HUNDRAFEMTIOTRE

Sista dagen innan det är dags att släpa sig till jobbet igen.

Semestern är slut.

Eller ja.

”Semestern”.

Jag har ju jobbat varenda dag under hela ledigheten så den stora omställningen blir egentligen inte själva arbetet. Det blir snarare att jag från och med imorgon måste GÅ TILL jobbet.

Ställa klockan.

Klä på mig någonting som inte klassas som hemmakläder.

Komma ihåg att ta med lunch.

Sådana saker.

Jobbet har jag ju redan hållit på med i flera veckor.

Det har nämligen hänt en del där medan jag varit ”ledig”.

Vi har bland annat fått en ny ledning ovanför oss.

Och jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Eller jo.

Det vet jag nog.

Känslan är inte direkt:

”Åh, vad spännande! Det här kommer att bli SÅ bra!”

Mer:

”Jaha. Hur mycket mer jobb kommer det här att innebära för mig?”

För det finns en särskild sorts människor som kliver in i ett nytt sammanhang utan någon större kunskap om hur saker och ting fungerar, men med desto större föreställningar om hur de BORDE fungera.

Det brukar bli spännande.

Särskilt för oss andra.

Det första riktiga mötet med den nya konstellationen är i veckan och av någon anledning anar jag redan att min arbetsbeskrivning kan komma att utökas med personlig assistent, stödhjul, uppslagsverk, livboj, Google och allmän räddningstjänst.

Jag är inte jätteentusiastisk.

Chefen och jag har haft många och långa samtal om detta under min så kallade semester och vi har ungefär samma strategi:

Sitt still i båten.

Det är faktiskt en underskattad strategi.

Framför allt när andra människor är fullt upptagna med att borra hål i sin egen.

Vi får se.

Det kan bli underhållande.

På behörigt avstånd.

Som om detta inte vore nog drar dessutom nästa lilla cirkus igång på jobbet.

En förändring ska genomföras som jag vet är nödvändig.

Väldigt nödvändig, faktiskt.

Det har vänt och vridits, analyserats och konstaterats och resultatet är ungefär det jag redan visste: någonting fungerar inte och har inte gjort det på väldigt länge.

Och när någonting inte fungerar får någon annan göra jobbet.

Gissa vem ”någon annan” har varit?

Hepp.

Så en tjänst ska bort och ersättas av en annan, mer kvalificerad funktion.

Det är rätt beslut.

Jag vet det.

Jag har dessutom ägnat oförsvarligt mycket tid åt irritation över sådant som inte blivit gjort, blivit fel eller som jag helt enkelt fått göra om själv.

Ändå känns det i hjärtat.

För bakom en ”organisationsförändring” finns faktiskt en människa.

Och en människa kommer att förlora sitt jobb.

Man kan vara förbannad på någons arbetsprestation och samtidigt tycka att det är förfärligt att samma människa ska få ett besked som kommer att påverka hela dennes tillvaro.

De två känslorna kan tydligen existera samtidigt.

Irriterande nog.

Så på tisdag börjar den cirkusen.

Tjo.

Och sedan har vi då min semester.

Den där som skulle ägnas åt DET STORA RÖJET.

Dödsboet.

Huset.

Tre containrar.

Ni minns.

Jag hade visioner.

Jag skulle rensa skåp. Tömma garderober. Sortera förråd. Sälja. Skänka. Kasta.

Det skulle uppstå TOMMA YTOR.

Jag skulle avsluta semestern och vandra omkring i mitt luftiga hem och förundrat fråga mig varför jag inte gjort detta tidigare.

Jomenvisst.

Nu står jag här på semesterns sista dag och kan konstatera att dödsboet fortfarande mår alldeles utmärkt.

Det har inte ens fått en lättare förkylning.

Saker står fortfarande travade längs väggarna.

På hyllorna.

På borden.

I skåpen.

I kartonger.

Och på diverse andra platser där saker uppenbarligen kan fortplanta sig när ingen tittar.

Jag känner att jag inte har gjort ett skvatt.

Visst, några Sellpy-påsar har fyllts. Några saker har lämnat byggnaden. Jag har gjort små tappra försök.

Men om målet var tre containrar och resultatet är några påsar så känns det ungefär som att försöka tömma Mälaren med en kaffekopp.

Dessutom har jag fortfarande ingen plan.

Varken för HUR jag ska få ordning på allt eller NÄR jag ska göra det.

Men.

Sakerna lär stå kvar tills jag gör något åt dem.

Skönt med något som är stabilt.

---

Jag har trots allt fått möjlighet att tänka lite under min ”semester”.

Eller möjlighet och möjlighet.

Jag har väl snarare blivit tvungen.

Och det är inte bara huset som behöver någon form av översyn.

Det gör tydligen jag också.

Och min yngsta.

Hon är 17 nu, vilket i sig är helt obegripligt eftersom hon rimligtvis borde vara ungefär nio, och hon har under en längre tid inte mått särskilt bra över sin kropp och sin vikt.

För några veckor sedan fick hon ett ryck.

Hon hade läst en bok.

Redan där blev jag misstänksam.

Det var någon amerikansk bok och jag hann tänka att nu kommer det någon fullständigt vansinnig metod där vi ska leva på sellerijuice, chiafrön och positiva affirmationer.

Jag suckade lite inombords.

Sedan tittade jag på vad hon faktiskt ville göra.

Och…

Det var ju inte särskilt konstigt alls.

Någon slags nästan-LCHF. Vanlig mat. Mindre av vissa saker, mer av andra. Inga avancerade pulver från Kalifornien eller krav på att tillbe en avokado vid fullmåne.

Det här kunde vi faktiskt göra.

Så vi började.

Vi har handlat.

Lagat mat.

Planerat.

Och hon har väl lyckats hålla sig till det till ungefär 75 procent.

Vilket jag tycker är förbaskat bra.

Motivationen går upp och ner och jag ser ju att jag skulle kunna stötta henne mycket mer.

Om jag orkade.

Och där har vi problemet.

Jag orkar inte.

Jag kan vara entusiastisk ett tag. Peppa. Planera. Handla. Laga.

Sedan stänger jag ner.

Batteriet tar slut.

Och jag tror att jag måste börja erkänna för mig själv att det inte bara handlar om att jag är lat eller bekväm eller behöver ”skärpa mig”.

Jag mår inte särskilt bra själv.

Vi kan förenkla det hela så här:

Namnet på den här bloggen består av siffror.

De siffrorna passerade jag för ganska länge sedan.

Jag som lovade mig själv att aldrig hamna där igen.

Det gick åt helvete.

Nåväl.

Tillbaka till den yngsta.

Mitt i hennes nya matprojekt meddelade hon att hon också ville börja träna.

Jag svor inombords.

Inte det också.

Men satte på mig mamma-leendet, grävde någonstans långt ner i energireserven och sa ungefär:

”Jaaa! Vad kul!”

Det visade sig dessutom att hon ville börja på DET NYA GYMMET.

Ni vet.

Gymmet vars invigning jag besökte och sedan mycket stolt berättade att jag INTE hade köpt årskort på.

Jag vill härmed meddela att denna triumf blev kortvarig.

Vi har nu årskort.

Där också.

Jag vågar faktiskt inte räkna ut hur mycket pengar jag varje månad betalar till olika gym för förmånen att inte träna på dem.

Men den här gången finns det åtminstone en plan.

Hon vill träna.

Med mig.

Och då gör man det.

Vi har inte börjat än.

Detaljer.

Men jag inser att dagen närmar sig.

Och vilken underbar utgångspunkt jag har!

Min fysiska form är en katastrof.

Jag är tyngre än någonsin. Konditionen är förmodligen jämförbar med en normalstor bokhyllas. Jag äter mediciner för hjärta och blodtryck. Klimakteriet verkar ha gått in för att möblera om hela systemet utan att lämna någon närmare information om vad det håller på med. Knät gör visserligen inte ont längre, men jag litar fortfarande inte riktigt på det.

Och så har jag börjat fundera på om jag kanske borde kolla upp blodsockret eftersom kroppen har fått för sig att nattens främsta aktivitet ska vara att gå upp och kissa.

Härligt!

Vilken startsträcka!

Å andra sidan kan man ju se det positivt.

Det finns en närmast obegränsad förbättringspotential.

Problemet är bara den där förbannade startsträckan.

Den är så lång.

För jag vet ju egentligen vad jag behöver göra.

Jag behöver röra på mig.

Jag behöver få ordning på maten.

Jag behöver sova.

Jag behöver få någon form av struktur på tillvaron.

Och jag behöver börja laga mat igen.

Jag tycker verkligen inte om att laga mat.

Därför har jag tidigare haft ett system som passar mig alldeles utmärkt: på söndagen lagar jag mat för hela veckan.

Storkok.

Lådor.

Klart.

Ingen ska stå klockan 17.43 en tisdag och försöka uppbåda tillräckligt mycket livslust för att komponera en näringsriktig middag.

Man öppnar kylskåpet.

Tar en låda.

Äter.

Det är den nivå av gastronomisk kreativitet jag behöver i mitt liv just nu.

Och det är precis så jag och den yngsta måste göra.

Mat ska finnas färdig.

Vi ska inte behöva vara motiverade.

Vi ska inte behöva ”göra bra val” när vi är trötta och hungriga.

Valet ska redan vara gjort.

Av oss själva.

På söndagen.

Det låter ju så enkelt när jag skriver det.

Precis som det låter enkelt att röja ett hus.

Ta en sak i taget!

En låda om dagen!

Femton minuter!

Jag får utslag bara av att skriva det.

Jag är nämligen inte människan som gör ”en sak om dagen” och plötsligt, sex månader senare, har betat av berget.

Hehe.

Tänk dödsboet.

Men jag är uppenbarligen inte heller människan som går all-in en helg, hyr tre containrar och vaknar på måndagen i ett minimalistiskt hem med välorganiserade garderober.

Vilken typ är jag då?

Tydligen typen som sitter och tittar på berget och tänker:

”Det där borde jag verkligen göra någonting åt.”

Sedan blir jag trött av tanken.

Det är ungefär där jag befinner mig.

Jag behöver röja huset.

Jag behöver röja kroppen.

Jag behöver hjälpa min dotter att hitta ett sätt som fungerar för henne.

Jag behöver börja använda alla dessa gymkort jag samlar på mig som om de vore bonuskort.

Jag behöver laga mat.

Jag behöver ta hand om mig själv.

Och imorgon börjar jag jobba igen.

På riktigt.

Det känns ju lovande.

Men kanske är det just där jag måste börja.

Inte med tre containrar.

Inte med trettio kilo.

Inte med att plötsligt bli en sådan människa som studsar ur sängen klockan sex, dricker citronvatten, går en rask promenad och känner tacksamhet inför dagen.

Gud bevare mig.

Kanske räcker det med att det finns några matlådor i kylskåpet.

Och att jag faktiskt följer med den yngsta till gymmet.

En gång.

Sedan får vi väl se.

Dödsboet står ju kvar.

Skönt med något som är stabilt.

Två och en halv vecka av semestern har passerat.

Jag var faktiskt på väg att säga att jag inte jobbade igår.

För första gången på hela ”semestern”.

Sedan kom jag på att det var lögn.

Jag var ju ute i obygden hos någon konstnär.

Eller nej, förlåt. Kulturhantverkare ville människan kalla sig.

Jag var där för att införskaffa avtackningspresenter till medarbetare som slutar.

På min semester.

Såklart.

Jag är inte någon kulturtant.

Jag tycker om konst. Till viss del. Jag kan se en tavla och tänka ”den där var fin” eller ”den där skulle jag inte vilja ha hemma ens om jag fick betalt”.

Ungefär där befinner sig min konstnärliga analysförmåga.

Jag springer inte på utställningar och står med huvudet lite på sned och pratar om hur ljuset faller, verkets inneboende konflikt eller djupet i skulpturen.

Jag är mer:

– Jaha. Vad kostar den?

Men när jag fick veta att det var jag som skulle ordna avtackningspresenter insåg jag att jag, trots att jag faktiskt har SEMESTER, inte gärna kunde knalla in på ICA och köpa två temuggar och en tjusig bricka i melamin.

Det kändes lite tunt.

Som tur är har jag kontakter.

Min gammelchef är nämligen kulturmänniska.

Och hans fru är kulturmänniska.

Väldigt mycket kulturmänniskor, faktiskt.

Det var för övrigt henne jag fick fotografera mitt i natten för några år sedan när hon hade fått något riktigt höjdarjobb – inom kultursektorn såklart – och det plötsligt behövdes ”snygga bilder” till pressreleasen ett halvt dygn senare när utnämningen skulle offentliggöras.

Då ringde man mig.

Naturligtvis.

Men det var ett sidospår.

Jag dängde iväg ett sms till gammelchefen och frågade vart sjutton en icke-kulturtant beger sig för att köpa något lite mer personligt än en melaminbricka.

Svar kom med vändande sms.

Två namn på kulturhantverkare.

Så igår satte jag mig i bilen och åkte ut i obygden till den ena.

Och shoppade loss.

Jag hade föreställt mig att kulturhantverk skulle kosta ungefär som en mindre begagnad bil, men det gjorde det faktiskt inte.

Tack och lov.

Fina presenter blev det också!

Efteråt ringde jag gammelchefen för att tacka för hjälpen.

Och hör och häpna.

Karln började gråta.

På riktigt!

Han blev så himla glad över att han för en gångs skull hade fått hjälpa mig.

För det brukar tydligen vara tvärtom. Han ringer mig. Behöver hjälp med något. Jag fixar. Så har det sett ut i en herrans massa år.

Och nu hade HAN fått hjälpa MIG.

Det var tydligen stort.

Så stort att det krävdes tårar.

Det var faktiskt väldigt fint.

Lite märkligt.

Men fint.

Så.

Jobbade jag igår?

Ja.

Tydligen.

Men idag då?

Slipper jag jobba idag?

Det veti katten.

Tiden får utvisa.

MEN!

Någonting alldeles fantastiskt har inträffat.

JAG ÄR ENSAM HEMMA!

Maken och hundskrället har dragit iväg.

Jag vet inte vart.

Jag bryr mig inte heller särskilt mycket.

Den enda information jag är intresserad av är:

NÄR KOMMER DE TILLBAKA?

Har jag två timmar?

Fem?

Sju?!

Ingen aning.

Men läget ska nyttjas maximalt.

Ni som läste förra inlägget vet ju att mitt storslagna semesterprojekt ”röja ur dödsboet jag bor i” inte direkt har gått enligt plan.

Men nu j-vlar.

Här ska röjas.

Sellpy kommer att få så många påsar med kläder att de kommer undra om jag har avvecklat en mindre konfektionskedja.

Det finns bara ett litet problem.

Eller egentligen ett stort, svullet och blå-lila-grönt problem.

Min stortå.

I förrgår fastnade jag i en sladd och lyckades vricka stortån något så in i h-lvete.

Den är idag ungefär dubbelt så stor som den borde vara och skiftar vackert i blått, lila och grönt.

Lite som konst, faktiskt.

Kanske borde ringa kulturhantverkaren och fråga om hen vill ställa ut den.

Tack och lov kan jag gå.

Barfota.

Men den dunkar och lever sitt eget lilla liv och stundtals knaprar jag Alvedon för att påminna den om vem som faktiskt bestämmer.

Det betyder tyvärr att ett annat projekt får vänta.

I köket står nämligen en stor kartong.

Med skor.

Skor som jag köpt på Sellpy.

Skor som jag borde prova för att avgöra vilka som ska få stanna och vilka som ska skickas tillbaka ut i Sellpys kretslopp.

Men att trycka ner den där blå-lila-gröna prinskorven i en sko känns just nu som en dålig idé.

Till och med jag begriper det.

Så.

Skorna får stå kvar.

Tån får dunka.

Och jag ska packa kläder.

För huset är tomt.

Jag är ensam.

Jag har kanske två timmar.

Kanske fem.

Och framför allt:

Telefonen från jobbet har ännu inte ringt.

Bara att sätta fart.

Hepp.

Han är hemma.

Det här med projektet ”röja ur dödsboet”.

Ni vet, huset som skulle befrias från ungefär tre containrar med bråte under min semester och där jag efter tretton dagar triumferande kunde redovisa fjorton plastpåsar från ICA, Willys och Coop.

Sedan dess?

Inte direkt någon lavinartad utveckling.

Jag skulle naturligtvis kunna skylla på jobbet. Galningarnas julafton pågår och har en förmåga att äta både tid, energi och delar av min hjärna.

Men det är inte hela sanningen.

Det är maken.

Och hans hund.

Fast hunden har egentligen inte gjort ett skvatt.

Vilket, när jag tänker efter, även är en ganska bra beskrivning av maken.

Problemet är att han är hemma.

Hela dagarna.

Och det här är någonting jag verkligen inte begriper med mig själv, för rent praktiskt hindrar han mig inte från någonting. Han står inte i vägen för garderoben. Han har inte barrikaderat förrådet. Han sitter inte på kartongerna och vägrar flytta sig.

Han sitter i sin fåtölj.

Och ändå blir jag blockerad.

Jag får liksom ingen ro i kroppen att börja. Jag vill vara ensam. Sätta på musik. Dra fram skiten. Göra högar. Kasta. Svära lite. Gråta en skvätt. Hitta något jag glömt att jag eller mina föräldrar ägde. Fundera på varför i helskotta jag eller de har sparat det. Kasta det också.

Men det går inte.

För han är hemma.

Och det riktigt intressanta är att det inte bara är jag.

Barnen känner likadant.

Vi har faktiskt pratat ganska mycket om det, barnen och jag. Om hur märkligt det är att vi alla tycker att det är jobbigt när han är hemma.

Och sedan får vi dåligt samvete.

För det låter ju förfärligt.

”Vi tycker det är jobbigt när pappa är hemma.”

Vilka hemska människor.

Fast det finns möjligen en bakgrund.

Maken gör nämligen i princip ingenting hemma.

Han städar inte.

Han tvättar sina egna kläder, men skulle aldrig drabbas av tanken:

”Oj, där ligger visst handdukarna från toaletten. Dem tvättar jag.”

Eller sängkläder.

Eller någonting annat som tillhör den där lite diffusa kategorin vårt gemensamma hem.

Någon gång kan han få ett infall och ta fram dammsugaren.

Då dammsuger han.

På sin sida av sängen.

Jag upprepar:

På sin sida av sängen.

Inte sovrummet.

Inte hallen.

Inte vardagsrummet.

Inte köket.

Sin.

Sida.

Av.

Sängen.

Det är nästan så att man måste respektera konsekvensen.

Mat lagar han inte heller.

Om vi står i köket och lagar middag och ber honom skiva en gurka kan han resa sig ur fåtöljen, komma ut i köket och skiva gurkan.

Absolut.

Men steget därifrån till att själv tänka:

”Familjen behöver äta. Jag åker och handlar och fixar middag.”

…är uppenbarligen så evolutionärt avancerat att människosläktet ännu inte riktigt är där.

Och barnen är numera i princip vuxna.

Det gör skillnad.

De ser.

Sådant som små barn bara accepterar som ”så här fungerar vår familj” blir plötsligt synligt när de blir äldre. De ser vem som gör vad. Vem som plockar undan. Vem som handlar. Vem som lagar maten. Vem som tvättar handdukarna.

Och vem som dammsuger sin sida av sängen.

Usch.

Nu hör jag själv hur jag gnäller.

Och jag hör redan frågan komma farande genom cyberrymden:

”Men varför skiljer du dig inte då?”

Ingen aning.

Eller jo, det finns säkert mängder av svar på det.

Men jag orkar för närvarande inte ens tänka tanken färdigt.

Jag har fullt upp med mitt eget liv. Barnens liv. Jobbet. Galningarnas julafton. Tre containrar med saker som ska ut ur ett hus och fjorton plastpåsar som hittills faktiskt har lämnat det.

Någonstans mitt i allt detta existerar maken mest som ett slags inneboende spöke.

Ett spöke med fåtölj.

Och hund.

Som tvättar sina egna kläder och håller sin sida av golvet vid sängen föredömligt dammfri.

Och jag?

Jag väntar tydligen på att huset ska bli tomt så att jag kan börja tömma huset.

Fullständigt logiskt.

Jag har haft semester i 13 dagar.

Tretton dagar.

Av dessa uppskattar jag att jag faktiskt har haft semester i ungefär fem minuter. Sammanlagt.

Det var inte riktigt planen.

Planen för årets semester var nämligen att röja ur dödsboet jag bor i.

Nej, ingen mer har dött efter mamma.

Det är bara väldigt, väldigt mycket saker.

Jag hade storstilade planer. Här skulle röjas! Sorteras! Kastats! Befrias ytor! Jag såg framför mig containrar på gården och ett hem som sakta men säkert skulle träda fram under alla prylar.

En försiktig uppskattning är att det skulle krävas tre containrar för att göra någon verklig skillnad.

Resultat efter 13 dagar:

14 plastpåsar. ICAs, Willys och Coops plastpåsar, jag sprider graserna.

Hepp!

Till mitt försvar har det varit lite stökigt på jobbet.

Eller stökigt och stökigt.

Det är kaos.

Galningarnas julafton.

Och jag, korkade fan, gör naturligtvis precis det man ska göra när man har semester och arbetsplatsen imploderar på grund av människor med större ego än intelligens:

Ställer upp.

Dygnet runt.

Försöker lösa det.

Chefen och jag pratar numera alldeles för många gånger per dag. Så många att jag snart funderar på om vi inte borde skaffa familjeabonnemang. Det hade vi kunnat göra om det inte vore för att jobbet betalar. Se där, alltid något, vi slipper i alla fall betala telefonräkningen, det är bara vår tid vi måste investera.

Samtalen har dessutom blivit alltmer förtroliga och följer ungefär samma mönster: först försöker vi få verksamheten att fortsätta rulla, sedan försöker vi förstå vad som just har hänt och därefter ägnar vi en stund åt att raljera över en del av de människor som orsakat att vi överhuvudtaget behöver prata med varandra.

Det är en fin rutin.

Effektiv också.

Och någonstans mitt i allt detta har jag hunnit med ännu en viktig aktivitet.

Jag har varit på invigning av ett gym.

Observera ordvalet.

Invigning.

Inte tränat.

Jag har redan årskort på tre gym som jag aldrig besöker och kände därför att det vore direkt oansvarigt att missa möjligheten att titta på ytterligare ett.

Men!

Här kommer semesterns kanske största bedrift:

Jag tog INTE ett årskort på det nya gymmet.

Jag vet.

Självbehärskningen.

Karaktären.

Mognaden.

Inte än, i alla fall.

Så. Tretton dagars semester kan hittills sammanfattas med fem minuters ledighet, fjorton plastpåsar utröjt ur ett dödsbo som kräver tre containrar, ett arbetsliv som förvandlats till galningarnas julafton, oräkneliga samtal med chefen och fyra gym varav jag fortfarande bara betalar för tre.

Det går framåt.

Sakta.

Och ja.

Det finns betydligt mer att skriva om.

Betrakta det som ett förtäckt hot.

Det kommer mera.

Första dagen, rent fysiskt, på jobbet efter meniskskadan…

Nu var det inte fullt hus på jobbet eftersom många har semester, men av de flesta som var där möttes jag av jubel när de upptäckte att jag var på plats. En medarbetare drog till och med iväg och köpte en ”välkommen-tillbaka-blomma”. Blev rörd, det ska erkännas. Borta i fyra dagar och möts av detta?! Borde kanske vara borta oftare. 🤔😉

Orkade varken fysiskt eller mentalt vara där mer än 6 timmar, knät började kännas av rejält och jag var nära att börja kasta hårda saker på människor som inte verkar vilja eller kunna tänka. Det var lika bra att åka hem och fortsätta jobba från soffan.

Alltså, vad är det för fel på en del? Idag var det en medarbetare som klampade in på mitt rum och undrade vem som skulle fixa fikat på ett jippo som personen själv ansvarar för! På fullt allvar. Det är ju inte direkt så att vi har någon konditor som bakar och en barista som fixar kaffe.

Jag gjorde misstaget att svara: Det är du.

Påföljd: 47 frågor! 🤬🤯

Finns det kaffebryggare? Hur fungerar den? Finns det kaffe? Har vi glutenfria kakor? För tänk om någon är glutenintolerant och vill ha en kaka!? Och mjölk! Tänk om någon vill ha mjölk! Hur många kommer?

Va f-n!

Vuxen högutbildad människa med ansvar!

Jag har väl inte koll på något eventuellt kakförråd? Bara lös problemet själv! Fixa!

I såna här lägen brukar jag ta ett djupt andetag och tyst för mig själv tänka: det finns en anledning till att jag har dubbelt så mycket lön som du. Men det hjälper tyvärr inte alltid.

Just idag hade jag inte de där extra krafterna. I synnerhet inte när jag möttes av en attityd och ett kroppsspråk som tydligt sa: det där får någon annan fixa! När människor tycker att de är lite bättre än andra, att det är under deras värdighet att till exempel brygga en kanna kaffe. Sånt klarar jag helt enkelt inte av.

Så, nu har jag gnällt färdigt för idag. Tror jag. 😁

Torsdag morgon – har ägnat halva natten åt att förbereda dokument och tjusiga stapel- och cirkeldiagram inför ett hastigt (läs: akut) inkastat styrelsemöte på jobbet. En mycket stor fråga måste lyftas på mötet, som påverkar firmans hela framtid, och det är bråttom!

Jag har förberett allt jag kan, ätit frukost och kliver ut genom ytterdörren för att åka till jobbet, jag måste vara där tidigt för att se till att allt teknik fungerar och kopiera upp dokument.

Kliver ner för trappan och * PANG * säger det i höger knä. Det gör så in i h-lvete ont. Blir stående på gårdsplanen som en idiot. Kan inte sätta ner högerfoten för då ser jag stjärnor. Står på ett ben och funderar på om jag ska hoppa till bilen så att jag kan ta mig till jobbet, eller om jag ska hoppa till trappan vid ytterdörren så att jag kan sätta mig, för jag kan omöjligt stå på ett ben särskilt länge till. Ringer desperat till en av döttrarna som jag vet är inne i huset – inget svar.

Bestämmer mig till slut för att hoppa till trappan. Det måste ha varit en syn för gudar att se dunderklumpen hoppa på ett ben! Ibland är jag glad att jag bor ”i skogen” så att ingen kan se mig. Väl framme funderar jag på hur i all världen jag ska kunna sätta mig ner? Körde till slut det klassiska ”allt eller inget” och i princip kastade mig ner, skrikandes av smärta – för det gjorde rejält ont! Sitter en bra stund och försöker få ner pulsen samtidigt som jag återigen telefonterroriserar dottern – inget svar!

Stirrar ut i ingenting, röker som en borstbindare och funderar på två saker: hur genomför jag dagens akutinkallade möte och vad har hänt med knät?

Plötsligt ringer dottern – efter att ha upptäckt typ 30 missade samtal, och undrar vad jag vill? För f-n, kom ner och hjälp mig! vrålar jag.

Dotter kommer ut och undrar varför jag sitter på trappan. Ja, jo, det hände något med knät, du måste hjälpa mig in. 

Okej, frågan är bara hur! Jag kan på inga villkors vis böja höger knä, då gör det så ont att tårarna rinner och jag sjunger en trudelutt (läs: gallskriker). Efter lite funderande inser jag att om hon ”drar” upp mig medans jag har höger ben utsträckt och själv trycker mig upp med vänster ben så borde det gå. 

Tackar högre makter för att jag är sjukt stark i benen och för att dottern inte väger flugvikt, snarare motvikt! Jag kommer upp! Nästa problem: hur tar jag mig upp för trappan? Det är förvisso ”bara” tre steg, men i det här läget känns det som Mount Everest. 

Inser att jag kan stå på höger ben utan att det gör galet ont, belastning rakt uppifrån verkar fungera, så länge jag inte ens tänker tanken att böja eller vrida knät. Använder dottern som stabilt ”frånskjut” och lyckas mirakulöst ta mig upp för trappan och sen in till soffan i vardagsrummet med hjälp av dottern som ”levande stöd”.

Ringer till styrelsens ordförande och förklarar läget, säger att jag kan medverka på mötet digitalt. Jag lovar att förklara hur h*n ska göra för att jag ska kunna presentera allt material och höras i hela lokalen. Hör att ordförande först får panik över att jag inte kommer att vara på plats, men lugnar sig betydligt när jag har en plan.

Med det avklarat funderar jag återigen på vad som har hänt med knät…. Börjar känna på det och inser att det inte verkar vara något korsband eller ledband. Menisk kanske? Bestämmer mig för att ringa vårdcentralen efter styrelsemötet.

Klarar av mötet och ”rätt” beslut tas – skön känsla och en lättnad. Framför allt var det en stor lättnad att kunna vara delaktig och göra det som förväntades av mig trots att jag inte var fysiskt på plats.

Inför mötet hade jag tagit fram en analys på 18 sidor, det gjorde jag i lördags då jag var förbannad. Ville visa på att den inslagna vägen är total galenskap utifrån flera perspektiv. Jag var inte ombedd att göra denna analys, men som sagt – jag var förbannad. När jag hade totat ihop den så skickade jag den på lördagskvällen till ordförande – som tyckte den var fantastisk och genast bad mig skicka ut den som ett mötesunderlag. Under mötet var det två nya (sedan årsskiftet) styrelseledamöter, båda tidigare vd:ar, som båda öste beröm över analysen – riktat till min chef. Vi jobbar lite så, det är ju min chef som utåt ska stå för allt även om det är jag som gör allt. Jag ska erkänna att jag slickade i mig berömmet när jag hörde det, det kändes rätt bra att de var just dessa personer, som har lite erfarenhet, som sa det. 

Jaha ja, nästa steg – ringa vårdcentralen. Som alla andra vårdinrättningar ska man trycka ett gäng knappval för att sedan bli uppringd. Tänkte att det är semestertider så jag lär väl få vänta ett antal timmar innan jag får det där samtalet. Tji fick jag, blev uppringd på fem minuter! 

Förklarade problemet för damen i andra änden och hon tyckte jag skulle åka till akuten direkt, för det är ändå på röntgen jag kommer att hamna menade hon på. Okej.

Mötet avklarat, vårdcentralen avklarad, nu återstod ett inbokat telefonsamtal på eftermiddagen från min hudläkare som skulle stämma av hur medicinen fungerade. 

Tänkte att jag inte direkt är döende, och efter 15 år på regionen vet jag när bästa tiden att hamna på akuten är – så jag bestämde mig för att åka in tidigt fredag morgon, när nya skiftet gått på sitt dagpass. 

Senare på eftermiddagen ringer chefen och undrar hur det var med mig, jag säger att jag på inrådan av vårdcentralen ska uppsöka akuten – i morgon bitti. Sen börjar chefen be om ursäkt, han tyckte det var fruktansvärt pinsamt att få ta emot beröm på mötet för något han inte hade bidragit ett skvatt till. Hm, det är ett sympatiskt drag hos honom. 

Eftersom jag inte kan förflytta mig bestämmer jag mig för att sova i soffan, efter att ha stämt av med maken och dottern att de kan vara behjälpliga när jag måste till akuten.

Upp tidigt på fredag morgon, det var inte snack om att duscha, det blev raggardusch med våtservetter och roll-on. Sen så var det det där med att ta sig ut till bilen och komma in i bilen. Gå/hasa på plan yta funkade hjälpligt, men den förbannade trappan… Klarade av allt detta med hjälp av dottern – tack gode gud för att hon finns och ställer upp. 

Hade rätt om akuten, kom in i helt rätt tid. In direkt till ett rum, efter 20 min kom en ssk och ställde frågor och efter ytterligare 30 min kom en läkare och undersökte knät. Det där med ”undersökte” gav upphov till en del gallskrik kan jag meddela – attans vad ont det gjorde! Sen till röntgen. Där blev det lite mer väntan, typ 50 minuter. Medan vi satt där kom en äldre dam inrullandes på bår, hennes ena ben och fot var vridna åt helt fel håll, benet utåt och foten inåt – allt såg fel ut! Ungefär som att man hade vridit ut en disktrasa.  Då tänkte jag för mig själv: gnäll inte en sekund över att du får vänta! För jag hade inte ont när jag var stilla, den där damen måste ha haft våldsamt ont!

Men ont fick jag på röntgenbordet – satan i gatan. De ville att jag skulle utföra någon form av akrobatik där inne. Det var minst 12 bilder som skulle tas, ur alla vinklar som finns. Var helt svettig efteråt. Sen fick jag linka ut till väntrummet(!) igen. Tyckte det var lite märkligt men tänkte att de kanske hade ont om rum, att det skett något stort som gjorde att alla undersökningsrum behövdes. Sen kom det plötsligt ut en läkare som satte sig på huk framför mig och började prata. Han meddelade att det inte fanns några skelettskador. Okej? Såååå, vad är detta då? Tja, troligen menisken. Jaha? Och vad gör jag nu? Om du vill kan du ta kontakt med en fysioterapeut. Så reste han sig och sa ”Glad sommar” och gick. Eh… jag satt som en fågelholk. Jag har aldrig tidigare haft något läkarsamtal i ett väntrum fullt med folk, det gjorde mig lite ställd. Inte för att detta var hemligt eller väldigt personligt, men lite märkligt kändes det allt. 

Så nu sitter jag här, tre dagar senare och har läst allt jag kan hitta i mina böcker om meniskskador. Eftersom mitt knä inte låser sig så verkar det inte vara den värsta sortens skada i alla fall. Alltid något.

Kan skönja en viss – betoning på viss – förbättring. Det gör inte galet ont att få upp benet med det onda knät i soffan längre, jag kan sova på mage och har lyckats ta mig ut till köket (det är sju meter) ensam och utan stöd (väggarna räknas inte va?). Så det går åt rätt håll! Men jag är inte så wild and crazy att jag vågar mig på att ensam gå på toa på natten, nej – då hasar jag mig fram till soffkanten, sätter mig så bredbent jag kan och kissar i en karaff! Nöden är uppfinningarnas moder. 

Enligt litteraturen bör jag ha blivit radikalt bättre på en vecka, och ska då kunna gå. Hoppas innerligt att det är rätt. Pratade just med chefen och sa att det inte är troligt att jag kommer till jobbet imorgon, han tyckte jag skulle jobba hemma så länge jag behövde. Vi får väl se hur det går med det, typ alla är på semester… Men jag ska försöka sansa mig.

Kanske lär jag mig något av att sitta i soffan? Hoppas kan man alltid. 

Det finns få saker jag avskyr så mycket som värme, i synnerhet sommarvärme!

Min kropp är inte konstruerad att klara av mer än 23°, maximalt och undantagsvis 25°. Någonting mysko sker när kvicksilvret passerar +20, då börjar kroppen succesivt att stänga ner. Hjärnan går i slowmotion och kroppen vill inte röra sig, den blir seg och långsam. Och? kanske någon tänker, det är väl inte hela världen? Jo, det är läskigt. Känns lite som jag föreställer mig hur det känns att dö, att funktionerna långsamt stängs ner en efter en.

På jobbet är det vidrigt att vara när temperaturen ute är över 23°, jag sitter i det rum som blir absolut varmast i hela huset, inte nog med att det blir varmt, det går inte ens att andas eftersom ventilationen slutade fungera för typ 10 år sedan. Om alla andra hade det lika j-vligt som jag hade jag kunnat ta det med jämnmod, men icke! Min rumsgranne har AC på rummet – och älskar värme!

Lösningen? Hitta på ärenden som gör att jag måste åka bil. Hej 18°!

Igår insåg jag att det skulle bli över 30° idag, så jag struntade i att åka till jobbet idag. Fördelen med att vara chef – man kan jobba hemifrån!

Hemma har jag AC i vardagsrummet, så där har jag tillbringat dagen medan jag har sett termometern klättra till 33° ute. Hua!

Jag tillbringar inte bara dagarna i vardagsrummet, nu har jag flyttat dit! Inte ens med bästa vilja i världen kan jag sova i sovrummet, vid 23-tiden ikväll var det 28° där!

Nä, jag ställer in ac:n på 22°, drar ett lakan över kroppen och kryper ner i soffan – underbart! Sover som en prinsessa och vaknar utvilad och klar i knoppen.

God natt!

Det har gått 2 år och 1,5 månad sedan mamma dog. Jag lovade mig själv för många år sedan att ”ta itu” med min hälsa när mamma väl fått evighetens vila.

Har jag gjort det?

Nääääää! Jag har som vanligt jobbat som en tokdåre – vilket har varit mer än intressant – och kört strutsmetoden vid minsta tanke på hälsa.

Jorå, jag bokade läkarbesök bara några månader efter att mamma dog, tog upp ett flertal saker med min kropp som gjorde mig fundersam. Resultat? Remiss till dietist! Hon (dietisten alltså) är säkert svinbra på inställning av hjärtmedicin och klimakteriebesvär! *lätt ironisk*

Till råga på allt känner jag henne. Blev oerhört förvånad när hon en dag plötsligt ringde mig och berättade att flicksnärtan till AT-läkare hade skickat en remiss. Vi skrattade gott åt det hela, hon tyckte det var pinsamt eftersom jag de facto kan mer än henne om just kost och brukar hjälpa henne med idéer när hon har kört fast med en patient. Dessutom var mina värden, bortsett från att jag är alldeles för kort för min vikt, väldigt bra.

Kände att jag inte orkade driva det där spåret med sjukvården längre så jag la ner allt.

Men för någon (några?) månader sedan fick jag nog av mina märkliga hudåkommor på händer och fötter och trampade iväg till vårdcentralen. Tack gode gud var flicksnärtan borta och ersatt med en annan stackars rookie – som självklart inte hade en aning om vad jag led av – men som i alla fall fick iväg en remiss till en hudläkare på ”stora sjukhuset”.

Där var jag förra veckan och träffade Herr Seriös. Han pratade mycket om livskvalitet, hur viktigt det är. Eh jo, men jag är inte döende, har bara nån knepigt hudåkomma som dyker upp hux flux var tionde år och stannar nåt år eller så.

Det är tydligen psoriasis, hand- och fotvarianten.

Tre behandlingsalternativ presenterades:

1. Åka till sjukhuset tre gånger i veckan för ”ljusbehandling”. Fast den behandlingen kunde inte starta förrän till hösten – inte bra för min ”livskvalitet” enligt Herr Seriös.

2. Tablett/injektion en gång i veckan. Kräver provtagning ofta på grund av stor leverpåverkan.

3. Tablett morgon och kväll. Biverkan: diarré, illamående och huvudvärk. Eventuella inslag av viktnedgång.

Jaha ja….

Har inte tid att lägga tre halvdagar i veckan på resor och ljusbehandling (kom ihåg, jag är inte döende), det där med leverpåverkan när man är för kort för sin vikt kändes väldigt obra. Så jag valde diarré, illamående och huvudvärk – och eventuella inslag av viktnedgång.

Det visade sig inte vara så enkelt som att bara ta en tablett morgon och kväll inte, nej först skulle man börja någon form av tillvänjnings-/upptrappningskur på 14 dagar. Och mådde man väldigt dåligt, vilket var vanligt, fick man göra detta två gånger i rad innan man var uppe på full dos. Och skulle det ändå inte fungera så fanns det fler behandlingar…

Mysigt, kändes väldigt lockande. Men vad hade jag att förlora, måste ju ändå testa.

For iväg till jobbet efter läkarbesöket och vid fikat loggade jag in på 1177 för att kolla om recepten kommit. Det hade de, så in på nätapoteket för att beställa. Fick en nära-döden-upplevelse när jag såg priset. 3 500 kr för 14 dagars upptrappningskur, 7 000 kr för första månaden! Jävlar! Avdrag högkostnadsskydd: 108 kr. 😬

Gick in till chefen och tog ett snack, han föreslog att firman skulle stå för kostnaden innan jag ens kommit till punkt och hunnit börjat spela förtvivlad. Tack sa jag, påtagligt lättad, och beställde.

När tabletterna väl kom vågade jag inte börja direkt, med tanke på biverkningarna, så jag väntade till helgen. Dag 1 och 2 märkte jag ingenting, dag 3 (måndag morgon) gjorde jag missen att dricka morgonkaffe = diarré fram till lunch. Tur jag inte hade något möte inbokat på jobbet så att jag kunde ”jobba hemma”. 🙄

Dag 4, drack inget morgonkaffe förrän på förmiddagen och magen höll sig då lugn. På eftermiddagen kom illamåendet – hua! Det är en väldigt märklig känsla att gå runt och vara illamående utan att kräkas. Försökte småäta och dricka mycket. Överlevde.

Idag är det dag 8 och jag konstaterar att jag numera dricker morgonkaffet på förmiddagen, ofta bajsar ”vanligt” klockan 2 på natten av okänd anledning, helt har sluppit huvudvärk, bara mått illa en halv dag och inte ”drabbats” av viktnedgång. Kanske fixar de första 14 dagarnas tillvänjningskur?! 😁

När jag för över tre år sedan  tackade ja till det jobb jag har idag var mitt enda krav: inget personalansvar! 

Det gick ju bra, i sisådär 9 månader. Då var det dags för chefsbyte. Ut med den unga oerfarna maktgalna förstagångschefstypen och in med den erfarna ”farbror-modellen”. Den där varianten på farbror som är så rutinerad (läs: elak) att han får alla att känna sig bekräftade och fantastiska – till de kommer på att han har öst över allt jobb på dem, med hjälp av smicker. Då kommer bitterheten.

Den modellen på chef känner jag väl igen, har haft några under årens lopp. Det tog väl två dagar så fick jag *plötsligt* arbetsledaransvar?! Suck! Och efter någon månad hade det där arbetsledandet glidit över på personalansvar. ”Du är så bra med personalen” hette det, jo tjena latmask!

Så nu sitter jag här med 14 anställda att hantera – på gott och ont. De flesta är fantastiska, gör sitt jobb bra och tar ansvar. Men…. Alltid detta men! Det finns några som får mig att känna mig som en dagisfröken – som suger ur mig all energi. 

Mitt upp i funderingarna kring hur jag ska hantera dessa medarbetare som inte riktigt är på rätt plats i livet sker nästa chefsbyte – min fjärde chef på 3,5 år! Denna gång har en snäll människa (hoppas jag) klivit in – som dock verkar vara helt i sin egen värld. Inte direkt typen som sätter ner foten. Tycker uppenbarligen om att prata – om djupa saker, och läser böcker jag aldrig har hört talas om och citerar dem friskt. Känner mig stundtals som en idiot, men nickar och ler försiktigt, hummar lite emellanåt. Men det är verkligen inte chefen man kan luta sig emot, snarare betraktas jag som den stabila i sammanhanget, hon som kan ”allt”. Blir moment 22 när jag lyfter upp problemen jag upplever med några medarbetare. Inte bra!

Nåja, jag hoppas jag har rätt i att människan är snäll åtminstone, orkar inte med fler ha-galna, revirpinkande och bestämmande chefer nu. Lite lugn och ro skulle gynna organisationen – och mig!

Jag sitter på jobbet denna tisdagskväll och stirrar på högarna som växer på skrivbordet. Tänker: Snart är det semester!

Det vore helt fantastiskt om jag verkligen lyckas ta/få semester i år. I ärlighetens namn gnuggar jag händerna lite när jag tänker på att det kommer att gå käpprätt åt pipan för chefen. Tre veckor utan sin högra hand – hon som gör ALLT. Mooahaha! 

Jag behöver ledigt, det här senaste året har varit tufft. Jobbat som en tokdåre, inte riktigt sörjt mamma, tråcklat barnen genom såväl grundskola som gymnasium, grubblat mig blå över kroppens märkliga beteende, haft ångest över vapen som jag måste göra mig av med, fått mer personalansvar vilket inte har varit en dans på rosor, inte ens börjat röja i dödsboet efter mamma – det vill säga alla hennes efterlämnade saker, kläder, papper mm. Listan kan göras lång.

Men nu har jag kommit över en del pucklar, studentfirande och liknande, och kanske kan jag landa när jag väl får ledigt. Det blir i alla fall inte snack om någon semesterresa – jag ska röja i huset! Och göra ”ingenting” – på hemmaplan.

Det är dock lite tid kvar, tills dess ska jag försöka hålla skutan flytande (alltså jobbet) och vem vet – kanske lyckas jag minska de där förbaskade högarna på skrivbordet.

Du var med mig när jag tog mitt första andetag och jag var med dig när du tog ditt sista.

Nu har jag och barnen placerat dig hos pappa, äntligen får ni vara nära varandra igen, mina älskade föräldrar.

Det blev en fin begravning och en vacker jordfästning, allt i arla morgonstund.

Gravstenen fick textkomplettering i raketfart, på bara 4 dagar var det fixat. Nu återstår bara att köpa fina höstblommor att plantera – det gör jag imorgon.

Om jag tittar i backspegeln kan jag konstatera att senast jag mådde riktigt bra fysiskt var sommaren 2018. Då fanns det kraft, ork och energi – något som lyser med sin frånvaro idag.

När jag gjorde den där hjärtundersökningen som plötsligt blev en operation i februari 2022 så sa de två hjärtläkarna efteråt att ”- Nu har du att få ett nytt liv, du kommer att märka skillnad direkt!” Inte f-n har jag märkt någon skillnad.

Jag har mått dåligt rent fysiskt på flera olika sätt, men inget som har knockat mig fullständigt. Har kunnat fortsätta jobba och leva. Mitt fokus har legat på min mamma och hennes mående. Hon och barnen har haft första prioritet. Min egen hälsa har jag skjutit åt sidan. Men! Jag lovade mig själv att när den dagen mamma inte längre levde kom – då skulle jag ta itu med mig själv. 

Sagt och gjort, för några veckor sedan ringde jag vårdcentralen och bokade en tid. Nu har jag varit där, fått prata med en läkare och tagit en mängd blodprover samt gjort EKG. Läkaren ringde upp i torsdags för att meddela alla provsvar – och allt var bra, till och med jättebra. Det var en lättnad måste jag säga, trots att alla mina fysiska problem kvarstår.

Efter det där samtalet fick jag för mig att logga in på 1177 för att mer i detalj läsa provsvaren. Det skulle jag inte ha gjort! Trillade in i journalen och började läsa vad som stod. Tjock, fet, grovt överviktig, feta överarmar, överdrivet stora lår och vader, sjukligt fet….

Provsvaren var som sagt jättebra, men det läkaren hade skrivit kändes som en käftsmäll. Jag blev jätteledsen och gick från lättad och glad över provsvaren till förkrossad. 

Nej, det är inga sakfel, jag är fet. Jag vet det! Men hur kan det komma sig att de problem  jag har sökt för endast nämns i förbigående. Allt fokus i journalanteckningen handlar om hur tjock jag är?!

Nåja, jag har i alla fall inte hjärtsvikt, alltid något. 

Önskas det mycket post? ✉️✉️✉️

Dö! ⚰️😉

Det regnar in brev till min mammas dödsbo just nu. I förrgår kom det sju stycken, och idag fyra. Så har det sett ut de senaste 20 dagarna.

Det känns lite märkligt att livet på något vis blir komprimerat och summerat – i brevform. Som att snabbspola en film. Det går i rasande takt, och innehåller i princip hela livet.

En del brev är väldigt fint skrivna, de tassar på tå som att de egentligen inte vill märkas. Skrapar med foten, stirrar ner i golvet och ursäktar att de stör. Andra är mer pang på ”Eftersom Xxxx har avlidit kräver vi att senast (om några dagar) få redogörelse för…..annars blir det andra bullar!”

Aldrig har väl skillnaden i hur man kommunicerar och uttrycker sig när någon dött varit mer tydlig. Jag har hela skalan utbredd på köksbordet för stunden!

I normala fall har jag alla papper samlade i en stor mapp som jag släpar med mig till jobbet, för det är alltid något som ska kopieras/skickas/skannas/etc.

På ett sätt är det skönt att fokusera på praktiska saker, att göra saker, ta itu med något. En av mina vänner varnade mig för att vara ”för” praktisk, för mycket en ”doer”, att sorgen skulle komma som en tsunami när jag minst anade det och knocka mig fullständigt.

Jag sa att jag fortfarande, 15,5 år efter att min pappa dog, väntar på att jag ska bryta ihop. För det ska man väl va? Sjunka ihop som en våt fläck på golvet, oförmögen att resa sig upp, gråta förtvivlat, bli deprimerad och sjukskriven i något år?

Det känns ärligt talat inte som jag. Istället sörjer jag stötvis, gråter en skvätt då och då. Upplever mer saknad än sorg, jag är liksom inte ledsen in i själen. Hur knasigt det än kan låta så känns det som att jag har mina föräldrar omkring mig, de finns inte i fysisk form utan i någon annan dimension. De är inte ”borta” utan fungerar snarare som mina stödförband i livet. Jag kan sakna all galen humor, alla interna familjeskämt, alla skrattattacker, goa kramar och upplevelser. Allt sånt som jag inte kommer att få uppleva och dela med dem mer i denna värld.

Ett av mina barn sa härom dagen att morfar och mormor alltid finns med oss. Hon jämförde det med att när de levde var det som när man tittar på tv, man både ser och hör, nu är det som att tv:n står på men man befinner sig i ett annat rum. Man hör dem, men ser dem inte. Tv:n är inte avstängd!

Tyckte det var en bra liknelse. Ingen har stängt av tv:n, den är bara i ett annat rum.

Lite lagom flummigt så där…. 😁

Jobbade hemifrån idag, kände att jag behövde en ”människopaus”.

Hade tänkt ägna mig åt lite pappersarbete i stil med bouppteckning, försäkringsärenden, fixa dödsannons, ringa om textkomplettering på gravsten m.m.

Det finns mycket att ta itu med när någon dött…

Fick en del saker gjorda, men långt ifrån allt. Jag skyller på värmen, jag fungerar varken kroppsligt eller mentalt när temperaturen är över ≈ 20°. Idag var det närmare 30°! 🥵

Tillbringade stor del av dagen i soffan med ac:n inställd på en behaglig temperatur.

Men en sak har jag gjort i alla fall – jag har sökt in på en utbildning! 😁

Just denna utbildning har legat och skvalpat i huvudet sedan jag började på detta jobb, dvs i knappt 2 år.

Efter mammas död var det som att den parkerade i mitt huvud och inte ville flytta på sig.

Det är en kurs på halvtid (tack och lov på distans!) som är 5 månader lång.

Igår satt jag och pratade med min chef och vi pratade om våra anställdas kompetensutvecklig. Jag kläckte plötsligt ur mig att jag skulle vilja gå den här kursen som kompetensutveckling.

– Gör det! sa chefen.

Eh, okej… Men jag måste söka först, och det är inte säkert att jag kommer in, men gör jag det så börjar den nästa år, sa jag.

– Kör! sa han bestämt.

När jag åkte hem efter jobbet försökte jag landa i min egna spontanitet. Den här kursen har liksom varit min egen lilla hemlighet, en godsak jag gömt i min hjärna. Och nu hade jag kastat upp den på bordet. Och chefen var enbart positiv! Wow!

Plugga halvtid på arbetstid – det kan jag inte tacka nej till. Nu gäller det bara att bli antagen också! 😬 Håll tummarna, till jul borde jag fått svar.

Jag visste att dagen skulle komma, men inte när. Nu har den kommit, och passerat. Nu är min mamma död. 

Känner mig vilsen, lättad, ledsen och som att jag saknar en del av mig själv – allt på en gång. 

Är oerhört lättad över att jag kunde ge mamma det hon mest av allt ville ha på slutet, en smärtfri död hemma, omgiven av mig och mina barn. Hon fick en fin död, om man nu kan uttrycka sig så. Det var på något sätt vackert, trots att det var ett smärre kaos rent fysiskt runt henne, placerad som hon var i en extrasäng i vardagsrummet. Samma vardagsrum som min pappa dog i för drygt 15 år sedan. Tydligen är det numera vår familjetradition – att dö i vardagsrummet. 

Jag saknar henne något gruvligt, men tar mig igenom dagarna genom att jobba. Sorgen kommer och går, det är som att åka berg-och-dalbana. Känns ändå bra att ha något att fokusera på, dvs jobb. Tack och lov har jag ett jobb som tillåter att jag bryter ihop lite då och då, det finns det utrymme till. Flera människor runt mig har undrat varför jag inte tagit lite ledigt. Jaha, vad skulle jag göra då, sitta och stirra in i en vägg och gråta eller? Nej, jag mår bäst av att ha en ”vardag”, låta rutinerna fortgå.

En tanke som slagit mig är att det nu bara är jag och barnen kvar, nu är jag plötsligt ”familjeäldste” – det känns konstigt. Och tomt på ett oförklarligt sätt.

Jag har verkligen saknat att skriva på bloggen. Ofta har jag tänkt ut inlägg i huvudet, men de kom aldrig till tangentbordet. Tittade bakåt och insåg att jag inte skrivit en endaste rad på nästan ett halvår. Jag vet att jag mår bra av att skriva, att få ner mina tankar i text, få reflektera över det jag skriver – så nu tänker jag ta upp det igen. 

 

 

Har aldrig förstått det här med sommar- och vintertid. Jo, jag kan Googla och läsa mig till historiken, men ändå – varför?

Nåja, jag vaknade ”som vanligt” idag, vilket i vintertid betyder kl. 03:20. Hepp!

Levande ljus, stor mugg kaffe och egentid i överflöd, det är också ett sätt att börja en söndag.

Kände mig riktigt korkad för en stund sedan. Vi har haft ett antal minusgrader inatt och i morse när jag var ute så föll det mängder med löv från träden. 🍁🍂 Plötsligt mindes jag vad en lövblåsande medarbetare sa i veckan om att ”resten av löven faller av när vi får en köldknäpp”. Eh…. Jag har aldrig på mina drygt 50 år reflekterat över när/varför löven faller från träden. 🙈 Bara konstaterat att de faller. Nåja, man lär sig något nytt varje dag! 😁

Ägnade en stund på morgonen åt att samla ihop smutstvätt. Eller ja, jag letade febrilt efter kläder att tvätta som sitter okej på min nu – ännu större – kropp.

När jag krafsade runt i textilhögarna kom jag att tänka på en annan medarbetare. Han som tvättar på nätterna pga elpriset.

Fascineras över människor som orkar ha sån koll! Jag är inte typen som har stenkoll på priser, oavsett om det gäller el, bredband, försäkringar eller mobilabonnemang – tyvärr. Det finns säkert många kronor att spara genom att vara medveten. Men just det där med att tvätta på nätterna?! Kollade faktiskt upp det och kunde (nöjt) konstatera att vi inte har ett sånt avtal där det spelar någon roll när på dygnet vi tvättar!

Och apropå el och att ha koll… I mitt jobb ingår bland annat att ansvara för ca 40 byggnadsverk, varav några hyrs ut. Har en ny hyresgäst på ett av objekten, som betalar varmhyra + hushållsel. Just den kåken värms upp med en bergvärmepump. Häromdagen hörde hyresgästen av sig och frågade om bergvärmepumpen gick på el. Jo, ja, det gör den svarade jag. Då undrade hyresgästen varför h*n ska betala både varmhyra och elen det kostar att driva pumpen? Eh, ja, det är ju en bra fråga, en fråga jag aldrig reflekterat över. I synnerhet inte när elkostnaden brukar ligga på 2-300 kr/mån i just den drygt 350 kvadratmeter stora kåken. Men jag får väl sätta in en separat mätare…

Förutom att leta vettiga kläder till kommande arbetsvecka har jag ägnat en stund åt att planera veckan som kommer. Eller snarare löst problemet: hur trycker man in fem dagars jobb på tre dagar? Tänkte nämligen vara ledig i två dagar och ta med mig barnen på lite äventyr. Ser verkligen fram emot att ”fly fältet”. Komma iväg hemifrån, unna oss en hotellnatt och gemensamma nöjen – bara vi! Utan make och mamma. Hoppas bara att det inte blir snökaos som stoppar vår resa.

Nähä, dags att hänga tvätt och starta nästa maskin tvätt.

Fredag igen! Och äntligen en lugn fredag. I princip ensam på jobbet då flera är sjuka och lediga. Den enda kollegan som är inne är en sån där störningsfri typ, kommer med andra ord inte travandes var 5:te minut och babblar en massa. Så jag har fått massor gjort!

Veckan har varit tuff, många stora saker som ska avslutas och sena kvällsmöten tre dagar i rad! Jobbar på som en galning med andra ord. Därför känns det nästan lite chockartat att få avsluta veckan i (nästan) ensamhet och i ett tempo som inte är värt namnet.

Veckans 👎

Måste vara viktuppgången. 😬 Den är svår att ta in. 😞

Veckans 👍

Lönen! 💰Min första hela månad med chefslön. Märkligt känsla att få ut, efter skatt, mer pengar än jag hade i lön innan skatt i augusti.

Nu är det snart helg – njut ni som kan!

Jag har gått upp i vikt. Mycket!

Känslan i kroppen är inte bra. I morse tog jag mod till mig och klev upp på vågen. På ren svenska: j-vlar! Över 20 kilo upp på ett år! 😱

Inte konstigt att kläderna ”plötsligt” är för små! Att ratten tar i låren. Att orken är spårlöst borta. Att det känns tungt att gå uppför några trappor.

Min lösningsfokuserade hjärna hoppar igång direkt – allt för att slippa ”känna” – analyserar vad detta kan bero på och glider över på vad jag kan göra åt det, samtidigt som gråten stockar sig i halsen.

Måste bryta ihop en stund nu känner jag.

F-n också!

Vaknade tidigt i morse och kände att nu går det inte längre. 🤒 Har de senaste 2-3 dagarna suttit på jobbet och känt mig mer och mer sjuk. Igår funderade jag på allvar på att åka hem efter halva dagen, men jag höll mig kvar till halv fem.

Men i morse tog det tvärstopp. Kände mig riktigt sjuk, som att ha influensa utan att hosta eller snora. Febern visade sig ligga på 38,8°.

Tog febernedsättande och parkerade mig i soffan med datorn i knät. Där satt jag i nio timmar och fick till slut ihop ett dokument på dryga 30 sidor innehållandes 2024 års budget och verksamhetsplan. Något som i normala fall hade tagit mig två timmar. Hjärnan kändes full av sirap och allt gick oerhört långsamt – men det gick! 💪

Halva familjen har varit risigt, en av döttrarna har varit hemma från skolan i två veckor – så varför skulle jag komma undan?

Imorgon ska jag vila hela dagen och förhoppningsvis är jag på benen igen på söndag, för då har jag saker inbokade som jag ogärna vill missa. Men okej, är jag sjuk så är jag, då blir det till att ställa in.

En liten del av mig hoppas dock att jag är fortsatt sjuk på tisdag, då är det ett jobbmöte jag gärna slipper. 🙄

Nu ska jag krypa ner i dubbelsängen och njuta – helt själv! För maken är bortrest. 😊

Snart har det gått 4 månader sedan jag satt på det där styrelsemötet – och sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen.  Fyra månader där ”allt” har hänt känns det som. 

Som sagt, allt började med det där styrelsemötet i juni. Jag hade bestämt mig för att vara så tyst jag bara kunde, och det gick faktiskt skapligt. Men oj vad min chef avskydde min närvaro – det gick att skära i luften! Vid några tillfällen ställde styrelsens ordförande frågor till min chef – där svaren som levererades var en lögn! DÅ hade jag svårt att vara tyst kan jag säga. 

Resten av juni rasslade på i snabb takt och plötsligt försvann chefen iväg på semester. I motsats till förra sommaren klev nu en vikarie in, vilket var lite oväntat. 

Det visade sig att denna vikare var en riktigt pärla med sisådär 40 års erfarenhet av vår typ av verksamhet!  Eftersom chefen inte hade gjort någon direkt överlämning, eller introduktion, stod vikarien mer än en smula handfallen. Kunde inte logga in i lönesystemet, visste inte hur våra larm fungerade, hade inte ens en inloggning till vår kommunikationsplattform (läs: kom inte ens åt sin mail)! Så ja, mina sex veckors semester gick åt till att hålla skeppet flytande och vara vikariens högra hand. Vi kom varandra rätt nära och jag förstod att vikarien titt som tätt förfasades över hur verksamheten ”styrdes”. Bland annat fick jag reda på att jag själv hade helt fel roll i organisationen. Men ja, jag visste ju hur chefen ville ha det – det skulle bara finnas en chef och den skulle bestämma (och ha kontroll) över allt!

Plötsligt var det augusti, vikarien försvann (efter att jag tackat för den här tiden och för upplevelsen av att fått ha en riktig chef), den vanliga chefen gjorde entré och klumpen i magen kom tillbaka ungefär samtidigt som arbetslusten försvann. Tack och lov hade jag min egen överenskommelse med styrelsen som gjorde att jag kämpade på.  Nytt styrelsemöte med nya lögner och märkliga svar från chefen, och återigen en luft som gick att skära i. På detta möte märktes det att chefen och styrelseordförande var i luven på varandra. 

Måste bara inflika att det är en oerhört märklig känsla att sitta på möten som är någon form av tysta krig. Känslan av att något (någon?) ska explodera när som helst är obehaglig.

Sen kom en dag i slutet av augusti när ”något” hände. Själv var jag inte fysiskt på plats på jobbet, men plötsligt ringer det medarbetare som frågar vad som hänt?! Ja, inte visste jag. Men det blev jag snart varse. Chefen hade efter ett möte med styrelseordföranden rusat ut från sitt kontor och skrikit ”-Jag kommer inte tillbaka mer!” till alla medarbetare som befann sig i närheten. Man kan säga att det blev fullt kaos. Efter några timmar får jag ett samtal från styrelseordföranden som berättar vad som hänt och så diskuterar vi en lösning framåt, för något måste göras, och det väldigt snabbt. 

Det blev åtskilliga timmars samtal och möten med styrelsen innan en lösning var på plats.

En del av lösningen kokade styrelsen ihop alldeles själv, och den bestod i att det frågade mig om jag ville bli chef. Hepp! Som sagt, mycket har hänt på fyra månader! 

Jag måste erkänna att jag är lite spänd, kanske rent av nervös, inför morgondagen.

Då ska jag nämligen få sitta i finrummet på jobbet, dvs närvara på styrelsemöte. Det kan gå hur som helst…

Så länge jag kommer ihåg att hålla käften så borde det gå bra.

Detta med att tro på en högre makt, eller att bön har effekt – jag vet inte vad jag tror om det egentligen.

Men så mycket kan jag säga att jag har önskat, och önskat hett, att det ska ske en förändring på jobbet.

Jag tycker verkligen oerhört mycket om det jag gör just nu, känner att jag är rätt person på rätt plats. Men….

Jag levererar så väldigt mycket mer än vad jag har betalt för. Jag har heller aldrig fått möjligheten att omförhandla min lön när mina arbetsuppgifter upprepade gånger har förändrats. Min chef har hela tiden kommit med undanflykter och jag har i ärlighetens namn inte tagit någon fight. Tänkt att det kommer att rätta till sig vid den årliga löneförhöjningen. Hade höga förhoppningar inför vårens lönesamtal, men det blev pannkaka. Chefen var inställd på att ha ett ”avstämningssamtal”, inte ett LÖNEsamtal. Kändes lite snopet när jag hade förberett mig och satt där med argument utifrån vår lönepolicy.

Ingen har ännu fått veta sin nya lön, men chefen har varit noga med att berätta för mig att ”ingen kommer att få mer än vad vi budgeterat för, dvs 3%”. Det där har fått mig att härskna till. Jag kommer aldrig i livet att nöja mig med några 3%!

I helgen rann min frustration över en smula och jag sa som det var till styrelsens ordförande, dvs min chefs chef. Får jag inte skäligt betalt för det jag gör då slutar jag. Ordföranden muttrade något om chefen och tydliggjorde sedan med stora bokstäver hur viktig jag var för organisationen.

Idag, några dagar senare, meddelar chefen sin avgång. Hör högre makt bön tro?

Det gick inte lång stund innan ordförande ringde mig.

Vi kan väl säga så här, jag funderar inte längre på att sluta. 😁