förstagångschefstypen och in med den erfarna ”farbror-modellen”. Den där varianten på farbror som är så rutinerad (läs: elak) att han får alla att känna sig bekräftade och fantastiska – till de kommer på att han har öst över allt jobb på dem, med hjälp av smicker. Då kommer bitterheten.

Den modellen på chef känner jag väl igen, har haft några under årens lopp. Det tog väl två dagar så fick jag *plötsligt* arbetsledaransvar?! Suck! Och efter någon månad hade det där arbetsledandet glidit över på personalansvar. ”Du är så bra med personalen” hette det, jo tjena latmask!

Så nu sitter jag här med 14 anställda att hantera – på gott och ont. De flesta är fantastiska, gör sitt jobb bra och tar ansvar. Men…. Alltid detta men! Det finns några som får mig att känna mig som en dagisfröken – som suger ur mig all energi. 

Mitt upp i funderingarna kring hur jag ska hantera dessa medarbetare som inte riktigt är på rätt plats i livet sker nästa chefsbyte – min fjärde chef på 3,5 år! Denna gång har en snäll människa (hoppas jag) klivit in – som dock verkar vara helt i sin egen värld. Inte direkt typen som sätter ner foten. Tycker uppenbarligen om att prata – om djupa saker, och läser böcker jag aldrig har hört talas om och citerar dem friskt. Känner mig stundtals som en idiot, men nickar och ler försiktigt, hummar lite emellanåt. Men det är verkligen inte chefen man kan luta sig emot, snarare betraktas jag som den stabila i sammanhanget, hon som kan ”allt”. Blir moment 22 när jag lyfter upp problemen jag upplever med några medarbetare. Inte bra!

Nåja, jag hoppas jag har rätt i att människan är snäll åtminstone, orkar inte med fler ha-galna, revirpinkande och bestämmande chefer nu. Lite lugn och ro skulle gynna organisationen – och mig!

Jag sitter på jobbet denna tisdagskväll och stirrar på högarna som växer på skrivbordet. Tänker: Snart är det semester!

Det vore helt fantastiskt om jag verkligen lyckas ta/få semester i år. I ärlighetens namn gnuggar jag händerna lite när jag tänker på att det kommer att gå käpprätt åt pipan för chefen. Tre veckor utan sin högra hand – hon som gör ALLT. Mooahaha! 

Jag behöver ledigt, det här senaste året har varit tufft. Jobbat som en tokdåre, inte riktigt sörjt mamma, tråcklat barnen genom såväl grundskola som gymnasium, grubblat mig blå över kroppens märkliga beteende, haft ångest över vapen som jag måste göra mig av med, fått mer personalansvar vilket inte har varit en dans på rosor, inte ens börjat röja i dödsboet efter mamma – det vill säga alla hennes efterlämnade saker, kläder, papper mm. Listan kan göras lång.

Men nu har jag kommit över en del pucklar, studentfirande och liknande, och kanske kan jag landa när jag väl får ledigt. Det blir i alla fall inte snack om någon semesterresa – jag ska röja i huset! Och göra ”ingenting” – på hemmaplan.

Det är dock lite tid kvar, tills dess ska jag försöka hålla skutan flytande (alltså jobbet) och vem vet – kanske lyckas jag minska de där förbaskade högarna på skrivbordet.

Du var med mig när jag tog mitt första andetag och jag var med dig när du tog ditt sista.

Nu har jag och barnen placerat dig hos pappa, äntligen får ni vara nära varandra igen, mina älskade föräldrar.

Det blev en fin begravning och en vacker jordfästning, allt i arla morgonstund.

Gravstenen fick textkomplettering i raketfart, på bara 4 dagar var det fixat. Nu återstår bara att köpa fina höstblommor att plantera – det gör jag imorgon.

Om jag tittar i backspegeln kan jag konstatera att senast jag mådde riktigt bra fysiskt var sommaren 2018. Då fanns det kraft, ork och energi – något som lyser med sin frånvaro idag.

När jag gjorde den där hjärtundersökningen som plötsligt blev en operation i februari 2022 så sa de två hjärtläkarna efteråt att ”- Nu har du att få ett nytt liv, du kommer att märka skillnad direkt!” Inte f-n har jag märkt någon skillnad.

Jag har mått dåligt rent fysiskt på flera olika sätt, men inget som har knockat mig fullständigt. Har kunnat fortsätta jobba och leva. Mitt fokus har legat på min mamma och hennes mående. Hon och barnen har haft första prioritet. Min egen hälsa har jag skjutit åt sidan. Men! Jag lovade mig själv att när den dagen mamma inte längre levde kom – då skulle jag ta itu med mig själv. 

Sagt och gjort, för några veckor sedan ringde jag vårdcentralen och bokade en tid. Nu har jag varit där, fått prata med en läkare och tagit en mängd blodprover samt gjort EKG. Läkaren ringde upp i torsdags för att meddela alla provsvar – och allt var bra, till och med jättebra. Det var en lättnad måste jag säga, trots att alla mina fysiska problem kvarstår.

Efter det där samtalet fick jag för mig att logga in på 1177 för att mer i detalj läsa provsvaren. Det skulle jag inte ha gjort! Trillade in i journalen och började läsa vad som stod. Tjock, fet, grovt överviktig, feta överarmar, överdrivet stora lår och vader, sjukligt fet….

Provsvaren var som sagt jättebra, men det läkaren hade skrivit kändes som en käftsmäll. Jag blev jätteledsen och gick från lättad och glad över provsvaren till förkrossad. 

Nej, det är inga sakfel, jag är fet. Jag vet det! Men hur kan det komma sig att de problem  jag har sökt för endast nämns i förbigående. Allt fokus i journalanteckningen handlar om hur tjock jag är?!

Nåja, jag har i alla fall inte hjärtsvikt, alltid något. 

Önskas det mycket post? ✉️✉️✉️

Dö! ⚰️😉

Det regnar in brev till min mammas dödsbo just nu. I förrgår kom det sju stycken, och idag fyra. Så har det sett ut de senaste 20 dagarna.

Det känns lite märkligt att livet på något vis blir komprimerat och summerat – i brevform. Som att snabbspola en film. Det går i rasande takt, och innehåller i princip hela livet.

En del brev är väldigt fint skrivna, de tassar på tå som att de egentligen inte vill märkas. Skrapar med foten, stirrar ner i golvet och ursäktar att de stör. Andra är mer pang på ”Eftersom Xxxx har avlidit kräver vi att senast (om några dagar) få redogörelse för…..annars blir det andra bullar!”

Aldrig har väl skillnaden i hur man kommunicerar och uttrycker sig när någon dött varit mer tydlig. Jag har hela skalan utbredd på köksbordet för stunden!

I normala fall har jag alla papper samlade i en stor mapp som jag släpar med mig till jobbet, för det är alltid något som ska kopieras/skickas/skannas/etc.

På ett sätt är det skönt att fokusera på praktiska saker, att göra saker, ta itu med något. En av mina vänner varnade mig för att vara ”för” praktisk, för mycket en ”doer”, att sorgen skulle komma som en tsunami när jag minst anade det och knocka mig fullständigt.

Jag sa att jag fortfarande, 15,5 år efter att min pappa dog, väntar på att jag ska bryta ihop. För det ska man väl va? Sjunka ihop som en våt fläck på golvet, oförmögen att resa sig upp, gråta förtvivlat, bli deprimerad och sjukskriven i något år?

Det känns ärligt talat inte som jag. Istället sörjer jag stötvis, gråter en skvätt då och då. Upplever mer saknad än sorg, jag är liksom inte ledsen in i själen. Hur knasigt det än kan låta så känns det som att jag har mina föräldrar omkring mig, de finns inte i fysisk form utan i någon annan dimension. De är inte ”borta” utan fungerar snarare som mina stödförband i livet. Jag kan sakna all galen humor, alla interna familjeskämt, alla skrattattacker, goa kramar och upplevelser. Allt sånt som jag inte kommer att få uppleva och dela med dem mer i denna värld.

Ett av mina barn sa härom dagen att morfar och mormor alltid finns med oss. Hon jämförde det med att när de levde var det som när man tittar på tv, man både ser och hör, nu är det som att tv:n står på men man befinner sig i ett annat rum. Man hör dem, men ser dem inte. Tv:n är inte avstängd!

Tyckte det var en bra liknelse. Ingen har stängt av tv:n, den är bara i ett annat rum.

Lite lagom flummigt så där…. 😁

Jobbade hemifrån idag, kände att jag behövde en ”människopaus”.

Hade tänkt ägna mig åt lite pappersarbete i stil med bouppteckning, försäkringsärenden, fixa dödsannons, ringa om textkomplettering på gravsten m.m.

Det finns mycket att ta itu med när någon dött…

Fick en del saker gjorda, men långt ifrån allt. Jag skyller på värmen, jag fungerar varken kroppsligt eller mentalt när temperaturen är över ≈ 20°. Idag var det närmare 30°! 🥵

Tillbringade stor del av dagen i soffan med ac:n inställd på en behaglig temperatur.

Men en sak har jag gjort i alla fall – jag har sökt in på en utbildning! 😁

Just denna utbildning har legat och skvalpat i huvudet sedan jag började på detta jobb, dvs i knappt 2 år.

Efter mammas död var det som att den parkerade i mitt huvud och inte ville flytta på sig.

Det är en kurs på halvtid (tack och lov på distans!) som är 5 månader lång.

Igår satt jag och pratade med min chef och vi pratade om våra anställdas kompetensutvecklig. Jag kläckte plötsligt ur mig att jag skulle vilja gå den här kursen som kompetensutveckling.

– Gör det! sa chefen.

Eh, okej… Men jag måste söka först, och det är inte säkert att jag kommer in, men gör jag det så börjar den nästa år, sa jag.

– Kör! sa han bestämt.

När jag åkte hem efter jobbet försökte jag landa i min egna spontanitet. Den här kursen har liksom varit min egen lilla hemlighet, en godsak jag gömt i min hjärna. Och nu hade jag kastat upp den på bordet. Och chefen var enbart positiv! Wow!

Plugga halvtid på arbetstid – det kan jag inte tacka nej till. Nu gäller det bara att bli antagen också! 😬 Håll tummarna, till jul borde jag fått svar.

Jag visste att dagen skulle komma, men inte när. Nu har den kommit, och passerat. Nu är min mamma död. 

Känner mig vilsen, lättad, ledsen och som att jag saknar en del av mig själv – allt på en gång. 

Är oerhört lättad över att jag kunde ge mamma det hon mest av allt ville ha på slutet, en smärtfri död hemma, omgiven av mig och mina barn. Hon fick en fin död, om man nu kan uttrycka sig så. Det var på något sätt vackert, trots att det var ett smärre kaos rent fysiskt runt henne, placerad som hon var i en extrasäng i vardagsrummet. Samma vardagsrum som min pappa dog i för drygt 15 år sedan. Tydligen är det numera vår familjetradition – att dö i vardagsrummet. 

Jag saknar henne något gruvligt, men tar mig igenom dagarna genom att jobba. Sorgen kommer och går, det är som att åka berg-och-dalbana. Känns ändå bra att ha något att fokusera på, dvs jobb. Tack och lov har jag ett jobb som tillåter att jag bryter ihop lite då och då, det finns det utrymme till. Flera människor runt mig har undrat varför jag inte tagit lite ledigt. Jaha, vad skulle jag göra då, sitta och stirra in i en vägg och gråta eller? Nej, jag mår bäst av att ha en ”vardag”, låta rutinerna fortgå.

En tanke som slagit mig är att det nu bara är jag och barnen kvar, nu är jag plötsligt ”familjeäldste” – det känns konstigt. Och tomt på ett oförklarligt sätt.

Jag har verkligen saknat att skriva på bloggen. Ofta har jag tänkt ut inlägg i huvudet, men de kom aldrig till tangentbordet. Tittade bakåt och insåg att jag inte skrivit en endaste rad på nästan ett halvår. Jag vet att jag mår bra av att skriva, att få ner mina tankar i text, få reflektera över det jag skriver – så nu tänker jag ta upp det igen. 

 

 

Har aldrig förstått det här med sommar- och vintertid. Jo, jag kan Googla och läsa mig till historiken, men ändå – varför?

Nåja, jag vaknade ”som vanligt” idag, vilket i vintertid betyder kl. 03:20. Hepp!

Levande ljus, stor mugg kaffe och egentid i överflöd, det är också ett sätt att börja en söndag.

Kände mig riktigt korkad för en stund sedan. Vi har haft ett antal minusgrader inatt och i morse när jag var ute så föll det mängder med löv från träden. 🍁🍂 Plötsligt mindes jag vad en lövblåsande medarbetare sa i veckan om att ”resten av löven faller av när vi får en köldknäpp”. Eh…. Jag har aldrig på mina drygt 50 år reflekterat över när/varför löven faller från träden. 🙈 Bara konstaterat att de faller. Nåja, man lär sig något nytt varje dag! 😁

Ägnade en stund på morgonen åt att samla ihop smutstvätt. Eller ja, jag letade febrilt efter kläder att tvätta som sitter okej på min nu – ännu större – kropp.

När jag krafsade runt i textilhögarna kom jag att tänka på en annan medarbetare. Han som tvättar på nätterna pga elpriset.

Fascineras över människor som orkar ha sån koll! Jag är inte typen som har stenkoll på priser, oavsett om det gäller el, bredband, försäkringar eller mobilabonnemang – tyvärr. Det finns säkert många kronor att spara genom att vara medveten. Men just det där med att tvätta på nätterna?! Kollade faktiskt upp det och kunde (nöjt) konstatera att vi inte har ett sånt avtal där det spelar någon roll när på dygnet vi tvättar!

Och apropå el och att ha koll… I mitt jobb ingår bland annat att ansvara för ca 40 byggnadsverk, varav några hyrs ut. Har en ny hyresgäst på ett av objekten, som betalar varmhyra + hushållsel. Just den kåken värms upp med en bergvärmepump. Häromdagen hörde hyresgästen av sig och frågade om bergvärmepumpen gick på el. Jo, ja, det gör den svarade jag. Då undrade hyresgästen varför h*n ska betala både varmhyra och elen det kostar att driva pumpen? Eh, ja, det är ju en bra fråga, en fråga jag aldrig reflekterat över. I synnerhet inte när elkostnaden brukar ligga på 2-300 kr/mån i just den drygt 350 kvadratmeter stora kåken. Men jag får väl sätta in en separat mätare…

Förutom att leta vettiga kläder till kommande arbetsvecka har jag ägnat en stund åt att planera veckan som kommer. Eller snarare löst problemet: hur trycker man in fem dagars jobb på tre dagar? Tänkte nämligen vara ledig i två dagar och ta med mig barnen på lite äventyr. Ser verkligen fram emot att ”fly fältet”. Komma iväg hemifrån, unna oss en hotellnatt och gemensamma nöjen – bara vi! Utan make och mamma. Hoppas bara att det inte blir snökaos som stoppar vår resa.

Nähä, dags att hänga tvätt och starta nästa maskin tvätt.

Fredag igen! Och äntligen en lugn fredag. I princip ensam på jobbet då flera är sjuka och lediga. Den enda kollegan som är inne är en sån där störningsfri typ, kommer med andra ord inte travandes var 5:te minut och babblar en massa. Så jag har fått massor gjort!

Veckan har varit tuff, många stora saker som ska avslutas och sena kvällsmöten tre dagar i rad! Jobbar på som en galning med andra ord. Därför känns det nästan lite chockartat att få avsluta veckan i (nästan) ensamhet och i ett tempo som inte är värt namnet.

Veckans 👎

Måste vara viktuppgången. 😬 Den är svår att ta in. 😞

Veckans 👍

Lönen! 💰Min första hela månad med chefslön. Märkligt känsla att få ut, efter skatt, mer pengar än jag hade i lön innan skatt i augusti.

Nu är det snart helg – njut ni som kan!

Jag har gått upp i vikt. Mycket!

Känslan i kroppen är inte bra. I morse tog jag mod till mig och klev upp på vågen. På ren svenska: j-vlar! Över 20 kilo upp på ett år! 😱

Inte konstigt att kläderna ”plötsligt” är för små! Att ratten tar i låren. Att orken är spårlöst borta. Att det känns tungt att gå uppför några trappor.

Min lösningsfokuserade hjärna hoppar igång direkt – allt för att slippa ”känna” – analyserar vad detta kan bero på och glider över på vad jag kan göra åt det, samtidigt som gråten stockar sig i halsen.

Måste bryta ihop en stund nu känner jag.

F-n också!

Vaknade tidigt i morse och kände att nu går det inte längre. 🤒 Har de senaste 2-3 dagarna suttit på jobbet och känt mig mer och mer sjuk. Igår funderade jag på allvar på att åka hem efter halva dagen, men jag höll mig kvar till halv fem.

Men i morse tog det tvärstopp. Kände mig riktigt sjuk, som att ha influensa utan att hosta eller snora. Febern visade sig ligga på 38,8°.

Tog febernedsättande och parkerade mig i soffan med datorn i knät. Där satt jag i nio timmar och fick till slut ihop ett dokument på dryga 30 sidor innehållandes 2024 års budget och verksamhetsplan. Något som i normala fall hade tagit mig två timmar. Hjärnan kändes full av sirap och allt gick oerhört långsamt – men det gick! 💪

Halva familjen har varit risigt, en av döttrarna har varit hemma från skolan i två veckor – så varför skulle jag komma undan?

Imorgon ska jag vila hela dagen och förhoppningsvis är jag på benen igen på söndag, för då har jag saker inbokade som jag ogärna vill missa. Men okej, är jag sjuk så är jag, då blir det till att ställa in.

En liten del av mig hoppas dock att jag är fortsatt sjuk på tisdag, då är det ett jobbmöte jag gärna slipper. 🙄

Nu ska jag krypa ner i dubbelsängen och njuta – helt själv! För maken är bortrest. 😊

Snart har det gått 4 månader sedan jag satt på det där styrelsemötet – och sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen.  Fyra månader där ”allt” har hänt känns det som. 

Som sagt, allt började med det där styrelsemötet i juni. Jag hade bestämt mig för att vara så tyst jag bara kunde, och det gick faktiskt skapligt. Men oj vad min chef avskydde min närvaro – det gick att skära i luften! Vid några tillfällen ställde styrelsens ordförande frågor till min chef – där svaren som levererades var en lögn! DÅ hade jag svårt att vara tyst kan jag säga. 

Resten av juni rasslade på i snabb takt och plötsligt försvann chefen iväg på semester. I motsats till förra sommaren klev nu en vikarie in, vilket var lite oväntat. 

Det visade sig att denna vikare var en riktigt pärla med sisådär 40 års erfarenhet av vår typ av verksamhet!  Eftersom chefen inte hade gjort någon direkt överlämning, eller introduktion, stod vikarien mer än en smula handfallen. Kunde inte logga in i lönesystemet, visste inte hur våra larm fungerade, hade inte ens en inloggning till vår kommunikationsplattform (läs: kom inte ens åt sin mail)! Så ja, mina sex veckors semester gick åt till att hålla skeppet flytande och vara vikariens högra hand. Vi kom varandra rätt nära och jag förstod att vikarien titt som tätt förfasades över hur verksamheten ”styrdes”. Bland annat fick jag reda på att jag själv hade helt fel roll i organisationen. Men ja, jag visste ju hur chefen ville ha det – det skulle bara finnas en chef och den skulle bestämma (och ha kontroll) över allt!

Plötsligt var det augusti, vikarien försvann (efter att jag tackat för den här tiden och för upplevelsen av att fått ha en riktig chef), den vanliga chefen gjorde entré och klumpen i magen kom tillbaka ungefär samtidigt som arbetslusten försvann. Tack och lov hade jag min egen överenskommelse med styrelsen som gjorde att jag kämpade på.  Nytt styrelsemöte med nya lögner och märkliga svar från chefen, och återigen en luft som gick att skära i. På detta möte märktes det att chefen och styrelseordförande var i luven på varandra. 

Måste bara inflika att det är en oerhört märklig känsla att sitta på möten som är någon form av tysta krig. Känslan av att något (någon?) ska explodera när som helst är obehaglig.

Sen kom en dag i slutet av augusti när ”något” hände. Själv var jag inte fysiskt på plats på jobbet, men plötsligt ringer det medarbetare som frågar vad som hänt?! Ja, inte visste jag. Men det blev jag snart varse. Chefen hade efter ett möte med styrelseordföranden rusat ut från sitt kontor och skrikit ”-Jag kommer inte tillbaka mer!” till alla medarbetare som befann sig i närheten. Man kan säga att det blev fullt kaos. Efter några timmar får jag ett samtal från styrelseordföranden som berättar vad som hänt och så diskuterar vi en lösning framåt, för något måste göras, och det väldigt snabbt. 

Det blev åtskilliga timmars samtal och möten med styrelsen innan en lösning var på plats.

En del av lösningen kokade styrelsen ihop alldeles själv, och den bestod i att det frågade mig om jag ville bli chef. Hepp! Som sagt, mycket har hänt på fyra månader! 

Jag måste erkänna att jag är lite spänd, kanske rent av nervös, inför morgondagen.

Då ska jag nämligen få sitta i finrummet på jobbet, dvs närvara på styrelsemöte. Det kan gå hur som helst…

Så länge jag kommer ihåg att hålla käften så borde det gå bra.

Detta med att tro på en högre makt, eller att bön har effekt – jag vet inte vad jag tror om det egentligen.

Men så mycket kan jag säga att jag har önskat, och önskat hett, att det ska ske en förändring på jobbet.

Jag tycker verkligen oerhört mycket om det jag gör just nu, känner att jag är rätt person på rätt plats. Men….

Jag levererar så väldigt mycket mer än vad jag har betalt för. Jag har heller aldrig fått möjligheten att omförhandla min lön när mina arbetsuppgifter upprepade gånger har förändrats. Min chef har hela tiden kommit med undanflykter och jag har i ärlighetens namn inte tagit någon fight. Tänkt att det kommer att rätta till sig vid den årliga löneförhöjningen. Hade höga förhoppningar inför vårens lönesamtal, men det blev pannkaka. Chefen var inställd på att ha ett ”avstämningssamtal”, inte ett LÖNEsamtal. Kändes lite snopet när jag hade förberett mig och satt där med argument utifrån vår lönepolicy.

Ingen har ännu fått veta sin nya lön, men chefen har varit noga med att berätta för mig att ”ingen kommer att få mer än vad vi budgeterat för, dvs 3%”. Det där har fått mig att härskna till. Jag kommer aldrig i livet att nöja mig med några 3%!

I helgen rann min frustration över en smula och jag sa som det var till styrelsens ordförande, dvs min chefs chef. Får jag inte skäligt betalt för det jag gör då slutar jag. Ordföranden muttrade något om chefen och tydliggjorde sedan med stora bokstäver hur viktig jag var för organisationen.

Idag, några dagar senare, meddelar chefen sin avgång. Hör högre makt bön tro?

Det gick inte lång stund innan ordförande ringde mig.

Vi kan väl säga så här, jag funderar inte längre på att sluta. 😁

Med tanke på hur länge sedan det var jag skrev ett inlägg skulle man kunna tro att jag har dött, men så är inte fallet. 

Men krasslig har jag varit, det ska jag inte sticka under stol med. Imorgon är sista dagen på en herrejösses-kur med bredspektumpenicillin. Fick ett litet sår under en tå och plötsligt var det snack om akuten och kirurger. Men i sista sekund fick medicinerna och den goda omvårdnaden infektionen att ge sig. Himla tur! Fast jag lär väl halta och hoppa (läs: släpa) mig fram ett tag till eftersom typ halva tån följde med när ett bandage togs bort. Mitt upp i detta elände fick jag till råga på allt en inflammation i en axel också! Det går bra nu….

Fysiskt är jag med andra ord ett vrak, tack och lov fungerar huvudet fortfarande, så jag jobbar som vanligt på som en galning. Firade 1 år på nya jobbet härom dagen. Snacka om att det här året har gått fort! 

Nu är det äntligen fredag igen och jag tänker alldeles strax stänga ner kontoret och åka hem för att äta tacos med familj och vänner. Ville egentligen bara kasta ut ett Hej! till de som fortfarande besöker bloggen och meddela att jag fortfarande lever.

 

Trevlig helg på dig!

 

…och jag sitter på jobbet. Har själv valt att jobba varannan fredagskväll – och det är så skönt. Får sitta ifred och jobba, hinner tänka klart och ibland tänka lite längre. Så himla underbart, även om jag är en smula trött.

Livet just nu är inte kul. Var med mamma på återbesök hos onkologen för några veckor sedan. Det visade sig att cancern är tillbaka och att det nu inte är prat om någon mer behandling. Fick besked om att den var väldigt aggressiv och att remiss kunde skickas till SSIH (specialiserad sjukvård i hemmet). Kändes inte som att det fanns något val, så vi tackade ja till remissen. Så nu ska mamma få dö hemma.

Det tog bara tre dagar så ringde SSIH-teamet upp och ytterligare två dagar senare kom hela gänget på hembesök. Alltså mindre än en vecka efter beskedet. Kändes som att det gick för fort. Kanske är jag hemmablind, jag tycker inte att hon är så dålig. Men det kanske hon är. Funderar ofta på HUR lång tid hon har kvar. Idiotiska funderingar, men det går liksom inte att låta bli att tänka på det, samtidigt försöker jag verkligen att vara ”här och nu” med mamma, tar mig tid att prata länge med henne trots att jag är skittrött efter jobbet. Tänker att en vacker dag finns hon inte längre. Och den dagen kan komma mycket fortare än jag kan ana.

Har svårt att tänka mig ett liv utan min mamma. I synnerhet eftersom vi levt tillsammans de senaste 16 åren. Det kommer att bli så tomt.

Jag har just nu ingenting i livet som ger mig energi. Skulle behöva det. 

Istället flyr jag en smula genom att sitta ensam och jobba.

 

Årets första arbetsdag och jag känner mig halvdöd efter den.

Det började en nyanställd idag, som jag känner sedan tidigare ska tilläggas. Att både introducera någon, lära upp personen ifråga, samtidigt som man försöker göra sitt eget jobb är helt hopplöst. Inte konstigt att jag känner mig halvdöd.

Var en smula skeptisk till den här rekryteringen, men chefen ville köra på. Hoppas för chefens skull att det var rätt beslut, jag är fortsatt mycket tveksam.

Känner mig låg just nu, och vet mycket väl varför. Tyvärr inget jag kan göra något åt, mer än att ta en dag i taget och fortsätta sträva framåt.

Kombinationen nedstämd, energilös, superdåligt väder runt nollan med snöblandat regn, mörkt redan kl. 15:30 och diverse fysiska småkrämpor är verkligen inte den bästa. Då får man gnälla och beklaga sig!

Men snart vänder det! Ljuset och energin kommer tillbaka. Hoppas jag.

Jaha, imorgon är en annan dag. Hoppas innerligt att jag kan ta mig till jobbet då!

Den här nyårsaftonen blev (är) som vilken vanlig lördagskväll som helst i mitt liv. Ja, om man bortser från inläggstrenderna på fb.

Där handlar det just nu, i mitt flöde i alla fall, om FYRVERKERIER! Det finns två sidor uppenbarligen, djurägare som helt vill förbjuda raketer och fyrverkerier och andra som hävdar att det minsann är en mänsklig rättighet att få använda dylika pjäser.

Det är inga vänliga diskussioner som finns att läsa – folk är rent hatiska.

Förutom ovanstående pågår det SM i nyårslöften.

Jösses vad folk ska träna och ”äta rätt”, från och med i morgon.

Själv ska jag försöka hålla mig vaken tills det blir 2023. 🥱

Gott nytt år! 🎉

Läser kommande veckas horoskop och funderar på om jag ska köpa en jordfräs, en röjsåg eller bara våldsamt mycket dynamit? 🤔

Den där ”inre trädgården”… Suck!