Mötet med juristen

Igår var det äntligen dags att träffa den där juristen angående mina övertidstimmar.

Chefen och jag har pratat igenom det hela flertalet gånger, och han har verkligen mått dåligt efter att han insett hur mycket jag egentligen jobbat. Tack och lov har han aldrig misstrott mig.

Jag var sjukt nervös inför mötet och upptäckte att chefen var än mer nervös. Det enda jag ville var att få mötet överstökat fort som attan och dessutom få ersättning för nedlagd tid.

Men självklart skulle det grottas i varför. Hur kan det komma sig att…?

Men vi lyckades med enad front ta oss igenom alla frågor.

Det hela slutade på ett bra sätt, juristen menade på att det var bara att betala. Alternativet var att ge mig helt ledigt i 3-4 månader och det förkastade chefen direkt, för det skulle aldrig fungera.

Så nu sitter jag och väntar på utbetalningen, och det dröjer säkert till slutet av november.

Efteråt var jag nästan hög av lättnad, och först då förstod jag också hur nervös och laddad jag varit inför mötet.

Det stora steget nu är att komma ner i 40-timmars vecka. *moahaaahaaa*

Segt så in i helskotta

Denna förbannade förkylning håller sig kvar.

Det betyder i praktiken att jag inte kan träna, och tro mig – jag har verkligen försökt träna eftersom jag behöver det!

Tar jag i ordentligt, vilket jag älskar att göra, blir resultatet:

Så nu har jag gett mig själv 10 dagars träningsförbud, och det suger. Har klarat av 2 dagar…

Försöker mig på skogspromenader istället och det är sjukt tråkigt. Den obligatoriska fredagsflexbilden är utan tryck i musklerna.

Men men, har man inte tränat på en herrans massa år så är väl några veckor ingenting, satt i perspektiv alltså.

Överskottsenergin är dock ett problem, har ett sjukt tryck i kroppen som vill ut. Gör mitt bästa genom att laga enorma mängder mat som jag fryser in för att ha som lunchmat på jobbet, sorterar kläder, tvättar bilen m.m.

Ibland är det kanske bra att få lite distans till sitt nörderi, trots att jag inte kan se det just nu.

Äntligen!

Tre veckor! Tre vidriga veckor utan träning. Det är vad den här förkylningen har ställt till med.

Under den gångna veckan har jag varit på jobbets gym fem gånger, bara för att blir av med frustration och överskottsenergi. Och för att testa hur läget egentligen är. Jag har inte tränat ”på riktigt” alltså.

Men idag så körde jag ett riktigt pass. Kände redan igår kväll att jag var laddad till tusen, så klockan 05:47 i morse åkte jag iväg till gymmet.

Fick till ett hejdundrande bra pass, även om jag stundtals hostade som en lungsjuk och snöt några liter snor ur näsan. Valde att köra igenom hela kroppen, så det tog nästan 1,5 timme + att jag cyklade 1,5 mil som uppvärmning.

Stressen över att ha tappar styrka under dessa tre veckor visade sig vara helt obefogad, styrkan finns där, och har kanske till och med ökat. Eller också var jag så taggad idag att jag tog i från tårna för att göra bra resultat.

Jag är i alla fall oerhört glad, nöjd och tillfreds med att vara igång igen. Imorgon blir det ett nytt pass.

15 dagar…

Usch och fy! Idag är det 15 dagar sedan jag var på gymmet. En smula panik är vad jag känner just nu. Det är många dagar.

Försöker verkligen intala mig att det bästa jag kan göra är att vänta till jag är så pass frisk att jag inte får en hostattack från helvetet när jag går uppför trappen till ovanvåningen, eller snyter ut en halv deciliter snor i påskfärger.

Jag vet att jag gör rätt som väntar, men fy vad jobbigt det är!

Har i alla fall lyckats jobba den här veckan, även om jag jobbade hemifrån i fredags och det har gått skapligt bra. I torsdags var första dagen sedan jag blev sjuk som jag kände det bekanta trycket i kroppen igen, och det gjorde mig nästan gråtfärdig. Jag älskar det där trycket, det som får mig att prestera på gymmet. Det som krävs för att jag ska prestera.

Apropå gym… Det ska öppna ett nytt gym i en byhåla nära mig, som jag passerar till och från jobbet! Enligt uppgift kommer det att bli rejält stort (till ytan) och ha fantastiska öppettider. Såg att priserna ligger en bit högre än vad jag betalar idag, men om jag får både bättre öppettider och fler maskiner är det definitivt värt det. Ska bli spännande att se vad det är för ställe när de väl öppnar!

Men, idag blir det inget gymbesök, idag blir det brödbakning, matlagning och säkerligen några rundor i tvättstugan. En helt vanlig söndag med andra ord.

 

Nionde dagen

Herrejösses!

Det var en envis förkylning jag har åkt på. Den klamrar sig fast rejält.

Det värsta av allt är inte själva förkylningen, det är alla dagar som går utan att jag kan åka till gymmet. Idag är det nionde dagen utan träning. Hua.

Långt bak i huvudet vet jag trots allt att man oftast inte börjar tappa det man byggt upp i muskler och kondition förrän efter 14 dagar. Dvs om 5 dagar. Hinner jag bli så pass frisk att jag kan gå och träna inom 5 dagar? *håller tummarna*

Jag är i alla fall rejält trött på att vara sjuk nu, gillar inte att inte ha full kapacitet. Orkade bara åka till jobbet ½ dag förra veckan, och även det blev jag fullständigt slut av.

Men nu är det en ny vecka!

Tack och lov är jag över den där puckeln med sjukt mycket jobb, det känns nästan som att jag inte riktigt vet vad jag ska göra på jobbet…

Men om jag vrider på huvudet och kikar bakåt så finns det ganska mycket som jag inte har gjort, som har fått vänta, så sysslolös lär jag knappast bli.

Inte har tagit tag i maten heller. Fast jag har kollat upp hur jag ska fördela näringsämnena. Det jobbiga är att räkna om det till mat, vad kan jag äta för att hålla mig inom ramarna? Men den tiden kommer den också, sen.

Varför inte löpband? Förklaringen.

Ligger däckad i förkylning…

Är man sjuk får man inte gå till gymmet, för övrigt så orkar man inte det. Men jag VILL dit. Idag är fjärde ”vilo-dagen”, så länge har jag inte varit utan träning sen jag började i somras. Frustrerande är bara förnamnet. Men imorgon hoppas jag att jag är så pass frisk att jag i alla fall fixar att gå till jobbet.

Mitt förra inlägg, om träningscykelupplevelsen, innehöll ett val. Valet mellan löpband och träningscykel. Jag valde cykeln. Förklaring till det kommer nedan, från en upplevelse jag hade i somras, då jag för andra gången i mitt liv fick för mig att använda ett löpband. Sedan dess har jag inte gjort det någon mer gång, av förklarliga skäl.

 

Avdelningen: Spring för f-n, SPRING!

Hur korkad kan man bli på en skala tro? 

Jag är övertygad om att jag låg i toppen på den skalan idag i alla fall. 

Efter avslutat styrkepass tänkte jag att jag kanske skulle försöka mig på det där löpbandet igen, liksom avrunda dagens pass med lite lättare jogging. (figuren har ingenting med verkligheten att göra – se den bara som en trevlig illustration.)

Sagt och gjort, jag rättade till Skogaholmslimpan av jello-typ jag har i brösthöjd ( . )( . ), spände fast telefonen och började springa.

Hej vad det skumpade! För att Skogaholmslimpan inte ska knocka mig i ansiktet har jag en något udda stil, jag liksom springer (nåja) med armarna som gripklor över bröstet. Säkerligen en ergonomisk fullträff!

När jag som bäst flåsar på i min något udda stil känner jag att det dessutom börjar brännas under fötterna. Det är inte skönt.

Plötsligt, mitt i mina funderingar om skor, rycks dörren till gymmet upp och in kliver en gäst. (Dörren är belägen ca 2,5 meter från det löpband jag använder!)

H-lvete! Vad gör jag nu?!

Gästen tittar på mig och jag lyckas krysta fram ett Hej! fast jag egentligen inte kan andas. Ler gör jag också, tror jag. Och fortsätter springa!

Han kliver in i gymmet och strosar runt, tittar lite på maskinerna och verkar allmänt förvirrad.

Om han försöker prata med mig så hör jag inte ett skvatt, jag har musik dunkande i öronen blandat med en puls på 850, eller nåt.

Jag försöker mitt allra bästa att springa obehindrat och få det hela att se ut som en lätt joggingtur en lördagsmorgon. Lyckas antagligen inte alls….

Tills slut går karln, och jag har sprungit sjukt mycket längre än vad jag hade tänkt!

Nu ska jag bara sluta svettas så jag kan ta av mig skorna och köra hem barfota!

Avdelningen: Nära-döden-upplevelse, igen!

Lördag 15 sept.

När jag gick och la mig igår kväll hade jag en skön känsla av övertryck i kroppen, en sån där känsla som gör att jag längtar efter att gå till gymmet och pressa ur ALLT ur kroppen. Så jag somnade (troligtvis) med ett leende på läpparna och en het längtan efter ett riktigt tungt pass.

När jag vaknade i morse, säkerligen med intorkat dregel runt munnen, var känslan en helt annan. Lunginflammation? Herregud, jag kände mig fullständigt slut. Hostade och hackade som en gammal traktor.

Men hej – ont ska med ont fördrivas, om jag så ska använda startgas.

Med hjälp av kaffe fick jag igång kroppen och drog på mig träningskläderna för att åka till gymmet. I bilen på vägen dit gjorde jag allt jag kunde för att inte “känna efter”. Vill inte riskera att känna mig döende.

Värmde upp med en halvmil rodd. Det gick sjukt segt, att det överhuvudtaget gick kan jag tacka pannbenet för. Började tveka och funderade på om det var så himla smart att kasta sig över hantlar och stänger.

Fick plötsligt den helt geniala(?) idéen att köra ett cardio-pass. Det är alltså kondition. Att inte någon sköt mig direkt är ett under. Hur f-n kunde jag ens komma på den idéen, de flesta som känner sig krassliga brukar istället tänka “en kopp thé och vila i soffan” och ta sig ifrån gymmet fortast möjligt.

Men självklart inte jag. Nej då. Jag är inte som andra.

Så…. Kondition alltså.

Efter en halvmil rodd är inte längtan efter ännu mer rodd så stor. Så, vad återstår att välja på? Löpband eller cykel. Löpband? Aldrig i livet, finns inte på kartan. Okej, cykel får det bli.

Minns inte när jag satt på en träningscykel senast, det är så sjukt tråkigt att cykla utan att komma någonstans, och det matchar inte riktigt min image. *ler snett*

Men, jag lyckades i alla fall kravla mig upp på en cykel och efter en del ingenjörsstudier spänna fast fötterna på/i pedalerna. På “min tid” var pedalerna enklare kan jag säga. Varför i hela fridens dar ska man spänna fast fötterna? Cykeln rör sig ju inte.

Sen återstod det att få fart på displayen. Det finns närmare 70 olika knappar och reglage som man kan trycka, vrida, klicka och fippla på. Vafan, bara att få igång åbäket kräver en mindre kurs.

När jag väl hade fått allt att lysa så dök det upp en massa konstiga meddelanden om att jag skulle ansluta än det ena än det andra. Och nej, jag hade fortfarande inte börjat trampa. Hjärtfrekvens NOLL dök plötsligt upp. Mäh!

Hittade till slut en knapp med “random program”, sen började jag trampa, allt för att slippa se ut som “snillet spekulerar” och glo på en display stor som en mindre tv.

Jaha ja, det här går ju bra!

Tittar på displayen, 50 meter, 52 meter, 54 meter.

Alltså, det går sjukt långsamt att cykla, det ska man ha klart för sig. Men jag vet att det finns ett samband mellan hur fort man trampar och hur långt man kommer. Så jag trampade fortare.

Efter 200 meter trodde jag att döden var bakom mig. Det brände som eld i benen och svetten envisades med att rinna in i ögonen. Sablar vad jobbigt!

Men som sagt, pannben – det är bara att trampa på. Och tro det eller ej, efter en dryg (ohyggligt dryg) kvart var det som att benen rörde sig av sig själv. De hade blivit maniska, nästan besatta.

Efter 2 mil, och sjukt många minuter, gav jag upp. Herregud vad jobbigt!

Satt kvar på cykeln och lät pulsen gå ner. Sen skulle jag gå av cykeln. Då upptäcker jag att känseln i min bakdel är borta. Puts väck!

Okej, dags för ny insats från snillet som spekulerar krävdes – hur kommer jag av den här tingesten?

Det var inte vackert, men av kom jag. EFTER att ha insett att det var en god idé att koppla loss fötterna först. Jorå, jag gjorde ett försök att “kliva av” med bortdomnad rumpa och fötterna fortfarande fastspända.

Väl på golvet är lyckan total över att jag har en cykel på vardera sida av mig, för benen bär inte. I vild desperation vräker jag ut armarna och liksom omfamnar båda cyklarna, tacksam över att ha en viss överkroppsstyrka, och hänger mig fast i pinnarna som ska föreställa styren. Att jag sen har en försvarlig mängd vikt som gjorde att cyklarna liksom välte inåt mot mig så att jag satt fast som i ett skruvstäd känns som en petitess i sammanhanget.

Tacksamheten över att just då vara ensam på gymmet var obeskrivlig. Herregud om någon hade sett mig!

Det tog nog en 2-3 minuter innan benen började kommunicera med huvudet och förstå vad deras uppdrag egentligen var.

Det tog ytterligare 10 minuter att komma till bilen. Och en timme innan rumpan åter var kontaktbar.

Detta var en upplevelse jag sent, om någonsin, kommer att glömma.

Hm, kanske skulle cykla några mil i morgon också? Om jag kommer ur sängen.

Som en badboll…

Ibland blir jag en smula galen. De fyra kilona som ”försvann” över helgen och gjorde mig glad (läs: överlycklig)  i måndags är tillbaka…

Jag vet att jag brukar gå ner i vikt dagen/dagarna innan mens, och det måste ha varit vad som hände även denna gång. För mensen kom i tisdags, och med den kilona.

Egentligen är det helt rubbat, jag har tränat som en tokdåre i över 10 veckor, minst 4 pass i veckan oftast 5 – men vikten rubbar sig inte! Inte heller centimeterna.

När jag blir uppgiven av detta faktum brukar jag tänka att muskler väger mer än fett, att jag står kvar på samma vikt men att fettet till viss del har omvandlats till muskler. Men då borde det synas på centimeterna.

Nåja, antar att det bara är kosten som återstår att ta tag i… *suck*

Trots allt så har jag i alla fall byggt på mig muskler, och nu kan jag plötsligt inte gå förbi en spegel utan att spänna mig. *gapskratt*

Förut undvek jag speglar, mådde dåligt när jag såg mig själv, nu är det som att fokus har flyttats, jag kollar konstant efter muskelutveckling. Jag ser inte längre gäddhänget på armarna, även om det finns kvar, utan letar skuggor runt triceps.

I veckan som gått har jag upptäckt att jag har rejäla vadmuskler, har nästan flexat dem till kramptillstånd, och ryggmusklerna kommer i rasande fart. Kan utan problem flexa ryggmuskler så det blir sjögång i ”kärlekshandtagen”.

Så det händer absolut saker med kroppen, fast kanske inte riktigt de saker jag vill ska hända.

Men men, jag ska titta på kosten….

Nu är klockan snart 6:00 och då ska jag vara på gymmet!

 

Nu har det lossnat

Vägde mig i fredags morse – vågen visade samma vikt som den har gjort hela långa sommaren.

Vägde mig i morse.  Har under helgen gått ner 4 kilo?! Fyra! Halleluja!

Fredag

Haha, kunde inte låta bli att kasta upp en fredags-flex-bild. Gäddhänget är på plats och det börjar faktiskt komma mer och mer muskler.

Träningen har *plötsligt* blivit ett måste i mitt liv. Det var många många år sedan jag kände så här. Har liksom ett sug efter att träna. Hoppas det håller i sig länge.

Jobbar fortsatt som en tokdåre men ser slutet på den här intensiva perioden om drygt en vecka. Jag har dessutom kommit på att om jag tränar så orkar jag lättare med att jobba. Märklig ekvation egentligen med på just mig fungerar den.

Har haft en fortsatt diskussion med min chef om min arbetsbörda, och den har resulterat i två saker. Dels är vi rörande överens om att anställa två personer till som ska ta delar av mitt jobb och dels handlar det om ersättning.

För någon vecka sedan bad chefen mig att räkna ut hur mycket jag hade jobbat i tid utöver 40 t/v detta år. Jag räknade och levererade siffrorna till chefen. (Det blev ganska många timmar, och då vet jag att jag räknade i underkant.)

Vi pratade om hur jag skulle få ersättning för dessa timmar och det slutade med att chefen skulle ta upp frågan med sin chef. Jag tänkte i mitt stilla sinne att detta inte skulle vara ett problem, jag har ju gjort jobbet och min chef är oerhört medveten om just det.

Igår kom han travandes och sa att han hade pratat med sin chef om min ersättning och att verksamhetsjuristen(!) var kontaktad och ville träffa mig.

Herregud vad stort detta blev, och vad skyldig jag känner mig! Ungefär som att det är mitt fel att jag har fått fler och fler arbetsuppgifter som jag dessutom har utfört….

Har en oro i magen över det kommande samtalet med juristen…

Nåja, det är livet, värre saker har väl hänt.

Nu ska jag ägna mig åt helt andra saker än jobb, jag ska sätta mig i bilen och åka på en ”Reunion”.

Veckan som gått

Lördag morgon, tid för reflektion!

Det har över lag varit en bra vecka.

Barnen har gått sin första hela ”riktiga” skolvecka och gillar fortfarande skolan. Det lugnar mitt mammahjärta. Så skönt att landa i att jag (vi) fattade rätt beslut när det gäller skolbytet, om man nu kan göra det efter så kort tid. Sen att jag får köra 4 mil extra varje dag för att hämta dem – det är det värt om de mår bra!

Jag har förvånansvärt mycket energi, så pass mycket att jag orkar fixa ”ordentlig” mat varje dag, i alla fall till barnen.  Själv får jag också i mig bra mat, även om jag misstänker att proportionerna mellan fett/kh/protein är mer än en smula skeva.

På jobbet är det ett furiöst tempo, men jag fixar det också, antagligen på grund av energin jag har.

Och den där energin då? Ja, jag tror den kommer av träningen.  I veckan fick jag en ofrivillig vilodag eftersom jag var tvungen att fixa en sak på jobbet en morgon när jag egentligen skulle träna.  När eftermiddagen kom samma dag var jag nästan överladdad. Min kropp tycks ha vant sig vid att tömmas varannan dag och blir en smula speedad om den inte får det. Så dagen efter körde jag ett dubbelpass bara för att försäkra mig om att jag inte skulle börja klättra på väggarna.

Inte riktigt dagligen, men ofta, upptäcker jag att kroppen är under förändring. Nu menar jag inte den sjuka träningsvärken som jag har några gånger i veckan utan det dyker upp muskler jag inte visst fanns och kroppen känns väldigt mycket ”tightare”. Om vågen hade varit på väg nedåt också så hade livet varit perfekt, men man kan ju inte få allt…

 

Man upphör aldrig att förvånas

Hoppla hejsan! Efter lunch igår dök plötsligt chefen upp på mitt rum och sa ”Vi måste fortsätta prata om din arbetssituation!”.

Som tur var satt jag ned i min stol med armstöd, annars hade jag väl slagit i golvet.

Vi fick till ett möte sent på eftermiddagen, som hör och häpna var riktigt konstruktivt. Ska bli intressant att se vad/hur resultatet blir.  Åkte i alla fall från jobbet med en riktigt bra känsla och på glatt humör.

 

Mod

Vet inte vad som har hänt riktigt, men jag har tydligen blivit väldigt modig – plötsligt.

Strax innan jag skulle åka hem i tisdags kom min chef in på mitt rum. Han konstaterade att jag såg trött ut. En stund efter att han gått igen skickade han ett mail där han skrev ”Jag vet att du har för mycket att göra – men du gör det fantastiskt!”.

Det där låg i bakhuvudet och skvalpade igår, och plötsligt fick jag för mig att faktiskt prata om det. Så jag ringde chefen och bad honom komma till mig och så började jag prata om HUR mycket jag egentligen gör.

Det var ett väldigt sansat samtal. Jag sa att jag inte var nära någon vägg, men att jag har fått fyra nya ansvarsområden på 1,5 år – som inte har kompenserats lönemässigt. Och att det finns saker som jag faktiskt inte hinner med…

Vi stötte och blötte en stund och så frågade chefen om vi kunde prata om min situation på ledningsgruppsmötet (som är idag). Absolut sa jag. Så idag ska det bli väldigt intressant att se OM det blir ett samtal om min arbetssituation och OM vi kommer fram till något vettigt.

Spännande!

Nu går det undan

Första arbetsveckan har bara rasslat förbi, och den blev 7 dagar.  Kommande vecka blir också 7 dagar….

Det är sjukt mycket på jobbet just nu. Så mycket att jag faktiskt knäar. Borde ha ett snack med min chef, men fegar ur känner jag.  Orkar inte ta den eventuella konflikten som skulle uppstå. Dumt kanske, men jag orkar inte.

Vad jag däremot har sett till att få tid till är träning, det var en dag när det inte fungerade och det gjorde att jag kom i obalans mentalt, men jag löste det genom att flytta runt lite i huvudet och kasta in en vilodag.

Maten har inte fungerat optimalt denna vecka, och min plan att ha koll på mina macros från och med i måndags gick upp i rök. Inser nu att det är mer rimligt att börja kolla på det i början av september.

Barnen började på sin nya skola i måndags, förvisso bara på fritids (skolstarten är idag), men än så länge är de nöjda. Måtte det hålla i sig!

 

Sista dagen

Jaha, idag är det sista dagen på semestern.

En väldigt konstig semester.  Vi har inte åkt någonstans eftersom det har varit så sjukt varmt, utan ”bara” varit hemma. Och på grund av värmen har det inte blivit något gjort hemma heller.  😈

Det enda positiva med denna sommar har varit att jag kommit igång och tränat, och herrejösses vad jag tränar – och älskar det!

Trots otaliga timmar på gymmet rör sig inte vågen ett skvatt, så jag tänker sluta väga mig ett tag nu. Jag KÄNNER mig mindre, men inte ens måttbandet ger mig rätt.

Inser att jag måste börja följa mina macros om det ska hända något på vågen. Äter inte ”fel”, men fel proportioner. Om någon vecka eller två, när uppstarten av jobb och skola är avklarad ska jag titta lite närmare på just maten.

På tisdag börjar båda barnen på sin nya skola. Det gör mig en smula stressad, för vi har inte fixat nya kläder och gjort den förberedelse som jag hade önskat. I ärlighetens namn beror det på att jag inte har varit 100% närvarande, jag har inte orkat. De har faktiskt en pappa också tänker jag, fast jag vet att han inte alls förstår vad det hela handlar om…

Det kommer att vara en stor förändring för barnen, som jag verkligen måste vara delaktig i. Ska göra mitt bästa för att skifta fokus från mig själv till dem.

Och mitt eget jobb, som börjar imorgon, kommer att vara helt galet under de kommande två månaderna. Faktiskt så galet att jag har svårt att greppa det. Men det löser sig det också, bara jag är på plats och kan börja strukturera upp det hela.

Nu tänker jag åka och träna, innan alla har vaknat!  😀

Nya rekord!

Jag är så enormt glad över att jag har kommit igång med träningen igen.

Utvecklingskurvan är verkligen brant och jag putsar rekorden nästan dagligen.

Just idag kapade jag tiden på 1500 m rodd med 1,5 minut! ?